tremil

Idag gjorde jag det - stod ut på löpbandet i hela 60 minuter, en hel timme, utan att stanna.

Jag knappade ner tempot till 9,0 och orkade därmed lite till. Jag kan ändå inte säga att det var enkelt. Så mycket som jag hinner tänka under samma tid motsvarar förmodligen en hel bok i skrift. Och så räknar jag en massa, sekundrar, steg eller bara på måfå mellan 1 och 10 eller från 30 och en stund uppåt utan någon egentlig anledning. Jag förhandlar alltid med mig själv och idag gick det åt rätt håll och blev utmaningar istället för att korta av eller sakta ner. Jag funderade både en och tio gånger på att lägga ner marathonsatsningen som börjar kännas löjlig. Att det ska vara så sabla svårt och tungt att springa...

Kroppsligt gick det ganska bra trots allt, blev lite trött i benen emellanåt och hållningen slackade lite på slutet om jag inte tänkte på det. Det var i vilket fall överkomligt och jag tog mig framåt, minut för minut. (Inget ont i benhinnorna, jippie)

När 60 minuter tickat förbi så gick jag i fem minuter och kände att benen stumnade till direkt. Sen så försökte jag mig på ett litet varv till och härdade ut i tio minuter till med löpning. Det kändes som bricklöpning fast det var löpning efter löpning och inte cykling...

Svårt att veta vad jag ska kalla detta pass men det är väl nästan långpass med mina löparmått. Och efteråt kände jag mig nöjd med passet men fortfarande tveksam över de här 42 kilometrarna...



75 löpminuter


En blöt trasa, både träningslinnet och jag...

Ojoj, spontan så det förslår har jag varit idag!

På mindre än ett par timmar så pratade tre tjejer ihop sig och bara out of the blue bokade in en mys-tränings-helg i Stockholm för att bl.a. delta i Blogger Boot Camp den 16 till 17 april.

Förutom att hänga med massa roliga bloggare så ser jag mest fram emot att träffa Marathon-Mia och köra ett NMT-pass, första utmaningen lockar också och så den här Soffan som jag hört talas om en del.

Jag deltog ju 2009 men inte förra året. Angående konvent så har jag haft ett resonemang att det inte riktigt ligger i linje med den träning (löpning, skidor osv) som jag behöver göra inför mina satsningar. Men nu så struntar jag alltså i det och tänker bara på att ha roligt. Det ska nog få plats det också...





Nu måste jag nog surfa runt och kolla vilka godningar som anmält sig och som jag därmed kan få träffa live.

Lite kallare än helt idealiskt skidväder men Luleå och Ormberget bjöd på ytterligare en vacker vinterdag. Spåren var ganska kärva men efter gårdagens skräckupplevelse så var det ändå inget att gnälla över.

Ett långpass stod på schemat och min sambo tog med mig runt ytterligare två nya långa slingor att bygga på till milspåret. Det var kuperat vill jag lova. Upp och ner och kors och tvärs och hit och dit genom skogen. Pust, stön och flås och slit. Tidigt under passet hade jag stakat så mycket jag orkade och ryggen blev snabbt trött. Upplevde nästan som kramp i ryggslutet så som jag kan känna när jag styrketränar "Belly backs".

Första milen gick på 53 minuter men det var innan den jobbigaste sträckan och sen blev det bara tyngre och tyngre. Under de första 18,5 kilometerna drack jag bara lite saft och energin tog slut i sista långa slalombacken när skidorna även släppte och humöret gick i botten.

Laddade om med russin, nötter och lite choklad innan sista sträckan. Totalt sett blev det ett bra pass på drygt 25 kilometer. Inte riktigt så långt som jag hade hoppats på innan men det var ett jobbigt pass och det betyder bra träning.


Blå himmel


Solskensåkare


Dagens kringelkrokar

Just när vi som bäst satt och laddade med rejäl skidåkarfrukost inför ett långpass såg vi stora snöflingor segla förbi utanför fönstret. Snön bara tilltog och flingorna blev slutligen stora som lovikavantar och termometern visade just kring noll eller lite varmare och vi fick göra en rejäl chansning vad gällde vallan.

