tremil

Träningsredskap?

Nu gör jag min sista resa till Luleå - som gäst. Nästa gång jag åker så åker jag hem.

Resan tar hela eftermiddagen och kvällen - därför blir det ingen träning idag och det känns lite tråkigt för ännu har ingen träningsvärk hunnit hit. Tittar på mina resväskor och undrar om de kan agera någon typ av kettlebells med sina handtag? Om ni ser någon som svingar väskor på väg ner till stationen idag så är det kanske jag...

Idag gjorde jag slag i saken. Jag kände mig helt nervös, pirrig, förväntansfull och ovan när jag skulle leta reda på gymkläder. Försöka komma på vad jag brukar ha med mig i gympåsen och bestämma mig för vad jag ville köra. Allt! tänkte jag men förstod att varken tiden eller kroppen skulle räcka till det.

Löpband, 40 min

6,3 km. Vilken dröm att få skutta ner de få meter jag har till gymmet och in i en varm mysig lokal som känns som hemma. Jag känner igen de som står på banden bredvid mig och jag gillar att kunna se min löphållning i spegeln.

Det kändes som himmelriket och jag kunde inte sluta le, åtminstone inombords. Känslan att springa var också fin, jag orkar hur mycket som helst.

Styrketräning, 60 min

Passande nog började ett Body Pump-pass i lämplig tid och fastän att jag fasar för att kroppen kommer vara totalt mörbultad imorrn eller på lördag så måste jag ju börja någonstans... och idag var dagen.

Så otroligt gött att få kötta på med vikter även om jag fegade rejält jämfört med vad kunde köra på för nivå tidigare. Men ändå!



På väg till gymmet!


Ovant med gym-outfit

Det kanske finns en lösning! Jag ska inte ta åt mig äran själv. Och jag har inte bestämt mig till 100 % men nog är det en bra idé.

Nästa vecka har vi möjlighet att provträna ett spinning-pass på Feelgood i Linköping genom jobbet och jag börjar bli så desperat efter träning att jag redan nu längtar till detta pass... 

I helgen ska göra min sista gästvisit i Luleå - för att nästa gång blir det min nya hemstad jag kommer till.

Jag ska även försöka hinna provträna på Inpuls. (Innan jag skaffar medlemsskap där om c:a 4 veckor) Längtar massor efter det med!

Tiden går så fort nu och jag rensar, plockar och fixar hemma betydligt mer än vad jag hinner träna. Jag försöker acceptera att det får vara så under en begränsad period fastän jag kan erkänna att jag inte trivs till hundra procent.

När jag väl är på plats i Luleå så tror jag att jag lämnar över mina flyttkartonger till (blivande) sambon så får han plocka upp det som jag packat ner så att jag kan gå och träna då... Vore inte det rättvist?

Upptäckte just en kalender på blogg.se!

Det betyder tidsinställda inlägg. Mycket fint.

Jojomensan. Jag tog mig ut. Det finns inget dåligt väder - bara dålig motivation.

Det var inte så farligt när jag väl var påklädd och utanför dörren. Regn är ju bara vatten och det blir varmt så fort man börjar röra på sig. Dessutom är det bra mycket skönare att springa när det regnar än en het sommardag.

Jag lovade mig själv en mjukstart efter veckans förkylningsvibbar.

Drygt fem kilometer i bekvämt tempo och det kändes faktiskt bra. Sen ett kort stopp för utegymmande. Det kändes direkt i musklerna att de var ovana vid den typen av träning men huvudet älskade känslan.


Nu känns det lite bättre igen

Hela min kropp skriker efter träning. Jag vill svettas, ta i, bli trött och få träningsvärk. Jag saknar rutiner och ett gym att gå till. Speciellt idag när jag känner mig träningsfrisk men regnet fullkomligen öser ner ute.

Det hade varit så enkelt att gå in och dra av vilken typ av pass som helst under tak men det är ett motstånd som måste övervinnas innan jag ger mig ut utomhus...

