tremil

Helt plötsligt så öppnade sig möjligheten för löpning. En söndag. Nollgradigt. Kanske till och med långpass, började jag fundera...

Det skulle vara roligt att slå årets längsta distans på 12,8 km och börja mata på med långpass inför marathon.
Jag vill dock inte ta mig vatten över huvudet utan ska försöka tänka smart vad gäller löpningen och ta det bitvis framåt, lungt och i kroppens takt. 

Nu hade jag gårdagens skidpass i benen och inget sällskap och ingen musik. Men jag joggade på och hade med mig vätska och stannade och drack i lugn och ro. Jag kände ingen stress över hastigheten utan idag skulle det bara handla om att vara ute lite längre tid. Minst en timme och gärna en och en halv.

Det var otroligt varmt och jag fick väldigt snabbt ta av mig både fleecekragen och vantarna! Puh, så svettigt. Fick världens vårkänslor. Massor av folk ute. Promenerandes, joggandes och på kälke eller skoter. Dock ingen sol idag men ändå. Jag sprang på okänd mark och genom bostadsområden jag inte kände igen. När jag trodde att jag skulle komma till Universitetet visade det sig istället att jag hade hamnat uppe på Ormberget bakvägen och kom ända fram till skidspåret. Typiskt att jag har sådan dragningskraft dit upp.

Benen rullade på av sig själva och jag var ute i en och fyrtiofem. Femton kilometer blev det också och årets längsta pass. Det du Annika, trodde du inte om dig själv.

Men inte heller en dag för tidigt egentligen. Alla marathonprogram jag sneglar på springer ju redan allt från 15 till 25 km på långpassen. Nu blir det nästan en veckas uppehåll på löpningen i väntan på Vasaloppet. Sen ska jag börja springa med fullt fokus.


Utan vantar!


Okända vägar.


Rätt nöjd tjej...

Alltså, äntligen!

Ett solskensinlägg! I dubbel bemärkelse.

Idag har jag åkt skidor i njuttempo och i njutväder! Solsken och minus 2 grader. Vilka är oddsen att den superkombinationen inträffar just en lördag, en ledig sådan som dessutom var avsatt för långpass? Helt underbart! 

Idag sänkte jag förväntningarna, tog det lugnt och körde mestadels på mitt starka kort: diagonalen. De första två timmarna gick faktiskt riktigt fort. Jag fick sällskap med sambon som åkte samma spår men snabbare än jag - så han åkte tillbaka och mötte mig en sväng innan han stack iväg igen. Vi körde de längsta spåren vi kunde komma på och ett varv blev då drygt 18 km och det var väldigt skönt jämfört med att köra runt-runt på samma runda.

Jag var lite nervös över att åka långpass och hur mitt huvud skulle reagera. Nu tyckte jag att det trots allt gick bra, bara några mindre ups and downs och funderingar på huruvida jag borde/ville åka Vasaloppet nästa vecka. Kroppen kändes väl skaplig också... lite skavsår, trötthet i nacke och rygg och även kalla tår den här gången också trots varmgraderna.

Men summa summarum så höll jag ett jämnt tempo och nog har jag lite mer krut att ge till några mil till nästa helg. Räkna på folkfesten och publikstödet så borde jag faktiskt ta mig hela vägen till Mora. Om vädret och skidorna fungerar något så när - åtminstone.

Det blev 40 km totalt och totaltid ute inklusive valla- och fikastopp var drygt fyra timmar.

8 dagar till Vasaloppet.

Det närmar sig med stormsteg. Oundvikligt och stort. Strämmande och häftigt. Kittlande och hissnande.

Förra året: Vasaloppet var en rolig upplevelse. Känslan av att göra det omöjliga. En riktig utmaning. Ett leende på läpparna under hela vägen. Jag kände mig stark och höll ett jämnt tempo. (Försöker minnas nervositeten innan...)

I år: Jag har faktiskt tränat 20 mil mindre. Det innebär att jag åkt c:a 2/3 av fjolårets träningsmil. Saknar den speciella "första-gången-känslan". Har haft en liten önskan om att slå fjolårets tid om förutsättningarna för dagen stämmer men den förhoppningen krymper för varje dag nu. Lusten att "tävla" krymper hela tiden (inte bara avseende skidåkningen) och jag blir bara mer och mer en glad motionär.

Om jag försöker tänka positivt så har jag ändå haft en hel säsong extra skidträning jämfört med fjolåret, och kompletterat med löpträning. Möjligen har jag haft mer kvalitet på en del av passen i år än förra året. Något mer utspridda pass istället för komprimerad träning under skidhelger. Dock avsaknad av långpass (hoppas ändra på det i helgen - sista chansen).