Väl uppe på plats på Ormberget så gled första utförslöpan på ganska så bra - tills vi var tvungna att använda fästet. Det byggde på direkt och klumpen av snö under skidan bara växte och växte tills det inte gick att åka alls. Frustrerande och tungt att försöka åka. Dessutom snöade det så kraftigt att det knappt gick att ha ögonen öppna för de träffades av snön hela tiden. I nedförsbackarna kändes det som att jag blev misshandlad av blötsnön som slog i ansiktet.

Jag kärvade mig igenom milspåret med minst tio stopp för att skrapa av skidorna och fick ibland ta av dem för att slå bort isen som satt under. Dock höll jag humöret uppe och tyckte faktiskt rakt igenom att det var en riktigt fin dag ändå. När väl klumpen var borta så gled det ganska bra, säkert i mellan 10 och 200 meter beroende på åkning.

Och fästet gick inte att klaga på i uppförsbackarna, det var helt enkelt bara att kliva rakt fram utan att behöva tänka på nåt. Möjligen att hålla balansen på styltorna som det kändes att jag gick på... Tippar på att jag var upp mot 10 cm längre än vanligt periodvis idag. Testade även en ny typ av åkning med haltning-effekt där ena skidan hade glid och den andra hade en isklump under: åkning på ena benet och haltning på det andra, och så vidare.

Vi avbröt långpassförsöket efter 10 kilometer som idag tog 1:11, långsamhetsrekord! Nu håller jag tummarna för bättre skidföre till morgondagen!



Snöigt, men vackert!


Det kom c:a 10 cm nederbörd under en timme


Stora blöta flingor

Tisdag och fredag bestod av löpband och med hela olika upplevelser. Däremellan blev det en omgång migrän igen - men men det är inget att göra åt utan bara ta smällen när den kommer.

Hur som helst... tisdagen på löpbandet var en plåga. Varenda minut segade jag mig nätt och jämt igenom och hur jag än försökte skingra tankarna på annat än sekundrarna som tickade så  v.a.r.  d.e.t.  a.l.l.t.  j.a.g.  t.ä.n.k.t.e.  p.å. Riktigt jobbigt med andra ord. Med två avbrott för gång så fick jag till 50 minuter.

Sen byggde jag på med styrka i form av armhävningar som jag saknat på sistone (ganska nöjd med att klara 3 x 10 på tårna), situps och rygglyft och jag fick rejäl träningsvärk i bröst/rygg dagen efter.

Gårdagens pass på löpbandet var en mer euforisk upplevelse. Jag hade glädjande fått ett intervall-upplägg av sambon och såg fram emot att få genomföra. Det slutade med att jag både sprang fortare och fler intervaller än planerat. Det berodde så klart på att vi inte hade full koll på vad jag klarade av men snacka om ego-boost att få känna mig både starkade och snabbare än jag trodde.

90-sekunders intervaller (1 minuts gång-vila emellan)

12,0 km/h
12,0
12,0
12,0
12,5
13,0
14,0
12,5
12,5

Uppvärmning 10 minuter och nedvarvning 11 min på 9,0, kändes riktigt bekvämt och gick fortare än nånsin. Fantastiskt roligt att springa! En känsla att minnas.



Fredagen - en solskenshistoria i Luleå

Snöovädret som SMHI lovat kom inte alls. Istället så var det en superfin kväll med 10 minusgrader och sällskap av Lina och Per igen.

Jag och Lina körde uppvärmning ihop och sen hade jag planerat backintervaller. Det blev 5 x Sinksundsbacken, dvs c:a 2:30 min/styck. Vilan kom naturligt när jag gled när för backen igen.

Tror att jag mätte upp vinterns högsta puls idag, 187 slag/minut. Dock sjönk den snabbt på vägen ner så det kändes extra bra.

Jag tycker att det är jätteroligt med pulsbandet igen efter att ha haft ett rejält uppehåll. Förra året hade jag dock en uppmätt maxpuls på över 200 så jag har lite att jobba på. Jag har inte full koll på hur det här med pulsen fungerar och funderar på om det beror på att jag är sämre tränad, ett år äldre eller om det är något helt annat. Det var jobbigt idag åtminstone, så det är jag nöjd med!