Åh, den som ändå hade ett gym. Jag vill, jag vill, jag vill!

Den här känslan som man får när man inte tränar är inte rolig. Självförtroendet sjunker och kroppen känns plufsig. Jag försöker intala mig att det mesta sitter i huvudet och att bara jag får släppa lös endorfinerna igen så släpper det.

Än är det några veckor kvar men jag har påbörjat steg ett: rensning.

Det tar tid att gå igen spillror från sitt forna jag från kartonger på vinden men jag måste ge mig själv en klapp på axeln för hittills har jag varit väldigt duktig på att slänga och lämna-bort.

...och så hittade jag mina gamla box-handskar i en låda på vinden! De får följa med till norr.

...i rampljuset fick jag. Men jag skymtade förbi på tv ikväll i programmet Sverige Springer. Det ni, jag - med i ett löparprogram!

Om du tittar på klippet så var extra uppmärksam kring 12:10 minuter in i programmet. Men du kan även kolla in den här stillbilden, det är ungefär så här mycket jag syns...

Roligt att tjurruset uppmärksammades och snyggt att se loppet från en annan vinkel.

Det är halvt om halvt sjukstuga efter helgen. Orken tryter och näsan rinner.

Jag vill dock inte skylla på Tjurruset för jag kände mig aldrig nedkyld efter den bravaden. Jag tror snarare att det som vanligt är massor av baciller i omlopp på de färdmedel jag nyttjat: tunnelbana, tåg och buss...

Jag håller alla tummar och tår att bacillerna ska hålla sig undan från min hals och inte orsaka ytterligare en halsböld. Jag tycker att jag fått min beskärda del av den kakan. Men ännu är jag på benen och kurerar med c-vitamin och annat som kan skrämma bort symptomen.

Jag vet inte var jag ska börja denna berättelse eftersom känslan nu är så totalt olik den som lördagsmorgonen började med...

Just nu vill jag bara jubla och vara glad och berätta hur roligt allting var men för att börja i rätt ände så vaknade jag på tävlingsdagen på vårt hotellrum med huvudvärk, den förbannade migränen. Jag ska inte sätta igång och mässa om hur trött jag är på att ha dessa besvär och hur de påverkar mig mer än jag vill för det är en historia i sig. Jag tog medicin, snoozade lite extra och gick upp till frukosten nästan 40 minuter senare än vad vi planerat.

Satte dock på mig löparkläder och fick i mig mackor, yoghurt och i stort sett allt som jag hade tänkt att äta förutom gröten som saknades. Jag har svårt att fatta beslut och kunde inte riktigt förmå mig att tänka att jag inte skulle springa. Jag hoppades bara att medicinen skulle verka och att jag kunde få fokusera på loppet och den mentala biten som jag behöver jobba med inför en tävling.

Jag mådde ändå så pass bra att jag var på benen, lyckades fixa packningen, ombyte och styra ihop alla tillbehör så att jag kände mig redo för att göra ett försök och någonstans innan vår skjuts kom för att hämta upp oss så hade jag glömt bort huvudvärken och illamåendet. Nu hade nervositeten och ångesten över kylan, backarna och tidtagningen tagit överhanden. Så som det skulle vara...

Jag sköt bort alla tankar om huvudet och gick helt in i tävlingsstämningen och den var god. Det kändes kul. Solen sken och vi var på väg ut i skogen. På plats fanns massor av löpare och jag försökte scanna av vad folk hade på sig och trots att det var ner mot nollgradigt i luften på morgonen så värmde solen ordentligt när den var framme. Pratade med Frida och Ullis om bansträckningen och förfasade mig över kilometer nummer sju som helt och hållet gick genom ett sträckat kärr.

I sista stund bytte jag två tröjor i tunnare funktionsmaterial till en underställströja i merinoull för att vara på den säkraste sidan avseende väta och kyla. Mössan tog jag av och båda valen kändes rätt och jag var nöjd med de valen tävlingen igenom.

