Hela min kropp skriker efter träning. Jag vill svettas, ta i, bli trött och få träningsvärk. Jag saknar rutiner och ett gym att gå till. Speciellt idag när jag känner mig träningsfrisk men regnet fullkomligen öser ner ute.

Det hade varit så enkelt att gå in och dra av vilken typ av pass som helst under tak men det är ett motstånd som måste övervinnas innan jag ger mig ut utomhus...

Åh, den som ändå hade ett gym. Jag vill, jag vill, jag vill!

Den här känslan som man får när man inte tränar är inte rolig. Självförtroendet sjunker och kroppen känns plufsig. Jag försöker intala mig att det mesta sitter i huvudet och att bara jag får släppa lös endorfinerna igen så släpper det.

Jag försöker kurera mig bäst det går från migränen som kommit som ett brev på posten nu när det är massor på gång, saker som ska ordnas, skickas, köpas, samtal ringas och väskor packas, resor bokas och presenter fixas.

Nu sover jag mest men jag åt även nygräddade pannkakor i sängen tidigare idag och så har jag läst det senaste från Tjurruset om banan som i år tydligen är tyngre än någonsin tidigare.

Och så läser jag resultaten från förra året och har ännu inte förstått om det är bra eller dåligt att det var så många som hade tider upp mot två timmar. Mitt största mål är att inte känna att jag är sämt eller kommer in bland de sista och mentalt siktar jag nog (utan att alls egentligen veta) på att hålla på i ungefär en och en halvtimme...

Jag önskar lite att jag hade en kompis som jag kunde springa jämsides med, någon att dela upplevelsen med, att peppa och bli peppad av. Jag undrar om det funkar lika bra med alla främmande medtävlande. Jag ska försöka se dem som mina vänner och inte motståndare.

Eftersom jag planerar för rätt stora förändringar i mitt liv så är det svårt att låta bli att kommentera det på bloggen.

Men för att hålla det på en lagom "blogg-nivå" så kan jag ju börja med att meddela att jag funderar på att bli medlem på det här gymmet. Fina Lina pushar och gör så gott hon kan för att jag ska ansluta till hennes gym.

Till det hela hör att gymmet ligger i Luleå. Ungefär 106 mil ifrån min soffa i skrivande stund.

Mitt träningsupplägg har inte varit optimalt inför tjurruset. Jag hade tänkt fokusera på löpning och sedan komplettera med kombinationen kondition och styrka genom kick-boxningen.

Sen blev jag sjuk och tappade en och en halv veckas träning. Och Rosa-Dygnet-upplevelsen främjade kanske inte direkt löpning och styrka.

Nu tragglar jag med den mentala förberedelsen. Att jag knappt orkar springa/jogga en mil i sträck på plant underlag tänker jag bortse ifrån. Detta lopp kommer ändå inte att likan något annat och det kommer ändå att ta stopp i väldiga backar, lera eller andra hinder.

Jag blev glad när det fanns möjlighet att starta i två olika grupper som tjej. De som springer milen snabbare än en timme startar klockan 12 och vi som är lite långsammare startar en kvart senare. Det tror jag mentalt är riktigt bra för mig, att inte omgärdas av eliten eller supersnabba eller för den delen tjejer i allmänhet som är snabbare än mig. Det är skönare att omges om likasinnande. Nu hoppas jag bara att vi blir ett rejält gäng så jag inte står ensam kvar med en handfull deltagare.

Tidtagningen är det tråkigaste. Jag kan få lite ont i magen av att höra andras tider och återigen få svart på vitt att jag är så långsam som jag är. Men... jag ska försöka låta bli att jämföra mig med andra.

Det är näst intill omöjligt att sätta ett tidsmål men ett litet mål jag har för mig själv är att jag inte ska bli ifattsprungen av pojkvännen som startar 45 minuter efter mig. Det är faktiskt fullt möjligt att han t.ex springer på 50 minuter och jag på 1:35...