Jag har mycket tankar i huvudet nu om dagarna. Det är många på jobbet som frågar om uppladdning, skidmil och om det kommande Vasaloppet. Jag funderar, analyserar. Ibland gräver jag ner mig och ibland känner jag mig hoppfull. En bra metod för mig är att tänka på de som tränat ännu färre mil, de som aldrig åkt förrut, de som väger dubbelt så mycket som mig och att om "de" kan åka så kan jag också... Annars är det vanligt att fokusera på alla som tränat mycket mer, åker mycket snabbare och står flera startled längre fram. Men Vasaloppet är inte bara en nio mil lång utmaning utan även en folkfest och jag vill gärna att loppet ska bli glädjefyllt även det här året.

Just nu är inte skidåkningen det mest lustfyllda i mitt träningsliv utan på något vis så har lyckokänslorna mestadels kommit i samband med löpning på sistone.

Det känns helt overkligt att konstatera detta efter ett par års tragglande med några korta löppass emellan annan träning där jag allt som oftast hade ett mantra som löd: Jag hatar löpning. Jag är inte gjord för löpning.

Intervall-passen är just nu de roligaste och det jag längtar mest till. Dels för att de innebär sjukt jobbiga och utmanande pass och det är så härligt att ta ut sig och bli helt slut men också för att de innbär fart och det är inte ofta jag känner att jag springer fort annars.

Imorse gjorde jag åter igen: morgonträning! Fredagar är ypperliga för detta eftersom jag bjuds på frukost på jobbet och jag kan dessutom bli lite senare än vanligt. Det känns dessutom mentalt riktigt bra att börja helgen med sådana styrka och medvetenhet som krävs för mig att stiga rakt upp klockan 6 och byta om till löparkläder. (Förstå att jag vaknade flera gånger i natt - händer aldrig annars - och hoppades att det var morgon) 

Idag hade jag en tanke om att försöka springa 5 km ungefär så fort jag kan. Målet var att komma under 30 minuter och gärna lite till. Det som är tråkigt i det här sammanhanget är att "ungefär vem som helst" kan springa 5 km på 30 minuter. Så tänker jag i alla fall. Jag försöker (det gör jag verkligen) att inte jämföra mig med andra. Men det är så svårt att låta bli när det gäller löpning på motionsnivå för just 10 km/h - 5 km på 30 minuter eller 10 km på 60 minuter - känns så "vanligt" och "normal fart" och "joggnivå" för vissa.

För mig idag så visade det sig bli ett tufft mål. Nu sprang jag inte alls på just 10,0 utan runt 10,5 eller 10,7 för att få en lite bättre tid men oj vad jag fick slita. Dels kom den här löpbandstristessen igen. Mata, mata, vad sakta tiden går... plus att det är jobbigt. Och så hade jag pulsklockan igen och när den visade att jag låg på över 180 när jag bara tyckte att jag bara borde springa "vanligt" och i "normal fart" så kändes det nog lite extra jobbigt bara p.g.a. pulsen. Jag hade sambons ord ekandes i huvudet: Det ska göra lite ont idag och jag försökte pressa mig lite till och lite till. (När jag sammanfattar det här så låter det som om jag sprungit ett helt marathon men nu har jag alltså kommit ungefär 2,5 eller 3 km.)

Så jag fick sänka farten på bandet och gå en minut. Jag var tvungen för jag orkade helt enkelt inte. Sedan körde jag vidare och det slutade till sist på 5 km på 29:45 vilket innefattar en stillastående bandstart och c:a 1,5 minut med gång i mitten.

Den sista pulstoppen i sista spurten mot mål visade 194 slag/minut och det gjorde att jag faktiskt kände mig nöjd. Dels att det var ett morgonpass och dels att jag faktiskt tog ut mig rejält - trots att löparsjälvförtroendet fick sig en törn över själva: "5 km och 30 minuter"...

Ikväll har jag gjort ett andra besök hos sjukgymnasten. Med fokus på förebyggande övningar inför marathonsatsningen. Främst bålstabilitet för att undvika för hög belastning på min rygg och svank.

Intressant och nyttigt. Jag stannade hemma och gjorde övningarna lugnt, metodiskt och det var jobbigt. Oj, vad magmuskler jag har nu känner jag...

Nu återstår att fortsätta med detta fokus och komma ihåg övningarna.

Kvällens pass: 15 korta löpintervaller.

Roade mig med att ha pulsbandet på och registrerade en maxpuls på 189 slag/minut.

Jag var lite nervös innan, jag hade nästan inte sprungit på en vecka och var rädd att jag skulle få börja om igen.

Inser av pulskurvan att återhämtningen/nedjoggen innebär något för hög puls för att anses som nedjogg? Försökte de tre första intervallerna att jogga mellan men det blev för tufft. Kostade även på mig 2 minuter vila mellan 7:e och 8:de intervallen och det verkade välbehövligt. Sprang de sista stapplande stegen med en fartökning på de tre sista.