Gjorde en ny variant av plocktallrik efter träningen. Det är så bra att plocka av alla nyttigheter som finns i kyl, grönsakslåda och bland rester. Lufttorkad skinka, gurka, paprika, fetaost, melon, fullkornsbulgur, tzatziki, avokado med en klick creme fraiche. Och så ser det gott ut med alla färger tycker jag.

Efter lite påtryckningar så har nu storbloggerskan och långlöperskan Miranda skrivit ett första inlägg angående marathon för nybörjare. Hon uttryckte i höstas att "alla kan" springa ett marathon... och jag undrar ganska ofta: Hur?

Inlägget är peppande, uppmuntrande och det påminner lite om tankesättet som jag hade när jag tog steget och klickade på anmälningsknappen till Stockholm marathon. Dock är det lätt att tvivla under vägen.

Jag ser fram emot mer läsvärt i ämnet för att även mentalt orka alla 42 kilometer.

En kylslagen söndag bjöd på en kort löprunda runt sjön och jag var glad över det lilla, att jag kunde lunka på utan att stanna. 5 km till handlingarna. Lite senare var det dags för en långpromenad och delar av den fick jag dra barnvagn i snö och det gjorde det hela extra roligt med både sällskap och motstånd som extra träning. 


Det är så härligt med vinter och att få vara utomhus!

Jag har haft en supermysig helg med Lina eftersom vi båda varit utan våra sambos. Efter fredagsbio och långskidpass så spenderades lördagskvällen här hemma med fiskgryta, rödvin och lite andra godsaker.

Åh, om ändå alla pass kunde vara så här! Då skulle det inte vara några problem att vara skidåkare.

En ljuvlig dag med både en behaglig temperatur som växlade mellan 7 och 5 minusgrader och även en klarblå himmel med en sol som strålade ner i skidspåret.

Jag fick sällskap av Lina upp på Ormberget och där fick vi först slåss med resten av Luleås befolkning som alla ville ha en parkering. Genomsvettig var jag innan jag har spänt på skidorna men så snart jag kom ut i spåret så släppte den stressen.

Det är något speciellt med norrland och det vackra ljuset. Det är häftigt att få se skiftningarna från ljusa dagen och hur himlens färger mörknar nyans till nyans. Från gnistrande vit snö, till en varmare ljus rosa och sen allt det blå...

Skidåkningen flöt på, något sämre glid men helt ok före och eftersom jag valde det längsta och mest kuperade (tror jag) milspåret så lättade även trycket av åkare längs vägen och det var skönt att slippa åka om - och bli omåkt för den delen - hela tiden.

Jag hade med russin och nötter och varm saft som energi och stannade efter första varvet för påfyllning. Det gick alldeles för bra och var alldeles för bra förutsättningar för att ens fundera på att sluta.

Jag körde metodiskt och i en jämn fart och bara med naturliga pulshöjande backar. Efter pausen stelnade fingrarna helt och blev så genomkalla att jag funderade på att bryta när de inte tinat trots att både 10 och 15 minuter gick. Dock kom de till liv efter c:a 20 minuter och det är fantastiskt hur kroppen fungerar och vad rörelse gör för värmespridning.

Hur som helst, efter andra varvet, som sedan bara flöt på och gick av bara farten, mötte jag upp Lina som slagit längsrekord och dessutom började bli trött och hungrig och jag fick lite dåligt samvete över att jag släpat med mig henne på ett långpass. Det kändes som om jag hade kunnat åka hela dagen men visste inte vad jag skulle ha för förväntning eller målsättning och dessutom hade vi kommit iväg ganska sent på dagen. Jag stack iväg före och körde två varv på 5,4-spåret och extra slingan med Sinksundsbacken och efter det så kändes det som att det fick vara slut på pass.

Nära inpå 30 km skrapade jag ihop på knappa tre timmar och en stark känsla i kroppen. Det var mörkt när vi åkte hem igen och båda var ändå riktigt nöjda med dagen! Jag är så himla imponerad av Lina som har en monstermaskin till kropp som slet med skidorna halva dagen trots att hon precis börjat åka.