Och så försöker jag tänka att det faktiskt ska bli kul. Ett lerigt, häftigt och annorlunda träningspass. Sida vid sida kämpandes med andra. Ja, det blir nog bra det här.

Nummerlappen har anlänt. Nu är det bara till att fortsätta springa och försöka se det roliga i att få löpa ut på ett sådant här ler-gris-pass om drygt en vecka...

Fina siffror på nummerlappen gör mig lite extra hoppfull. 3:or är förenade med tur.

Detta är en utmaning som heter duga: "Därför är jag en grym löpare". Skriv tre egenskaper om varför du är en bra löpare? Hur var nu det här med positiva tankar och att tro på sig själv. Och dessutom inte jämföra med andra. Våga sticka ut hakan och tycka att jag är bra. Frida inspirerar även på den punkten.

Skrattade för mig själv när jag läste inläggen hos Miranda och Therese men jag ska ta mig tusan göra ett försök.

Ok, det här är mina tre anledningar:

1.) Jag har ännu inte gett upp. Det har varit tungt, jag har misströstat och framstegen går bakåt och så får jag börja om - men jag fortsätter nöta, jogga, gå och springa. Ibland är det till och med riktigt roligt.

2.) Jag tror på mina ben och tycker att de är starka och hjälpsamma, speciellt i uppförsbackar.

3.) Jag är bra på att ta mig ut oavsett väder och uppskattar t.o.m. regniga eller väldigt kalla springturer.

Såå... inga resultat att skryta om men likväl är jag en grym löpare! Och om jag är en grym löpare så är du säkerligen också det!


Jag trivs dessutom himla bra i träningskläder och gillar att svettas...

Nu är hösten här på riktigt. Vackra, härliga, underbara. Nystart och äventyr.

Slutet på september innebär dimmiga, frostiga mornar. Korta men friska dagar. Mörka och mysiga kvällar.

Det här är min årstid. Jag trivs, njuter och känner förändringarna...

Jag gillar ju siffror och att vrida och vända på saker.

Nu när jag tittar på lite historik avseende min löpning ett år bakåt i tiden så har jag faktiskt lyckats öka mängden löpning från och med augusti månad. Så som jag planerade utan något direkt mål.




Nu har ju bara halva september gått så det är lite otacksamt att göra diagram men ändå...

Om jag däremot lägger till skidträningen också så ser man tydligt hur konditionsträningen är på topp under vintern och att jag inte är lika ihärdig med löpningen under sommarsäsong.




Nu tycker jag att skidåkning är bra mycket mer skonsam mot kroppen än löpning men jag vill verkligen hålla i löpningen året om nu. Om jag ökar succesivt för att vara snäll mot benhinnorna i första hand så borde det kunna gå bra.

Det finns ju andra bra konditionsmaskiner så som roddmaskin, crosstrainer och spinning som har hjälpt mig hålla igång under året men just nu står jag som sagt utan gymkort och får klara mig med löpningen. Om jag dessutom hänger i med kickboxningen så tränas nog både kondition och styrka upp.

Ja, det fanns ingen poäng med det här inlägget utan det var bara lite tankar och funderingar så här på lunchen.

Vad har jag gjort?! Jag kan inte kalla det ren impuls eftersom jag funderat på det i ungefär en månads tid - men jag var egentligen fortfarande inte mogen att ta ett beslut. Däremot tvingade anmälningssiffrorna mig att klicka iväg en anmälan.

Inspirerad och stressad av Fridas inlägg så har jag nu också anmält mig. Till tjurruset alltså!

Dock har jag inga visioner om att ta mig springandes runt utan det får helt enkelt bli ett mastodont-tränings-gris-pass. På så vis ska det bli kul!

Ikväll blev det halvvila. Jag nöjde mig med en promenad i den vackra höstsolen eftersom jag inte vågar, vill eller orkar springa varje dag.