Ett åter igen, mycket roligt intervallpass! Dessutom inte ont någonstans!

Efter detta styrketräning och lång stretch. En toppenonsdag!

I was there. Och jag fastnade till och med på bild i söndags. Påpälsad från topp till tå.

Kolla in vädret. Och naturen. Det var så vackert i skogen och i spåret. Synd att det inte hjälpte...

Fotograf: Marcel Köppe

Tisdagen blev inte mildare så som någon optimistisk meteorolog hade förutspått på SMHI men vi trotsade de bitande 19 kallgraderna. Vi hade ju vanan inne och kläderna från helgen som funkade.

Jag hade inget klart upplägg på passet och det var lite bedrövande att stå på ett par skidor igen. Jag vacklade och kände mig helt otroligt långsam och svag. Blev på dåligt humör och faktiskt ganska nere av ett formbesked som kändes helt uselt. Det kändes som att jag knappt kunde ta mig fram, jag hasade och orkade inte trycka ifrån, glad knappt alls utan staplade på skidorna som att jag gick med vanliga steg. Ingen kraft och ingen lust.

Vad är det som händer ?

En bit in i passet så hände något, jag tryckte på lite grann, lite mer och faktiskt fick känslan av att åka skidor - en bit i alla fall. Så försökte jag peppa mig själv i det faktum att det handlar om max 4-5 pass fram till Vasaloppet om vädret vill sig och att det gäller att träna nu (Inte för att de här passen kanske gör någon egentlig skillnad men ändå).

Status just nu är att jag är ledsen och besviken på mig själv över att jag inte tränat mer skidmil, inte haft någon riktigt skidåkarhelg och inte fokuserat på styrketräningen för skidåkningen. Men... att vara sur över passen som inte blivit av kommer inte att hjälpa i det här skedet.

Innan passet var slut så kändes det hyfsat bra och nu handlar det om mental träning, acceptera och göra det bästa av det här. Bland annat ska jag fundera över min målbild.


Man ser smått galen ut med tejp, snor och svett i ansiktet

Bryt ihop och kom igen. Det här visserligen ingen rosaskimrande blogg med toppenresultat och enkom solskenshistorier men nu får det vara slut med deppiga inlägg här och alla dumma tankar i huvudet.

Jag försöker tänka tillbaka på löpglädjen, träningslyckan i skidspåret och mina häftiga mål som hägrar.

För att ta mig tillbaka så njuter jag av vackra födelsedagsliljor som äntligen slagit ut och hyrfilm med tröstfika. Ikväll tänkte jag träna igen... och hoppas på träningsglädje och snälla, goa, glada enforfiner i kroppen efteråt.

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska skriva detta inlägg. Jag kanske kunde vara fyndig, skämta lite eller vara helt bedrövad. Men faktum är att jag känner mig rätt nollställd. Dessutom snurrar tankarna fortfarande och jag har inte någon bra analys.

En typ av tävlingslust infann sig ändå igår och jag var inställd på lopp och kyla. Även imorse kändes det bra och temperaturen låg runt 18-20 grader och det kändes på nåt sätt överkomligt. Bilen var packad med utrustning och bra pepp och skidorna fantastiskt välpreparerade efter att killen spenderat fyra timmar av lördagskvällen i vallaboden.

Med i bilen hade vi en bekant som är ruggigt snabb på skidor och det var bra med skidsnack, teknik och vallagenomgång på vägen till loppet. Vi gjorde som proffsen och provåkte skidorna och la på lite extra fäste precis innan start. Kläderna kändes bra, jag var förberdd, insmord och tejpad. Väl på startlinjen så insåg jag att det nästintill var tomt runt omkring mig, det var kanske runt 50 personer som stod och huttrade. En enda tjej såg jag och började fundera på hur detta skulle gå.

Jag har egentligen inget att skylla på. Kläderna kändes bra, spåren var kanon och solen sken. Men... visst har jag massor av ursäkter: några tår förblev kalla, jag hade inte någon riktig kraft i kroppen, jag blev stressad av tävlingsmomentet, mådde dåligt av att ligga bland de 4-5 längst bak, jobbigt att köra helt själv, hade onormalt hög puls och fästet släppte några gånger i uppförsbackarna. Det kändes fel.

Tro mig, jag hann verkligen vrida och vända på beslutet. Jag resonerade och funderade på pepp jag själv tänkt, läst och hört. Allt som brukar hjälpa. Det kändes fortfarande fel. Jag ville så klart inte "ge upp" men jag kunde bara inte fortsätta åka. Nästa hela varvet (banan bestod av ett varv man åkte tre gåger) var jag inställd på att enbart åka det första varvet och jag kunde inte förmå mig själv att tänka nåt annat.

Just innan varvningen så blev det förstås en extra tvekning. Ska jag verkligen kliva av. Jag kan inte ångra mig. Men då insåg jag att jag skulle ångra betydligt mer att åka ett varv till (eller gud förbjude två varv till).