Jag valde att starta i andra startgruppen, dvs sista startgruppen för tjejerna och det kändes tryggt att vi som stod där var lika snabba alternativt långsamma. Det gick lagomt fort att sticka iväg och aldrig någonsin har första kilometern gått så snabbt.

Stigar genom skogen, över en endurobana med lera som tack och lov var fast och torr när vi sprang och så en massa upp och ner över små kullar i skogen och stenigt och snårigt och en massa kvistar och grenar på marken. Det tog nog bara ett par kilometer innan första diket med djup lera dök upp. Redan på avstånd hördes det plask och stön men när jag väl kom fram så var det tjockt med folk och samtliga smög längs med kanten och klarade sig hyfsat undan med möjligen en lerig sko.

Faktum är att jag klarade mig lindrigt undan genom hela loppet. Jag tänkte att jag skulle spara mig så länge jag kunde för att inte bli nedkyld och i den delen av tävlingen som jag befann mig så försökte nog de flesta att hitta vägar för att slippa de djupaste kärren.

Loppet flöt på och jag hade hittat ett rätt så behagligt tempo och joggade så gott det gick över stock och sten och för det mesta på led. Jag var så glad över att solen sken, att skogen var så vacker och att jag orkade så bra.

Jag var förberedd på kärret som väntade vid kilometer sju och så kom det. Mosslik botten som sviktade och fult av tuvor som jag trampade snett på och försökte parera och leran i botten smet åt om fötterna och försökte suga ner dem igen. Och kallt kallt vatten som strömmade in runt fötterna och mycket snart domnade känseln bort. Jag var dock vid gott mod och tänkte idel positiva tankar om att jag hade ullstrumpor och inte alls var särskilt besvärad av kylan och att tjejerna bredvid mig säkerligen hade det värre än jag. Det var dock ingen som ens försökte sig på att springa över kärret utan det var fullt sjå att gå med rask takt och inte köra slut på benen inför upploppet.

Så fort klockan indikerade åtta kilometer kändes det i hela kroppen att jag var på väg mot mål. Dels kändes hela kursen som att jag var på väg tillbaka och det blev något mer utför ett parti och jag samlade krafter och sprang om ett gäng när vägen öppnades upp lite grann. Mer skog, mer kärr och så hördes plötsligt musiken från start och mål.

En sista brant backe där jag fick använda både händer och fötter för att kravla mig upp. Uppbyggda hinder med containrar och höbalar. Här mötte fina Frida upp och peppade mig över hindren och ropade att jag såg pigg ut och ja, det kände jag ju att jag var. Joggade sista biten uppför en backe och sen var det bara 100 meter till mål och jag sprang med starka ben in på exakt 1:30 (som jag hade hoppats på) och känslan var nästan direkt att jag hade mer att ge och konstigt att jag inte blev lerigare än vad jag faktiskt blev...

Sprudlande glad och endorfiner i kroppen över prestationen, migränen som försvann, skogen, solen och vännerna. Men lite besviken över att det redan var över och att jag inte tog ut mig mer utan att det är så typiskt mig att vara en glad motionär och njuta av loppet och mysspringa. När det är tävling så borde jag ta ut mig. Just där och då hade jag svårt att acceptera att jag kanske är sådan som person men endorfinerna tog ändå över.

Härligt att möta vänner i mål och roligt att få ta emot en ruskigt snabb (och lerig) pojkvän som dock inte sprang ikapp mig. (Det andra målet blev därför också uppfyllt).

Det här vill jag göra igen!


