tremil

Måndag och tisdag har varit av det ovanliga slaget: Gruppträning på gym.

Jag har testat cirkelträning och functional moves. Båda passen passar mig ganska bra för det är inga krävande kordinationsövningar utan mer bara styrka och balans.

Cirkelträningen bestod av 13 stationer med en blandad kompott av bra styrkeövningar. Några gamla godingar och för mig nya. Kondition och styrka kombinerat i ett relativt bra tempo. Bra träning.

Functional moves är svårare att beskriva. Man använder dels viktplattor och en bräda och så gör man en hel del utfall och benböj och så lägger man på vridningar och utmanar kroppen lite extra. Ganske mycket mage i mitten av passet och så avslutades det med en explosivare del med mer hopp och springinslag.

Jag testade åter igen att springa en liten stund på bandet. Det känns lite i benet i början. Som en liten kramp i någon liten muskel längs med skenbenet. Men efter en liten stund så släpper det. Jag vågar dock inte springa på med risk att förvärra något. Det börjar kännas hopplöst att det inte blir bra nu. Efteråt så gör det ganska ont när jag går. Ja, det gör oftare ondare när jag går än när jag springer.



Jag tror dessutom att det är bra att förbereda mig på lite gruppträning inför Blogger Boot Camp om två veckor.

Har haft en liten känning både i halsen och i näsan. Det vill jag gärna mota bort. Så jag laddar lite extra med:


Fruktsallad och c-vitaminer


Blåbärsgröt med antioxidanter


Fridaträff med fridfull energi

En testrunda borde ha varit ett maxlöp för att ha något resultat att jämföra med längre fram - men idag blev det en testrunda för att testa benet helt enkelt. Ganska impulsivt och oigentänkt men solen sken, det var en lugn söndagsförmiddag och jag längtade efter att springa igen. Och benet gjorde inte ont, innan i alla fall. Eller under tiden. Fyra kilometer senare kändes det dock lite grann igen.

Jag hittade ett bra ställe att köra extra styrka. Utfallssteg, armhävningar, dips, halvliggande pullups, vadhävningar och några situps hängande i räcket i knävecken tills jag hade håret fullt av grus.

Blodig oxfilé var allt jag var sugen på igår - så det fick det bli. En potatiskaka med lite morötter, lök, grädde och chèvre. Och en klick chilibernaise. Rödvin. Ett bra recept för en lyckad kväll.

Igår, lördag, gjorde jag come-back på slalomskidor. Det var (herregud) sju år sedan jag stod på ett par skidor och den turen slutade med att jag hämtades med skoter i en svart störtloppspist - gråtandes. I min slalomhistoria finns dessutom inslag av diverse lift-incidenter som inkluderar allt från svimning till fasthakning och vanliga snubbelfadäser.

Sååå... det var med viss nervositet som jag satt i bilen igår, på väg mot Kåbdalis med Daniel och på något vis hade blivit övertalad att testa igen.

Allt gjordes med anspänning. Bara att välja kläder hemma och sen prova ut pjäxor fick hjärtat att slå några extra slag. Jag var ganska löjlig men som tur var så hade jag med mig ett förstående och peppande stöd. Vi började med en liten knapplift och en barnbacke. Jag kände mig så himla lättad när det faktiskt gick bra och att benen, kroppen eller musklerna på något vis kände igen det här med skidåkning. Så vi körde vidare till de "riktiga backarna". Efter ett par åk och när jag hittat en perfekt pist: Stora backen så började det faktiskt kännas kul!

Det var ju första gången jag testade Carvingskidor och det var faktiskt mycket lättare, precis som alla sagt. De är korta och enkla att åka med. Jag var inte ens rädd i de brantaste partierna för det var inga problem bara jag fick göra långa svängar och skidorna plogade av sig själv.

Efter lunch gick tiden fortare än fort och jag ville åka mer och lära mig mer om tekniken och våga lite till. Solen sken och det var en fantastisk dag! Det var sådan lycka att övervinna rädslan och jag kände mig genomglad!