Så. Dagen har medfört två nya erfarenheter.

-Jag har brytit ett lopp.
-Och, jag har även fått gå upp på scenen och hämta pris.

Konstig kombination det där.



Glad Annika med nummerlappen på. (Titta morfar!)


Perfekt spår och riktigt vackert vinterväder!


Mitt pris! En hel låda polarbröd.

OK (hyperventilerar). Nu är den här. Ångesten. Oron. Trycket över bröstet och tankarna om att verkligen, på riktigt, helt övertygande, lägga ner hela den här vasasatsningen. Nog vore det väl förbannat skönt att vara en "vanlig Svensson" och slippa fundera på hur jag ska överleva c:a 4 timmar i eventuell 25-gradig kyla. Att få se Vasaloppet på tv - vilken dröm.

Men... ok. Om det ska finnas något sätt att bota oro på så handlar det nog om att vara förberedd (så gott det går). Mellan panikattackerna försöker jag peppa mig själv och därför har jag gjort sportaffärerna i Luleå idag i jakt på de bästa tipsen, alternativen och värmeskydden för utsatta delar.

I övrigt har dagen bestått av vila, fika, mat och nu är sambon ute på vallningsuppdrag. Kallgrader och även nysnö(?) är utmaningen. Vi håller oss uppdaterade på skidloppets hemsida för att få temperaturstatus och det finns ännu en liten risk (chans) att loppet blir inställt p.g.a. kyla.


Nya vantar, present-ullbuff och vindtät mössa...

Torsdagslyx!

När jag kom hem från sjukgymnasten hade killen inte bara lagat middag som stod färdig - utan även bakat semlor! Som jag älskar dessa nybakade, kardemummadoftande, gräddfyllda mandelmassespäckade godsakerna...



Det är väldigt lägligt att vi från och med nu ska vila och dessutom börja kolhydratladda inför söndagen.

Igår var jag jätteduktig och masa mig iväg till en sjukgymnast för att få en genomgång av kroppen.

Mina något luddiga frågeställningar var:

-Varför får jag ont i benhinnorna periodvis? Och hur kan jag motverka det?
-Varför är jag så "stel" i vissa rörelser (kan exempelvis liggande på rygg enbart lyfta benet typ 45 grader)?
-Finns det något förebyggande jag kan göra för att klara av marathonträningen?

Det var riktigt kul att möta någon kunnig (kändes det som iaf) och få lite tips. Jag fick göra några övningar och han tittade, mätte och böjde.

Det här är min tolkning av det han sa:

-De metoder jag hört talas om med massage av benhinnorna, spola omväxlande varmt och kallt vatten och smörja med liniment kallade han för ren smärtlindring och åtgärdar inte själva problemet. Istället handlar det om att ha rätt stöd under fotvalvet, bli starkare i sätesmuskeln och stretcha den djupa vadmuskeln. Det fanns några tendenser hos mig som kunde tyda på att jag hade vissa besvär även om det inte var något allvarligt.

-Jag är överrörlig i vissa leder (bindväven) och kompenserar det med stelare muskler. Min rörlighet är normal i exemplet med ryggläge och det lyfta sträckta benet men däremot kan jag inte med muskelkraft lyfta det själv. Vilket beror på att lårmuskeln inte är tillräckligt elactisk. Det är inget dåligt i mitt fall utan betyder bara att muskerna är relativt starka/svaga - det det här fallet är det höftböjaren som är svagare.

-Eftersom marathonlöpning, både träningen inför men främst själva loppet är slitsamt på kroppen så ska jag vara extra rädd om ryggen eftersom jag svankar och belastar kotorna ännu mer än vanligt när jag springer. Mer styrketräning för mage och rygg är svaret avseende detta. Plus att åtgärda benhinneproblemen för att klara av belastningen under 42 km.

Så nu ska jag tillbaka om en vecka och få tips på övningar. Det känns bra just nu men jag vet också att det gäller att försöka komma ihåg att göra övningarna och ta det här på allvar.

"Bara" 26,4 då jag skulle fota...

Just nu är vädret ett stort samtalsämne - ännu större än vanligt. Det är "kallt", "köldrekord", "bitande kyla", "kallaste månaden på länge" osv.

Jag tycker faktiskt inte att jag känner någon skillnad på -19 eller -25. Det är härligt att bo i norrland på vintern för här pulsar alla runt i täckbyxor, mössa och termoskor, ja hela konkarrongen. Inte några stilettklackar så långt ögat kan nå och riktigt bra skoutbud i affärerna. Folk i allmänhet verkar tänka praktiskt, varmt och förutseende utifall man skulle fastna och bli ståendes någonstans. Det känns moget och bra.