Alltså, kolla in de här vackra färgerna på dagens pass i skidskogen! Jag skriver mer om passet senare.

Oj,  tiden går fort och jag hinner inte med att blogga.

Som tur är så släppte migränen och på torsdagen tog jag mig ut i skidspåret en vända. Dock hade det hunnit bli kallt (17 grader) och jag var helt ensam och det var ruggigt mörkt. För första gången blev jag lite småskraj och tyckte att jag hörde ljud bakom mig och skrämde upp mig själv.

Jag kortade av det tänkta passet men var ändå nöjd med 50 minuter och att få röra på mig igen. Den tiden och energin får man tillbaka direkt så det lönar sig att träna trots att schemat är späckat.

Det är onsdag och jag har sovit bort stora delar av tisdagen och även dagen. Min jäkla migrän är ett gissel och förstör min träningsvit och den härliga känslan för mat jag haft sista tiden. Istället har det blivit pepparkakor, godis och soppor om och om igen.

Som grädde på moset är min sambo bortrest och det är ovant och tomt här hemma.

Jag har roat mig med att titta på bilder från året som gått och längtar just nu efter sommar, sol, familjen, grillning, fjäll och så Daniel då så klart... Allt som är avlägset.



Imorrn hoppas jag på nya tag...

Det blev en sen sejour på gymmet idag men alla pass räknas.

Jag testade löpbandet igen och försökte påminna mig om att marathon närmar sig och att det finns ett program att följa. Just nu är jag i en fas där jag bara är glad så länge benhinnorna inte värker eller protesterar nämnvärt. Jag har räknat ut att de inte gillar någon lutning alls på löpbandet åtminstone. Det är bra, för det är lätt att undvika.

Det blev ett varierat pass där jag både pressade mig själv i lite högre fart och även fick något inslag av gång och tre fartökningar för att känna på hastigheter upp mot 15 km/h, dock bara i några korta sekunder men ändå... det är kul att springa fort!

Fortfarande dock helt helt helt overkligt att jag ska belasta kroppen med löpning i upp mot 5-6 timmar. Det känns totalt omöjligt.

Jag är så glad att jag hade skidlust under söndagen trots hemmafix med praktiska ting och skitväder ute. När vi klev ur bilen på parkeringen vid skidspåret och var jag förvånad över hur mycket det egentligen blåste och snöade. Snön virvlade och drev från sidorna och väl i spåret med lite fart så pepprade snön ansiktet som med små korn.

Intervaller ville jag köra och eftersom min sambo varvar ner inför veckans kommande löputmaning så kunde han köra bredvid i ett lugnt tempo samtidigt som jag slet på med min träning. Det var riktigt roligt att ha pepp och stöd hela passet och främst handlar det om att han tvingar mig att ta i lite mer och lite längre än vad jag gjort om jag var själv.

Sju stycken 2-minuters blev det, runt spåret med varierad terräng. Två av intervallerna föll lägligt nog in precis i de två värsta backarna och där slet jag, mitt hjärta och mina lungor som aldrig förr. Jag var spytrött och helt slut och när jag andades trodde jag att hela bröstkorgen skulle komma med ut. Men det var ljuvligt roligt och så himla kul at bli så totalt slut.

Passet regades på intensitet 18 på funbeat och det var premiär för den siffran för mig.


Sliten men glad!


Omöjligt att visa hur snön driver in från sidan.

Kvällen bjöd på 8 minusgrader och bra skidor på alla sätt och vis! Spåren var tydligen nypistade enligt skidspår.se men de var redan igenblåsta och något sliriga.

Lördagen fortsatte med att vi var hembjudna till Lina och Per och fick avnjuta världsgod tre-rätters och vin...

De hade gjort så himla trevligt och fint och när jag tittar på bilderna igen så vattnas det i munnen gång på gång. Den supergoda menyn var ungefär så här:


Räktoast med lokalfiskad löjrom från Luleå skärgård


Lammstek kryddad med vitlök och rosmarin, potatisgratäng och rödvinssås.