Lite skitig blev jag dock


Glad med fin medalj


Tiden




Sista stora hindret och nära mål (Foto: Nina Oja)


Bara 500 meter kvar... (Foto: Nina Oja)

Mer bilder och målgång från loppet går att se här: www.tjurruset.se

Kilometertider:

00:06:45    1 km    06:45 min/km    8,89 km/h    
00:09:21    1 km    09:21 min/km    6,42 km/h    
00:09:21    1 km    09:21 min/km    6,42 km/h    
00:08:36    1 km    08:36 min/km    6,98 km/h    
00:10:42    1 km    10:42 min/km    5,61 km/h    
00:08:30    1 km    08:30 min/km    7,06 km/h    
00:07:18    1 km    07:18 min/km    8,22 km/h    
00:12:31    1 km    12:31 min/km    4,79 km/h    (Genom träsket)  
00:08:00    1 km    08:00 min/km    7,5 km/h    
00:08:56    1 km    08:56 min/km    6,72 km/h    
00:00:32    0,08 km  06:40 min/km  9 km/h

Jag försöker kurera mig bäst det går från migränen som kommit som ett brev på posten nu när det är massor på gång, saker som ska ordnas, skickas, köpas, samtal ringas och väskor packas, resor bokas och presenter fixas.

Nu sover jag mest men jag åt även nygräddade pannkakor i sängen tidigare idag och så har jag läst det senaste från Tjurruset om banan som i år tydligen är tyngre än någonsin tidigare.

Och så läser jag resultaten från förra året och har ännu inte förstått om det är bra eller dåligt att det var så många som hade tider upp mot två timmar. Mitt största mål är att inte känna att jag är sämt eller kommer in bland de sista och mentalt siktar jag nog (utan att alls egentligen veta) på att hålla på i ungefär en och en halvtimme...

Jag önskar lite att jag hade en kompis som jag kunde springa jämsides med, någon att dela upplevelsen med, att peppa och bli peppad av. Jag undrar om det funkar lika bra med alla främmande medtävlande. Jag ska försöka se dem som mina vänner och inte motståndare.

Onsdagskvällen bjöd på huvudvärk, motstånd till träning men slutligen 5 km i spåret innan jag gjorde kväll. Kroppen svarar trots allt och jag är glad över det lilla faktum att jag hittat någonting som jag kan kalla för flow. Dvs att jag orkar springa i ett utan att stanna. Nu är jag riktigt peppad att fortsätta hålla i detta och så småningom öka distansen.

Det börjar kännas kul.

Pojkvännen skickade mig den här länken och jag ska fasen göra ett försök att ta mig upp från nybörjarkänslan och så småningom kalla mig för löpare...

Detta var dock sista passet innan lördagens utmaning.

Eftersom jag planerar för rätt stora förändringar i mitt liv så är det svårt att låta bli att kommentera det på bloggen.

Men för att hålla det på en lagom "blogg-nivå" så kan jag ju börja med att meddela att jag funderar på att bli medlem på det här gymmet. Fina Lina pushar och gör så gott hon kan för att jag ska ansluta till hennes gym.

Till det hela hör att gymmet ligger i Luleå. Ungefär 106 mil ifrån min soffa i skrivande stund.

En grym känsla!

Klockan är bara sju och jag har redan avverkat just sju (och en halv) kilometer. Utan att stanna. Och med en skön känsla. Utan att det blev för jobbigt.

Självförtroendet kändes toppat efter helgens pass och jag hade den där känslan av att "jag kan". Tänk att det var bekvämt att springa. Och dessutom utan musik och bara med mina egna tankar i huvudet och så pojkvännens uppmuntrande ord från helgen. Det funderar jättebra för mig att höra andras pepp, meningar, mantran och implementera dem till mina egna.

Ett distanspass. Jag smakar fortfarande lite på alla dessa begrepp i löpningen och det känns ovant att använda dem själv.

Nu vill jag verkligen hålla motivationen uppe och få kontinutet i min löpträning. Livet leker. Löpning är roligt. Just idag åtminstone.

Lördagsfrukost

Morgonen startade med en god grund för ett genrep i skogen inför nästa helgs tjurrus-utmaning.