Det är bara så trist att det är för kallt för skidåkning... Imorse gjorde vår termometer bottennoteringen -28 grader och inte verkar det bli varmare de närmaste dagarna.


Vackert är det i alla fall.

Längtade hela dagen efter att få komma till gymmet och testa ett nytt pass: Backintervaller på löpband.

Det var svårt att bestämma hela upplägget på förhand eftersom jag aldrig springer med lutning och inte hade någon aning om hur långt jag skulle orka eller hur fort jag kunde springa.

Började med 15 minuters uppvärmning. Testade med att höja bandets lutning till 3 % men det kändes inte tillräckligt brant så jag slutade på 5 %. Försökte med att springa i två minuter som jag hade hoppats skulle funka och det blev också 2-minuters-intervaller som jag fortsatte med. Gåvila i en minut.

Det gick över förväntan. Precis som med de två-minuters-intervaller jag körde tillsammans med Lina förra veckan så känns första minuten relativt enkel och jag funderar nästa att öka farten men innan det är 30 sek kvar så är det ruggigt tungt och det är en skön känsla. Bet ihop och ökade antalet från tänkta sju stycken till hela tio.

Jag höll ingen jättefart (10,5 km/h) utan försökte istället tänka på steget, kraften och känslan av att ta en uppförsbacke. Det var dock riktigt jobbigt - men på ett bra sätt. Jag kände mig målmedveten och stark uppför idag.

Nedvarvning 11 minuter.

Efter passet kände jag mig så lycklig och tacksam över att jag faktiskt kan gå själv till gymmet, vara så här inspirerad, bränna av ett intervallpass och spendera knappt en timme på löpbandet utan sällskap av några mentala spöken.

På söndag planeras tävling.

Seedningslopp. Jag har inga förhoppningar om att seeda upp mig men försöker intala mig att det är bra ändå. Långloppsträning och bra mil att få i skidkroppen.

Nu när det bara är 18 (!) dagar kvar till Vasaloppet. Overkligt fort har tiden gått efter jul.

Jag gillar verkligen inte själva tävlingsmomentet. Jag hinner bli supernojig, orolig, illamående och mina nerver skakar som asplöv typ hela kvällen innan och fram till startskottet går. Så jag ser inte direkt fram emot söndagen av den anledningen.

Lägg där till att väderprognosen visar ner mot 20-25 minusgrader och att Älvsbyn är ett kallhål. Och nu har jag dessutom insett att det innebär att jag inte kan träna som jag vill i veckan. Jag måste göra avkall på löpningen och vila hela fredag och lördag... just som jag har jättelust efter löpning. Typiskt!

Igår stod det egentligen skidor på schemat men minusgraderna var alltför många för att det kändes rimligt att träna ute.

Stakmaskinen fick sig istället en omgång av mig och sambon som körde intervaller och turades om. En roddmaskin står som granne och passade bra som aktiv vila mellan intervallerna.

En liten pyramid om 1 min - 2 min - 3 min - 2 min - 1 min upprepades två gånger.

Byggde på med en kort omgång styrketräning och blev sugen på att testa chins/dips med hjälpvikt och slet som sjutton. Situps och armhävningar därefter. Idag känner jag en träningsvärk komma smygandes i axlar, bröst och rygg och vet inte riktigt vilken övning jag ska "skylla på".

Sen gjorde jag tidig kväll och la mig och läste i min nya fina presentbok... om löpning. Och så planerade jag kvällens pass... löpning. Det blir intervaller, mmm...

Det sägs ju att man är en riktig(?) löpare om man springer på julafton (och det gjorde jag faktiskt). Men om man dessutom springer på sin födelsedag och detta trots att det är minus 24 grader ute... vad ska man då kallas?

Jag är lite stolt över kvällens upplägg som dock blev lite knöligt med ombyten och knappt med tid men med ett personlig bärare som kånkade på ryggsäck med gymkläder så lyckades vi springa till gymmet och löpbanden, byta om och avverka 55 minuter på bandet (oförskämt lätt idag) och sen byta tillbaka till tre-lagers-maxat ombyte igen och springa tillbaka hem.

Det blev drygt 12 km och nära ett distansrekord för den här vintern. Skönt pass totalt sett och kanske, kanske börjar löpningen ta en plats i mitt hjärta trots allt...




Det finns inga dåliga väder...

Jag är i hemstaden Sundsvall över helgen och förundras över snömängden!

Ett kort skidpass har avverkats idag där skid-SM utspelade sig förra veckan... Helt underbart väder dessutom!

(Förresten är det riktigt svårt att blogga till blogg.se från en iphone)

Ja, det här var en helt ny rubrik för min del. Jag är ju kvällsmänniska och knappt människa alls på morgonen.

Klockan ringde 6 och efter påklädning, lite morgonbestyr och en minifrukost bestående av ett halvt glas blåbärssoppa så rullade bilen iväg.