Jag vill däremot och ska verkligen försöka få till tre löp-jogg-pass i veckan ett tag till innan jag utvärderar det här. Ibland känns det fortfarande som att jag absolut inte är gjord för att springa. Men så vet jag ju också att det är så i början och jag har väl helt krasst inte kommit längre än att jag fortfarande befinner mig "i början" fortfarande.

Och jag har någon (skev?) bild av att tre löppass i veckan inte kan räknas som en bra träningsvecka utan att man/jag måste fylla ut med något mer och jag känner mig dålig och knappt värd namnet motionär när träningsminutrarna dalar för varje vecka. Men jag ska sänka kraven och vara nöjd med en power-walk ibland, för att det rensar tankarna och sätter fart på endorfinerna det med och komma ihåg att min enda målsättning just nu är att fortsätta må bra. Och så klurar jag vidare på andra större, mer prestationsinriktade mål så länge...

Jag är i planeringsstadiet inför helgen den 2-3 oktober. Då ordnas årets upplaga av 24-timmars-spinning eller Rosa Dygnet som är det nya namnet och ännu mer passande nu när det finns massor av alternativ till spinningen.


Från cykelsalen förra året

Jag är inte lika galen som Sara eller de andra som tänker cykla alla de 24 timmarna. Det skulle både göra för ont i rumpan och i plånboken - men några timmar tänkte jag få till åtminstone och samtidigt bidra med pengar till forskningen för bröstcancer.

Här är mina tre berättelser om förra årets dygn:

http://tremil.blogg.se/2009/october/rosa-bandet-dygnet-kl-08-13.html

http://tremil.blogg.se/2009/october/24-timmars-dygnet-kl-00-08.html

http://tremil.blogg.se/2009/october/draft-okt-25-2009.html

Det har känts bakvänt och konstigt att jag varit trött, less och omotiverad sista tiden. Hösten som jag vill påstå är min bästa årstid och brukar innebära att saker tar fart och att min kreativitet är på topp - men just nu försöker jag hitta mål, tänka framåt och konstruktivt men famlar i någon slags dimma. Kroppen känns därtill overkligt tung och stel och protesterar vid minsta ansträngning.

Så idag (mycket tack vare Ulrikas fina viloinlägg) så tryckte jag på paus och har haft en hel-njut-slappar-kväll och ägnat mig åt en gammal befriande syssla att måla och så en film och lite godis och te på det.

Och så tänkte jag testa både järntabletter och mer c-vitaminer och se om det hjälper.

Nu ska jag ramla i säng så att inte sömnen blir alltför lidande.


Paus hemma hos mig

Jaha. Vasaloppet var ju en av mina utmaningar som låg och pockade på. Inte jättesugen - ännu. Men ändå, det hade varit roligt. Kanske.

Velig har jag varit men nu behöver jag inte fundera mer.

Helt vansinnigt att ett skidlopp i mars är fulltecknat i augusti månad. Kul också men galet.

Fyra år på WorldClass i Norrköping har det blivit och nu när årskortet ännu en gång gått ut så funderar jag på hur jag ska göra.

Framtiden är oviss och att binda upp sig ett helt år på nytt är inte ett alternativ. Om det inte blir någon förlängning kommer jag att sakna själva gymmandet, cross-fit-passen, body balance, spinning och roddmaskinerna.

Löpningen kan jag fortsätta med på egen hand, utomhus och oavsett väder.

...och så funderar jag på fler träningsformer. Något tufft, hårt och konditionskrävande. Letar, läser och inspireras och funderar på om jag kan, vill och vågar.

Motivation... snälla, kom tillbaka.

En helg som avbräck i vardagen och jag ramlade ur träningslunken. Måndag och tisdag hittade jag massa ursäkter och hade verkligen väldigt mycket att göra hemma. Stök, fix och tvätt och allt det där som måste göras och som är så tråkigt.