Creme Brulée som var vårat lilla bidrag.


Jag och bästa Lina!

Tusen tack för en toppenkväll!

På lördagmorgonen var jag taggad och hade satt klockan för att sticka ut på långpass i skidspåret. Jag var förberedd på närmare 18 minusgrader och hade laddat för att klara kylan. Men... när termometern visade ner mot 25 minusgrader så fick jag med ledsen min ställa in och tänka om.

Jag och sambon åkte till gymmet istället och la beslag på stakmaskinen. Vi körde 20 intervaller vardera och bytte efter 1 minut. Jobbigt men kul. Mest muskeltröttande än konditionskrävande. Klurar på att hitta magmusklerna som ska jobba och rätt vinkel, tryck, hur långt armarna ska upp och tillbaka och även hur mycket jag ska böja på benen. Jag gör nästan knäböj varje gång jag stakar... och jag uppskattar att det blev c:a 40 staktag på en minut. Dvs en hel massa "knäböj" under passet.

Sen kompletterande jag med crosstrainer, roddmaskin, spinningcykel och knåpade ihop drygt 1,5 timme effektiv tid. Totalt hängde vi på gymmet i drygt två timmar och hungern kom som ett brev på posten trots att jag fyllde på med en banan under tiden.

Det går så klart inte att jämföra med ett skidpass ute i solen men jag var rätt nöjd ändå efteråt.


Mår toppen efter träning!


Stakmaskinen

Fredagskvällens inleddes med storhandling och en riktigt god middag med nyttiga och smaskiga ingredienser. Ett enkelt ihopplock och en bra grund inför kvällens godispåse...

Idag vilar jag - men igår sprang jag på löpbandet och kom hem med endorfiner i kroppen. Jag försökte springa lite lite snabbare och tog längre gåpauser emellan. Det verkade fungera för dels kändes det bra att springa och dels så höll benhinnorna utan att protestera det minsta!

Nu sitter jag och sneglar på termometern och hoppas att det blir lite varmare istället för kallare (som SMHI säger) därför att jag vill åka skidor imorgon.

På resande fot mot Haparande i helgen som var så dök som vanligt matproblematiken upp: Vad ska vi äta? 

Detta måste ju vara den mest ställda fråga dagligen, runt om i Sverige (världen) och bland samtliga familjer.  

När man är på resande fot är dock utbudet något begränsat.

Statoilkorv och pulvermos. Max-hamburgare, kanske med pommes och smält ost. Pizza eller om du har tur en pizzeria som eventuellt kan erbjuda någon typ av sallad med huvudingridienserna isbergssallad och tomater. Möjligen något lastbilshak som erbjuder panerad schnitzel med bearnaisesås.

Det borde rimligen kunna förenkla valet för färre möjligheter men det är frustrerande att inte kunna välja något nyttigt, gott och näringsrikt.

De flesta jag känner tränar och bryr sig om vad de stoppar i sig. Samma människor reser land och rike runt. Det är Vasalopp, triathlon, innebandycuper eller löpartävlingar. Det är mil efter mil som ska tillryggaläggas kvällen innan prestationerna ska ske och det är bra mat och bra uppladdning som behövs.

Varför är det sådant fasligt dåligt utbud efter vägarna på bra mat?



(Ok. Max kanske har några vettiga alternativ i form av olika burgare med fiberbröd och dessutom vegetariskt, koldioxid-kompenserad mat och man behöver inte äta pommes. Men ibland är svårt av välja rätt i grilloset när magen kurrar och man befinner sig på en hamburgerrestaurang.)

Igår fick jag sällskap i spåret igen av Lina och hennes Per.

Vi njöt av temperaturen och de fasta spåren. Jag tyckte att mitt glid blev lite bättre idag. Jag försökte korta av fästzonen eftersom jag mistänker att jag är ett par kilo tyngre i år än förra året.

Jag tränade även skidor i tisdags och körde samma tur nu som då. Det var roligt att åka första varvet med Lina, dels för att se hur hon fattar tekniken och tar till sig och åker bättre och bättre. Dels för att jag själv hinner tänka på tekniken och inte stressar genom rörelsen. Andra varvet utmanade jag mig själv och försökte komma ur bekvämlighetszon, min gamla vanliga lunk och det kändes att kroppen var trött och inte riktigt svarade.