Kvart i sju drog jag upp hastigheten på löpbandet. Orolig över att måsta prestera någonting utöver bedriften att kliva upp och komma iväg. Insåg att det mest var huvudet som var trött och att benen kändes ganska samarbetsvilliga.

Min plan var att försöka med någon slags tempopass. Alltså att under en längre tid springa i en snabbare fart än bekvämt. Det gick relativt bra även om jag alltid efteråt när jag tittar på siffrorna önskar att det hade gått fortare... det ser inte så jobbigt ut på papperet.

10 min - uppvärmning 9,5 km/h
17 min - tempodelen. Sprang på 11,0 och det kändes skapligt bra även om jag låg på en mycket högre anstränging än vad jag "normalt" sett gör när jag springer.
2 min - gång.
13 min - nedvarvn/jogg/fortsatt belastning med små inslag av löpskolning för att känna på hur benen jobbar olika.

Faktiskt inte så skräckartat som jag hade försökt förbereda mig på. Just att det var morgon fick mig att känna mig extra stolt bara att genomföra och hinna i tid till jobbet ändå.


Röd, svettig och ganska nöjd med mig själv

Två trötta men nöjda tjejer i rosa "Just do it"!

Planen var löpintervaller, 2-minuters. Och kompletterande styrketräning i form av tabata-intervaller.

Det var svettigt, roligt, peppande och bra träning.

Hela passet kryddades med lite rodd och lite stakning i väntan på löpband och extra axelträning som ett bra avslut.

Löpning, totalt 45 min

2-minutersintervaller var så mycket jobbigare än de 90-sek som jag sprang sist. Det var lurigt att första minuten kändes relativt bra men att det blev så mycket jobbigare sista biten. För mig räckte det bra att springa på 12,5 (12,0 varannan) km/h trots att det känns som om jag borde orka springa på den hastigheten längre än så. Men men, jobbigt var det och efter 7 intervaller, med 3 återstående, så kände jag mig spyfärdig och tog en extra minuts vila för att kunna pressa på det allra sista sen.

Det var extra roligt att Lina kunde springa på löpbandet bredvid och att vi körde samma upplägg och kunde räkna ner ihop och peppa varandra. (Även om det var svårt att prata eller få ur sig några ord överhuvudtaget mitt under intervallen)

Styrketräning, 22 min

Jag hittade ett upplägg med förslag på tabata-intervaller. Dvs 20 sekunder maxarbete, 10 sek vila x 8. Och sedan kör man de seten 2-4 gånger. Vi körde 4 gånger enligt följande.

Knäböj.
Plankan med jämfotahopp.
Armhävningar åt sidan.
Burpees.
Russian twist.
Climbing mountains.
Situps.
Burpees igen.

Påminde om crossfit-passen som Worldclass körde i Norrköping och det gillar jag.


Kvällen toppades med en smaskig kycklingwok på färska grönsaker och fullkornsnudlar hemma hos Lina. Väldigt nöjd med den onsdagen!

Men... i tisdags åkte jag iaf skidor. Jag försökte staka så mycket som möjligt och jag gjorde några ryck för att få upp pulsen och träna hjärtat lite extra.

Det är en härlig känsla att gå från tillståndet där jag muttrar om att det är för kallt och tankarna om att det minsann bara är dalmasar som har riktigt bra förutsättningar att skidträna till att njuta av tröttheten, utmaningen och slutligen landa med ett leende på läpparna efter genomfört pass.

Jag råkade över ett inlägg om träningstid och kände med ens att jag måste ta till vara på mina nyckelpass. Jag behöver en plan. Jag behöver variera träningen. Jag ska träna både hårt och lätt och så vila däremellan också.

Jag ska(vill) både åka skidor och springa. Och tiden räcker inte riktigt till till styrketräning som jag hade önskat. Eller så är det för att jag saknar ett riktigt program. Det är klurigt att vara sin egen personliga tränare.

Just nu känns i alla fall träningen väldigt rolig, målinriktad och jag börjar må riktigt bra. Äter även lite bättre än tidigare i vinter och ser faktiskt fram emot vårens båda utmaningar.

Jag har en liten oro över benhinnorna vad gäller löpningen och någon konstig känsla i armbåge och axel som kommer och går ibland när jag stakar men som alltid går över. Jag borde ha styrketränat mer inför skidåkningen men ska försöka att se framåt istället för att ångra saker jag inte gjort.

Nu är det redan februari och bortglömt blev detta inlägg med statistik från 2010. Jag publicerar det nu mest för att det ska finnas kvar till nästa årsskifte så att jag kan jämföra siffrorna då igen. (Jag har redan nu en känsla av att löptimmarna kommer öka under 2011)


Med hjälp av fantastiska Funbeat så har jag plockat ut följande statistik:

2010

Totalt antal träningstimmar: 285 (= c:a 5,5 tim/vecka) 

varav

Längdskidor: 60 timmar (586 km)

Löpning/Löpband: 53 timmar (468 km)

Styrketräning: 43 timmar

Övrigt: 129 timmar

Det är lätt att tänka att den där övriga träningen är mindre värd eller onödigt men när jag tänker efter så består "Övrig träning" av spinning, roddmaskin, vandring, kajakpaddling, kickboxning och andra saker jag inte vill vara utan.