Solen tittade fram och dess strålar gav ett fantastiskt sken mellan trädkronorna och värmde till och med en del.

Löpning, 1 tim 8 min

Planen var att försöka avverka en mil och att inte göra det på vanligt plant underlag utan nyttja skogen.

Pojkvännen var med och jag hade instruerat att jag behövde pepp och en spark i baken så att jag inte skulle ge upp. Det var grymt att ha sällskap och det är verkligen rätt medicin för min del att kunna ta ut mig på riktigt. När jag springer själv är jag expert på att hitta på ursäkter, undanflykter och helt enkelt bara bryta för att det är lite tungt eller långtråkigt. Idag kändes det riktigt bra!

Förutom ett kuperat skogsspår så blev det ett antal avstickare ut i skogen och med mossa, några små stigar, stenar som underlag fick benen kämpa betydligt mer än jag är van. Tungt att springa över ojämnheter och att verkligen lyfta på fötterna.

Skönt att bli trött, tappa orken, känna tyngden i benen och sedan komma tillbaka istället för att ge upp och stanna. Hitta tillbaka till lite fart och i sista nedförslutet så ökade vi farten och jag tog ut mig så mycket att det kändes i hela kroppen, gjorde ont och slog lock för öronen. Underbara, härliga känsla!

Ja, det här var ett roligt och bra pass. Löpning var det visst också...

Men jo, jag förväntar mig att det blir ännu jobbigare och mer hinder nästa helg. Spännande!

Regnet piskade ner här i Östergötland hela dagen igår men som av en händelse så upphörde det lagomt till att jag hade dragit på mig träningskläderna.

Jag har en spännande bok som jag ägnar mig åt på bussen istället för att sova och det har nog gjort mig piggare.

Löpning, 50 min

Så skönt att ta sig ut och springa lite även om jag inser mer och mer att jag inte har något starkt pannben och ger upp så fort det är lite tråkigt. Varvade därför jogg med lite gång emellanåt. När jag får göra så så känns det visserligen som jag kan hålla på hur länge som helst men det gills ändå inte i min värld när jag faktiskt vill springa utan att stanna.

Glad och nöjd efteråt ändå! Träning ger verkligen endorfiner!



Efter torsdagens pass...

Mitt träningsupplägg har inte varit optimalt inför tjurruset. Jag hade tänkt fokusera på löpning och sedan komplettera med kombinationen kondition och styrka genom kick-boxningen.

Sen blev jag sjuk och tappade en och en halv veckas träning. Och Rosa-Dygnet-upplevelsen främjade kanske inte direkt löpning och styrka.

Nu tragglar jag med den mentala förberedelsen. Att jag knappt orkar springa/jogga en mil i sträck på plant underlag tänker jag bortse ifrån. Detta lopp kommer ändå inte att likan något annat och det kommer ändå att ta stopp i väldiga backar, lera eller andra hinder.

Jag blev glad när det fanns möjlighet att starta i två olika grupper som tjej. De som springer milen snabbare än en timme startar klockan 12 och vi som är lite långsammare startar en kvart senare. Det tror jag mentalt är riktigt bra för mig, att inte omgärdas av eliten eller supersnabba eller för den delen tjejer i allmänhet som är snabbare än mig. Det är skönare att omges om likasinnande. Nu hoppas jag bara att vi blir ett rejält gäng så jag inte står ensam kvar med en handfull deltagare.

Tidtagningen är det tråkigaste. Jag kan få lite ont i magen av att höra andras tider och återigen få svart på vitt att jag är så långsam som jag är. Men... jag ska försöka låta bli att jämföra mig med andra.

Det är näst intill omöjligt att sätta ett tidsmål men ett litet mål jag har för mig själv är att jag inte ska bli ifattsprungen av pojkvännen som startar 45 minuter efter mig. Det är faktiskt fullt möjligt att han t.ex springer på 50 minuter och jag på 1:35...