Igår sa huvudet ifrån och det blev inte ens en promenad i det fina vädret. 

Som ett brev på posten känner jag mig seg, tjock och helt ur fas när jag inte tränat. (även om jag är på bra humör ändå) Jag glömde löpningen och den där tanken om att springa. Det är ju inte så djupt rotad inom mig. Men idag då. Kan jag, ska jag och vill jag få till en runda...

För att peppa mig själv försöker jag intala mig att det inte behöver vara monsterintervaller eller backlöpning eller något jättelångt pass. Jag behöver "bara" komma ut och springa lite... få in det i kroppen igen. Det är ju roligt. Förhoppningsvis tycker jag det om några timmar också när det är dags.

Jag har funderat. Igen. På mina mål.

För att jag ska tycka att det är spännande och vilja träna med inlevelse och passion så tror jag att det krävs ett mål som till en början känns omöjligt. Det gjorde Tjejvasans tre mil när jag anmälde mig och det gjorde definitivt Vasaloppet när jag anmälde mig. Nio mil är ju ingen distans man tränar innan och har koll på att man klarar.

Just nu vill jag mer än någonsin lära mig att springa långt. Jag vill känna så där - som jag faktiskt vid enstaka tillfällen har känt - att jag kan springa hur långt som helst.

Men, krass fakta är att det längsta jag sprungit (utan att stanna) är: 15,3 km. Och det är snart ett år sedan. I år har jag inte sprungit mer än 9,6 km.

Det ska jag slå. Snart. Det är mitt mål.

Förhoppningsvis inte omöjligt men en utmaning som känns kul just nu.

Funderar på upplägg, träningstimmar, intensitet och fördelning. Inrikting och fokusering. Variation, vanor och alternativ träning.

Antingen en massa blaj blaj och tomma ord eller så viktig planering och nödvändigheter för att må bra.

Om jag ska springa mer måste jag skära ner på någon annan typ av träning. Tre gånger i veckan låter rimligt så här på förhand men hur ofta har jag tänkt det och hur många veckor har jag faktiskt praktiserat det? Svar: Ofta respektive typ aldrig. Alternativ träning däremot är jag en hejare på.

Den första åtgärden torde ske på det mentala planet, att prioritera löpningen. Att planera in löpningen och stå fast vid det.

OK, lördagens pass är planerat - nu återstår att genomföra.

Och vad ska jag träna ikväll för att kunna springa på lördag? Det är klurigare än man tror det här...

Jag har läst ikapp bloggar efter semestern och mina vanliga inspirationskällor verkar ha distraheras av en hel del annat under sommaren. Mycket roliga inlägg som glädjer mig men som inte har med träning att göra.

Sara reser mer än vanligt, Sofia planerar bröllop, Milla är gravid, Åsa har gift sig, Frida finurlar mer än vanligt,
Johanna lever familjeliv, Andrea verka ha en rejäl svacka och Ullis har mest spelat tennis som inte riktigt tilltalar mig. Jag kanske raljerar lite - det tränas så klart också (cyklar har köpts och anmälan till lopp har gjorts) men kanske fler än jag som kickar igång lite extra till hösten istället...

Erika gissar jag att hon tränar lika mycket som vanligt men hennes blogg väntar jag fortfarande på. Hon har lovat.

Tips på fler träningsbloggar med svett, adrenalin och galna idéer som du inspireras av emotses tacksamt.

Tankeverksamheten snurrar, jobbar och spinner i mitt huvud.

Vasaloppet hägrar och det skulle vara kul att åka det igen. Att ha ett skidmål att kämpa mot igen.

Det största som talar emot är: Att jag har gjort det. Jag tror att jag funkar på det viset att det inte är lika roligt andra gången. Jag tror inte att jag kommer gå in för det på samma sätt som jag gjorde förra gången och den där häftigaste känslan av att övervinna och ta steget och faktiskt åka nio mil - det vet jag att jag kan (eller kunde åtminstone). Dessutom lovade jag mig själv under en jobbig period där jag mest kände mig "tvungen" att åka skidor att jag inte skulle åka nästa år...