Jag har varit duktig och uppnått ett av mina mjuka mål och registrerat intensitet avseende samtliga pass på funbeat och då kan man få fram så här snygga staplar över träningen.

De rödaste färgerna överest i stapeln betyder hårdast träning och de gröna de mest lågintensiva.



2009

Totalt antal träningstimmar: 414
varav 202 av dessa bestod av skidor, cykling eller löpning.


Slutsats: Jag har inget egentligt syfte med att jämföra mer än att jag tycker att det är roligt med statistik. Rent krasst har jag tränat färre timmar under 2010 jämfört med 2009. Jag vill ändå tro att det inte är sämre utan kanske bättre. Jag har inte strävat efter att få till minuter på papperet och jag har hållt en nivå som känns rimlig och som jag kan hålla utan att slita för att konstant träna.

Svackan under hösten berodde på stora förändringar privat och ett gymkort som inte förnyades. Då var jag dessutom i startgropen med löpningen som då blandades med gång.

I maj och september hade jag dessutom ett par veckor med sjukdom och penicillinkurer.

Jag är urusel på att blogga om vad som händer mellan träningspassen men här kommer ett litet tips om man t.ex. ska börja åka längdskidor...

Förra året och året innan det var jag jättenoga att inför varje skidpass både tejpa hälarna och tummarna för att undvika skavsår. I år har jag slarvat men faktiskt klarat mig riktigt bra utan. Tills nu när jag åter fått små blåsor på både en av hälarna på en av tummarna.

Så nu har jag åter plockat fram... en skidåkarens bästa vän: Leukoplasten!



Fantastiska skapelse. Den sitter timtals trots idogt nötande, svettande och klarar både värme och kyla. (Säljs på apoteket för en spottsyver och är värd sin vikt i guld)



Min högst personliga analys om varför jag klarat mig utan tejp så länge i år skulle jag säga bero på att det varit så pass kallt att jag utanpå de vanliga skidhandskarna har kört med ett par extra vantar (ett par helt vanliga stickade).

Och nu ser vantarna ut så här:


Stora hål just vid tumgreppet som slits vid varje stavtag.

Jag är extra rädd om både fingrar och tår eftersom jag tenderar att förfrysa dem och jag vill inte att det ska ge några allvarliga konsekvenser.

På fötterna kör jag därför med, alltid och totalt utan undantag, ullstrumpor med 80 % ull som även håller blöta fötter varma. Fötterna har jag därför aldrig några problem med när jag skidar oavsett temperatur!

Här i norr använder jag ullsockar nästan dagligen och jag kan inte vara utan dem. De reglerar temperaturen och luktar inte svett, häftigt! (Ullsockar är något dyrare än vanliga strumpor, ca 200 kr/par och säljs i sportbutiker)


Kanonstrumpor i märket Seger!

Gårdagens siffror:

2 personer.

16 grader kallt.

61 minuter löpning. (5 fartökningar + 1 backe på drygt 60 höjdmeter som avslutade)

77 minuter skidåkning.


Först löparskor...


...för att direkt byta till pjäxorna.

Trist start på helgen med att vakna med migrän - igen! Det har varit alldeles för ofta på sistone men som tur var släppte det efter medicin och några timmar extra sömn.

Vi åt frukost efter lunchtid och drog sen in på stan en sväng. Dagen gick fort och så var det mörkt igen och dags att ta beslut om träningens göra eller icke göra. Jag var frusen och det tog emot när det var lördag kväll och hemma-mys-lusten började ta över. Efter lite övertalning var jag dock med på att köra ett skidpass. Jag vet ju att man aldrig ångrar sig!

Det blev ett relativt lungt pass utan några jättepulshöjningar och försökte istället tänka teknik. En hel del stakning blev det igen. Orkade dock inte köra lika strikt som i torsdags helt utan benen utan fuskade lite när armarna (idag kändes det mest i dem) började bli trötta. Hyfsat glid och som vanligt väldigt skönt att komma ut och få frisk lust och röra på sig. Ett väldigt lagomt pass som var perfekt för dagen. C:a 12 grader kallt och frosten var tillbaka i håret igen...



Glad och nöjd efteråt!

Sen smakade middagen så där fantastiskt bra som den bara kan göra efter träning!

Parmalindad kycklingfilé med balsamicosås på vispgrädde, en favorit som det var länge sedan jag gjorde. Till dessert festade vi på rester av en blåbärsparfait med maräng som ikväll serverade med passionsfrukt till.