Jag försöker verkligen att inte tänka i de negativa banorna om att det inte går fortare än det gör. Det är sju veckor till Vasaloppet och med några fler långpass och några fler intervallpass så hoppas jag kunna hitta någon slags form och överleva de nio milen med något så när stil.

Jag tror att jag ska affirmera mera och tänka positiva skidtankar. Titta på bilder från fjolåret och läsa min egen Vasaloppsberättelse och minnas hur roligt jag hade. Och acceptera att det ska vara en utmaning och inte något man bara gör...

Kanske måste jag ta tag i kosten också och få med hela kroppen på banan. Egentligen inte bara för kommande lopp utan för alltid. Om ni inte läst Marathon-Mias underbara tankar kring detta så finns de här att avnjuta.



Lina och jag

På flera sätt och vis: Äntligen!

-Lina gjorde skidpremiär - spännande och efterlängtat!
-Värmebölja och endast tre sköna minusgrader under passet!
-Bra glid på skidorna!
-En skön tur med bra känsla!

Söndagskvällen kändes smådarrig innan vi kom iväg. Trötta efter spackling och målning hemma och med en massa nysnö under dagen var vi tveksamma till vilken slags spår som skulle möta oss. Lina skulle dock göra skidpremiär och det ville vi inte missa...

Det var en härlig positiv överraskning att spåren dels var bra uppåkta men främst att jag hade säsongens bästa glid. Äntligen gick det att staka utan att slita ihjäl sig.

Lina kämpade på och åkte stabilt nerför utförsbackarna som om hon aldrig gjort något annat. Jag försökte dela med mig av alla bra tekniktips jag fått under åren men jag förstår att det bli korvstoppning när man ska hålla reda på allt från början. Dock vet jag ju att hon har konditionen, musklerna och balansen så snart så skidar hon om mig i spåret.

Vi var inställda på en kortare slitsammare tur på några kilometer men jag kunde inte slita mig från den härliga kvällen och den underbara upplevelsen så innan vi åkte hem hade vi varit ute i nästan 2,5 timme och turen blev 1:54 timmar och nästan 17 kilometer. Bra teknikfokus för mig med att behöva tänka på och förklara grunderna.

Idag känner jag att jag stakade mer än vanligt och har en skön begynnande trötthet i axlarna och ryggen.

Dessutom: För första gången den här säsongen känns det möjligt att sikta på Vasaloppet. Tänk vad lite glid kan göra! Jippie.




Återhämtning efter passet med en fruktfylld smothie. Det är dags att göra comeback vad gäller min mixer och jag måste leta fler recept för att variera mig.

Här på bloggen har det ekat tomt de senaste dagarna. Dels har jag varit bortrest men främst har jag haft en mental och kroppslig dipp. Efter senaste inlägget har det gått utför. Ont i kroppen, stelhet, migrän och förbannade dunkande ömma benhinnor. Ingen motivation och ingen lust. Jag har inte känt igen mig själv och det har inte varit roligt att vare sig blogga eller helt enkelt att vara Annika.

Det passade alltså ganska bra att dra iväg till Haparanda och och Cape East för att njuta av ett otroligt lyxigt och härligt SPA. Jag brukar ha lite svårt att njuta av att ta det alltför lungt men här fanns massor av olika bastuar bl.a. världens största, upplevelseduschar, isvak och ett program att följa med olika krämer och inpackningar. Det hela toppades med grymt god två-rätters-middag.

Morgonen därpå började med träning på ett modernt och fint gym, kortare SPA-visit och så slutligen hotellfrukost.

Underbart att ladda batterierna!

Svarta tankar från ett kärvt skidspår i norr...