Och så försöker jag tänka att det faktiskt ska bli kul. Ett lerigt, häftigt och annorlunda träningspass. Sida vid sida kämpandes med andra. Ja, det blir nog bra det här.

Nummerlappen har anlänt. Nu är det bara till att fortsätta springa och försöka se det roliga i att få löpa ut på ett sådant här ler-gris-pass om drygt en vecka...

Fina siffror på nummerlappen gör mig lite extra hoppfull. 3:or är förenade med tur.

Här kommer hela mitt rosa dygn, i bilder och text.

Jag startade dygnet med ett föreläsning av Linda Ulmå som pratade om "Lust på livet" och det var trevligt, personligt och tänkvärt. Inget nytt egentligen när det handlade om att din egen inställning till saker och ting har stor betydelse. Överraskningsmoment när hon plockade fram en gitarr och sjöng en liten visa mitt i allt. Ett minus för att föreläsningssalen var så obekväm (i ett gym sittandes på step-brädor) och kall (ventilationen gick på max) men vi fick låna filtar och göra det bästa av situationen.

Sen var det dags att luncha och då handlade jag sponsrat fika/mat i cafét så att alla pengarna gick rakt in till insamlingen. Det smakade extra gott då.



Klockan 15:00 var det dags för dygnets höjdpunkt och den tuffaste träningen. Ett specialkomponerat pass under namnet Kettlebell vs Yoga. Det innebar yoga-uppvärmning, kettlebellsgenomgång, några superset i snabbt tempo, yogapositioner och slutligen yoga i kombination med kettlebells där vi stod i olika positioner och försökte hitta balansen och jämnvikt i kroppen trots att vi hade en kettlebell i ena handen.  



Efter kettlebellspasset hoppade vi svettiga in i den kalla föreläsningssalen igen och fängslades av snabba och duktiga Therese som pratade om Intervallglädje – Inspiration och tips på hur du kan förbättra din löpning. Med fokus på kvalitetspass och hur de kan se ut och vikten av distanspass som ska lägga grunden till all löpträning fick vi höra små tips och trix. Det var roligt att höra att fartlek i skogen helt appråpå är lika bra träning som ett tokkontrollerat intervallpass med pip varje minut. En festlig detalj var att hennes man var från Sundsvall och hade gått på samma skola samtidigt som jag.

Sen hoppade vi in i cykelsalen för att få upp värmen igen och körde Maria och Johannas pass: Dont fake it - just make it. Det var ett förprogrammerat RPM-pass och första gången jag testade den typen av upplägg.

Om jag ska vara ärlig så flöt hela passet ihop och det var upp och ner och hit och dit och olika armpositioner fram och tillbaka. Ingen vidare musik och så hade de halva passet var. Ologiskt och inte så roligt. Maria har dock en ofrånkomlig sjuk energi som smittar av sig. Svettig blev jag rejält och det var huvudsaken. Väldigt roligt att ha Lina och Erika sida vid sida. Minus för cykelsadeln som hade en vass kant och rispade upp mina sprillans nya tights.



Tre rosa flaskor!



Efter en välbehövlig dusch så gjorde vi oss snygga inför ytterligare en höjdpunkt. En ljuvlig middag på läckra Etc där det serverades en skogssvamprisotto med blodig oxfilé och tryffelskum. Mums!



Vi tittade förbi gymmet på vägen hem. Hejade fram finalisterna i årets Roller race och kollade till våra cykel-idoler Sara och Stefan som trampade på sina cyklar hela dygnet runt - 24 timmar!



Hem till Erika som stod för helgens husrum och efter några timmars tjejsnack och surr om livet, framtiden och allt som händer så somnade vi gott allihopa...