Ljuvligt med fredag!

Det var lugnt på gymmet och jag drog av ett intervallpass, snarlikt det lyckade från förra veckan men lite snabbare den här gången. (Intervallerna på 14,0 km/h)

Byggde på med 40 minuter styrka och sen den viktiga stretchen!

Nu är jag redo för fredagsmys.


Skönt trött men ändå laddad med ny energi!

Skidtjejer!

Åh, idag var det roligt att skida igen. Blev upphämtad av Lina och vi körde tillsammans ikväll och sällskap gör det verkligen så mycket lättare.

Det var snö i luften och ganska blåsigt så det kändes inte så lockande i början men vädret bekommer en inte när man väl är igång och har fått upp värmen.

Lina var tuff och vågade sig på extraslingan med Sinksundsbacken där den värsta nedförsbacken finns (enligt mig) och det klarade hon med bravur! Sedan körde vi en extra slinga med ren stakning och bitvis kände jag mig stark och snabb för att senare stå helt stilla på stället och undra hur jag överhuvudtaget skulle ta mig framåt. Trötta armar, axlar - ja hela överkroppen fick slita. Inte den minsta lilla benspark gjorde jag på fyra kilometer och det var mycket tack vare pepp från Lina som stak-imponerade! Ett sista varv på första slingan i ganska lugnt tempo men med fortsatt stakfokus och jag försökte köra slut på mig med stakningen men det är svårt att dra ur det sista och speciellt när det är dåligt glid och man redan är trött.

Dock ett riktigt roligt pass och kul med både sällskap och stakning. Nu blir det till att öva, öva!

Klong! Idag kunde man riktigt höra poletten ramla ner.

Jag läste Marathon-Mias intressanta inlägg om långpass och att hon då sänker farten med 1:30-2 minut/km. Klong!

Andrea kommenterade och påminde om att lugna pass ska vara just lugna för att orka på kvalitetspassen som ska vara hårda. Där är pulsen ett bra hjälpmedel. Klong!

Det upplevde jag verkligen idag.



Först ett velande med ett lite tungt huvud och en lat känsla. Olust att åka upp i skogen och till skidspåret själv. Men så körde jag pepp med mig själv och insåg att löpning utomhus kändes rätt lockande ändå. För att praktisera mina nya funderingar. Några lugnare pass

Målet var att lunka fram och bara tillryggalägga några kilometer och försöka hålla nere pulsen och ansträngningsnivån.

Förstå att det hade gått 20 minuter innan jag tittade på klockan första gången! Det är verkligen så mycket roligare att springa ute! Det känns som att jag äntligen fått tillräckligt bra kondition för att kunna springa långsamt och ändå tycka att det är bekvämt. Eller så har jag för typ första gången vågat sänka tempot så pass mycket att det kändes riktigt lätt.

I uppförsbackarna kändes det som om att jag hade kunnat gå fortare än jag nu joggade - men ändå. Jag höll runt 150 i puls och så blev också medelpulsen såg jag efteråt. Det är lågt för att vara jag.

Största skillnaden jämfört med andra pass var nog den mentala biten. Jag kände mig fridfull, lugn och tänkte bra tankar. Jag pratade med mig själv och funderade på vad jag skulle blogga om när jag kom hem igen.

De sista två kilometerna fick jag dock lite känningar i benhinnorna igen. Jag sprang med mini-små steg med minsta möjliga ansträngning men lite trött i benen var jag innan jag var hemma igen, sju kilometer senare.

Nu har jag en vision framför mig om tre löppass per vecka. Grundprogramet skulle då vara ett lungt, ett kvalitet och ett lite längre. Just idag ser jag fram emot att planera, genomföra och förhoppningsvis komma framåt...

Fötterna på bordet - slöarpositionen

Idag när jag läste väderprognosen om att det skulle snöa till kvällen så fick jag ett infall att strunta i skidåkning och bara ta en riktigt slapp vilodag. Jag är nöjd med träningen de sista dagarna och tänkte att det skulle vara positivt att ge kroppen en lugn dag för återhämtning och uppbyggnad. (Annars blir mina mer ofrivilliga träningsfria dagar när jag har migrän)

Jag gick på stan! Shoppade, tog det lugnt, promenerade hem och lagade lite lätt mat. Slappade, tittade på tv, surfade... och sen då? Klockan var bara barnet och jag hade lätt hunnit träna i alla fall. Men det gjorde jag inte - nu har jag superslappat och kollat på konstiga serier och blivit allmänt förslöad. Jag tror att en sån här kväll räcker rätt länge.

Jag måste bara säga att det är så himla roligt att få fina, inspirerande och snälla kommentarer. Det är superhärligt med feedback och pepp direkt. Att blogga är grymt.

PS. Tror ni att det snöar? SMHI har inte många rätt i min värld...