Jag skidade i söndags och hade det motigt. Spontant så pratade vi om långpass på morgonen och det var nog för kort tid för mig att ställa in mig på drygt två timmars åkning. Jag förstår inte alltid hur orubblig kontrollmänniska jag faktiskt är, i vissa situationer. Jag behöver vara inställd i förväg och klarar liksom inte alltid av att planera om. Dessutom var det massor av folk i spåren och att bli omåkt konstant av gamla gubbar är inte bra för psyket. Trots att skidorna var snabbare än på länge med roligt bra glid så var fästet emot mig och när min paraddel av spåren, uppförsbackarna, gick sämre än jag ville så tog den mentala orken slut.

Jag åkte mer eller mindre konstant och tänkte att jag verkligen inte vill köra Vasaloppet i år. Det är för långt och jag är omotiverad. Jag har redan bevisat att jag kunde - en gång - och det kanske räcker så. Av någon anledning så har jag en press att slå fjolårets tid om jag ska åka ännu ett år. Detta börjar jag inse är ett ganska orimligt mål eftersom jag inte tränat i närheten så mycket/specifikt mot just Vasaloppet den här säsongen. Jag är i sämre form och jag fokuserar dessutom mer på löpningen.

En timme gick och jag åkte för första gången hela milspåret och det hela avslutades med en jätte-uppförsbacka, nämligen parallellt med slalombacken innan jag kom tillbaka upp till stadion. Trots att backen gick relativt bra och det kändes något bättre och Daniel försökte peppa mig så bestämde jag mig för att bryta passet och åka hem. Jag kunde inte tänka på något annat än att det borde vara roligt och är det inte det så är det inte värt det.

Jag åkte hem men kände direkt att jag inte var trött egentligen och fick en idé om att jag kanske kunde springa en kort tur istället - innan jag åkte tillbaka för att hämta sambon. Och så blev det. Nästan fem kilometer senare så kände jag mig bättre till mods, piggare och glad över att jag fått till ett kombinationspass som jag inte testat tidigare.

Igår tränade jag skidor igen, en mil i bekvämt tempo, fokus på teknik, stakning och ett par intervaller utan stavar. Det ska vara roligt. Det var lugnare i spåret och jag trivs bäst när skogen och märkret pockar på uppmärksamhet och stavarna knarrar ordentligt i kylan och allt som hörs är mina egna andetag och mina egna skidor bakom mig...

Skidtankarna har dock velat vidare och i samma veva dök bekräftelsen upp från Vasaloppet och jag känner mig
som ett enda stort frågetecken. Vill jag eller vill jag inte? Och vad är rätt mental inställning för mig för att klara ett sådant långt och tungt lopp i mars utan regelrätt satsning och hundraprocentig vilja?

Jag har inga svar idag utan jag får avvakta och se med tiden om jag blir något klokare. Jag tror dock att jag behöver ställa in mig på det ganska snart, för att den här kontrollerande personen i mig ska känna sig förberedd och klara av monsterlånga nio mil på längdskidor den 6 mars 2011. Det är två månader kvar nu.


Bild från löpturen, som var det mest positiva i det här inlägget...

Isväg på havet, i skymningen...


Varm bastu - kall snö,


Mysig stuga med varm kamin,


Lugn skärgårdsö,


Fina vänner och kärlek...

Årets sista träningspass blev ett riktigt bra sådant. En ledig fredag eftersom det var nyårsafton innebar lugn morgon, god frukost, tillagning av kvällens efterrätt och så ut i skidspåret på Ormberget. Vi körde intervaller. På sambons initiativ sex stycken fem-minuters-intervaller uppför två dubbla backar. Det var jobbigt kan jag lova. Vilan blev automatiskt när vi långsamt tog oss ner för backen

När vi startar samtidigt tar det inte lång tid förrän jag bara ser ryggen på honom en stund innan han försvinner helt. Jag försökte pressa mig själv men det är svårt att komma över tröskeln när det blir ansträngande. Lika mycket som jag inte tar ut mig tillräckligt när jag åker själv så lika mycket trivs jag med att faktiskt åka själv, flåsa och stöna i skogens tystnad.

Det är alltid spännande med temperaturen och hur olika det kan kännas trots samma gradantal. Jag vet inte om det beror på vinden eller luftfuktighet eller något annat. Igår kändes det kallt och det bet riktigt bra i kinderna.

Totalt blev det 1 timme och 20 min samt drygt 12 km.