Söndag morgon och klockan ringde tidigt för att hinna upp till Andreas spinningpass. Hennes Hagnesta Hill lät spännande men också lite konstigt att cykla till enbart Kent-låtar. Jag lyssnade väldigt mycket på Kent förr i tiden och har sprungit på en hel del konserter och blev väldigt glad och nostalisk över att nu åter höra gamla slagdängor och få pumpa ut svett till dessa passade väldigt bra. Det var första gången jag cyklade till Andrea och hon var duktig som instruktör, tydlig och rak och bra upplägg i mitt tycke. Andrea är blygsam men detta pass hade du minsann kunnat marknadsföra mer!



Efter detta pass fick jag en rejäl dipp av oklar anledning. Huvudvärk, trötthet och illamående (kanske vätskebrist?) gjorde att jag tog en power-nap, laddade med godis och tog det lugnt ända fram till finalpasset klockan 13.

Emil och Maria stod för The last Challenge och nu skulle de sista svettdropparna fram. Härligt pass med två härliga instruktörer. Emil får jag bara mer och mer respekt för. Han liksom är sitt pass och förmedlar detta med sprudlande glädje och energi.

Tiden bara flög förbi och vips hade denna timme gått och rosa bubbel serverades till alla deltagare. En kort men hjärtlig sammanfattning av en rörd Maria som startat denna insamling när hennes egen mamma var sjuk och nu fortsätter hon med detta trots att hennes mamma förlorade kampen mot cancer tidigare i år.



Ett stort TACK för ett superfint dygn till alla som ordnat detta! Tillsammans har vi bidragit med nära 110 000 kr och så återstår nästan hela oktober månad ännu...  

 

Jag har haft en underbar, väldigt rosa helg! En hel del träning och dessutom bra föreläsningar. Bloggkändisar och god mat och fika.

Jag har en (tre) väskor att packa upp och massa bilder att gå igenom så jag återkommer... Träningsvärken kommer sakta med säkert och jag längtar efter sängen!

Men jag ville först och främst skicka en hälsning till mina söta vänner Erika och Lina! Tack för att ni är så fina och för att ni gjorde helgen så härlig!


Lina, Erika och jag svettiga efter grym kettlebellträning!

Detta är en utmaning som heter duga: "Därför är jag en grym löpare". Skriv tre egenskaper om varför du är en bra löpare? Hur var nu det här med positiva tankar och att tro på sig själv. Och dessutom inte jämföra med andra. Våga sticka ut hakan och tycka att jag är bra. Frida inspirerar även på den punkten.

Skrattade för mig själv när jag läste inläggen hos Miranda och Therese men jag ska ta mig tusan göra ett försök.

Ok, det här är mina tre anledningar:

1.) Jag har ännu inte gett upp. Det har varit tungt, jag har misströstat och framstegen går bakåt och så får jag börja om - men jag fortsätter nöta, jogga, gå och springa. Ibland är det till och med riktigt roligt.

2.) Jag tror på mina ben och tycker att de är starka och hjälpsamma, speciellt i uppförsbackar.

3.) Jag är bra på att ta mig ut oavsett väder och uppskattar t.o.m. regniga eller väldigt kalla springturer.

Såå... inga resultat att skryta om men likväl är jag en grym löpare! Och om jag är en grym löpare så är du säkerligen också det!


Jag trivs dessutom himla bra i träningskläder och gillar att svettas...

För bara ett år sedan var samtliga mina kläder någonstans på färgskalan mellan vitt-beige-grått-brunt-svart.

Jag är inte helt säker på hur det gick till när jag började införskaffa mig mer färgstarka plagg men en sak är säker - det kommer väl till pass i helgen!

Månaden, och särskilt de närmaste dagarna, går i rosa!

Även om fokus kanske ligger på spinning och cykling så ser jag även fram emot föreläsningar och att få prova kettlebells!

Nu drar jag (snart) till Göteborg och Rosa Dygnet!



SportBH, linnen, strumpor, skor, vattenflaska i rosa...

Ett annat hösttecken är att frukostfilen har bytts tillbaka till gröt... Mums!