Igår small det till och jag blev sugen på löpning. Ulrika peppade och sådde idéer om Tjurruset. Jag har lekt med tanken innan, det verkar vara grymt häftigt och kul. Lera, hårt slit och ganska lagom tid att träna till, ungefär 10 veckor. Just det här loppet kanske kan passa eftersom det är mer än löpning.

Det som talar emot: Löpning alltså, det är ju inte min grej. Det här löpsuget måste vara ytterst tillfälligt om jag känner mig själv rätt. Och så gillar jag egentligen inte att tävla, jag får ont i magen, ångrar mig och gillar inte alls att stå på startlinjen.

Slutsats just nu: Tränar löpning så länge det är roligt, som om att jag hade ett mål. Utan att anmäla mig direkt (om jag inte får något tokryck). Löpningen är även en bra grund inför skidsäsongen och så får jag fundera på alternativ till Vasaloppet så länge. (Mammas förslog nyss att jag kunde fortsätta efter Vasaloppet, eftersom jag när jag kom i mål efter Vasaloppet i år sa att jag kunde åka några mil till.) Jag behöver något som känns mer eller mindre omöjligt till en början och viljan att göra det möjligt...

Nu när sommaren har gått (åtminstone känns det så för mig som redan haft min semester) så känns det bra att blicka tillbaka och titta på det första halvåret som gått.

Så här skrev jag den 4 januari angående min målsättning inför 2010.


Målsättning för 2010:
Vasaloppet (genomföra och helst under 10 tim)
Vätternrundan (genomföra och helst under 12 tim körtid, kanske 13 tim totalt)

...och några mjukare mål:
-Ta fram cykeln tidigt och träna de rekommenderade 100 milen inför Vätternrundan.
-Cykla några kortare cykellopp under våren.
-Springa mer, oftare.
-Springa ett/några lopp.
-Springa längre, kanske 20 km?
-Springa milen (ute) på 55 min, dvs kapa kilometertiden med c:a 30 sek. (PB på löpband 56:40)
-Fortsätta öka på vikterna på styrketräningen.
-Klara en chins.
-Göra fler armhävningar, utmana mig själv att göra på tå.
-Registrera intensitet på Funbeat för att planera träningen bättre.
-Testa pulsbaserad träning.
-Testa långfärdsskridskor.
-Testa kajakpaddling.
-Fjällvandring i någon form.
-Äta balanserat, minska sockret och öka vegetariskt.

Och hur har det gått då?

-Vasaloppet klarade jag men inte riktigt mitt tidsmål. Dock nöjd ändå utifrån förutsättningarna.
-Vätternrundan blev inställd. Detta blir bara tråkigare och tråkigare ju mer jag tänker på det. Nog sagt om det.

Cykelträningen gick det ju som det gick med.
Löpningen har ungefär samma intensitet som innan, dvs väldigt sporadiskt och tungt.
Har varken sprungit ihålligt, längre eller snabbare.
Styrketräningen, jo, den går väl skapligt.
Chins, har jag nästan gett upp. Jag är för tung. Punkt.
Armhävningar, ja men här har jag blivit bättre! Måste göra en riktigt koll snart.
Registerar intensitet på Funbeat, jajamän.
Pulsbaserad träning - nope.
Långfärsskridskor, inte ännu.
Paddling - ja, två gånger!
Fjällvandring, ja och har en till tur inplanerad!
Äta balanserat... hm.

Tur att det finns några månader kvar. Jag funderar mer eller mindre varje dag på hur mina planer ska se ut, vad jag vill satsa på och vad som ska vara min stora utmaning i år eller i vinter eller nästa år. Förslag emotses så klart tacksamt.