Jag ligger lite efter med bloggandet. Jag har helg - så att säga.

I fredags blev det ett snabbt men nyttigt pass innan våfflorna. Inspirerad av Erika körde jag intervaller på Crosstrainern och blev både trött i musklerna och flåsig. Sen styrketräning med kroppen och mina övningar bålstabilitet.

Ganska tomt på folk både i torsdags (hockey-semi) och fredags och skönt att ha gymmet och omklädningsrummet för sig själv.

Nu har jag sållat mig till skaran av bloggare som bär Gococos strumpor. Jag köpte ett par kompressionsstrumpor men främst för att de var så fina i färgen.

Hemma hos oss åts det våfflor idag - dagen till ära.

Först en matigare variant med parmaskinka och getost för att avrunda med en klassisk våffla med grädde och hjortronsylt.

Daniel har börjat bli någon typ av crossfit-nörd och viftade med sitt passupplägg framför mig när jag kom till gymmet efter jobbet och inte visste vad jag skulle hitta på. Benet hade börjat göra ont igen och jag hade(har) träningsvärk i nästan hela kroppen efter tisdagens styrkepass. Så jag hängde på eftersom just axel och rygg som stod på hans schema kändes överkomligt att nöta vidare på.

Uppvärmning: Några lättare varv. Känna på övningarna.

Sen blev det ganska maxat. Till saken hör att jag aldrig har strävat efter att göra max och det var svårt att veta vilka vikter som skulle passa. Eftersom jag inte styrketränat på ett tag så ville jag inte förhasta mig och göra något överilat. Men kul var det att lyfta lite tyngre än jag gjort innan.

Axelpress (20 kg m passning) 10,8,6 rep.
Marklyft (50-60-70(70) kg) 5,5,3,3 rep.
Goodmornings (20-30(30)kg) Totalpremiär för denna övning. 10,5,5 rep.

Hopprep 10 min. (Borde filmat Daniel. Det syntes att han inte hade hoppat hopprep på rasterna när han var liten)

Åter igen ett mycket roligt pass och det är som alltid grymt att få köra ihop med någon.

Jag vet inte hur gemene man fungerar men jag har åtminstone nästan jämt någon slags "hang-up" på något. Med det menar jag någon typ av tanke, idé eller längtan som etsat sig fast i mitt undermedvetna och pockar på mer eller mindre hela dagarna.

Det kan vara allt från en inredningsidé och ett speciellt tyg som jag jagar på alla internetsidor jag kommer på. Eller en författare som jag vill läsa allt ifrån.

Just nu har jag hang-up på vårsol i fjällen. Jag knarkar fjällsiter, kollar stugor på blocket och läser turrutter på Kungsleden. Jag kollar på härliga fina inspirerande bilder på nätet och provar skaljackor på lunchen.

Jag tittar även i min kalender och njuter av att två helger (hittills) är inbokade med skidåkning, fjällstuga, isvak och förhoppningsvis... vårsol. Så himla himla underbart livet är.

Det var egentligen inte planerat men när jag kom till gymmet och såg ett ledigt löpband så gick benen dit av sig själva. Jag har inte haft ont i benet på ett par dagar även om jag känner lite grann fortfarande. När jag började jogga så tyckte jag först att det gjorde ont överallt. Båda benen, höfterna och bak i rumpan. Jag var dessutom fruktansvärt stel och öm efter gårdagens styrkepass.

Jag lunkade på en stund på 8,0 km/h men den långsamma farten gjorde att jag kände mig extra tung och ökade till 9,5 km/h som blivit något av mitt "springa bekvämt-tempo". Och då kändes det bättre. När jag väl stod där och sprang så kände jag mig nästan rörd och ville liksom utnyttja passet till att bli trött och slut men ändå inte göra något förhastat med benet.

Jag sprang 4 x 3 min intervaller i ganska lugna 10,5 och 1,0 lutning. För att få upp flåset lite grann och få lite springkänsla. Sen tvingade jag mig själv att sluta och det kändes fortfarande lite i benet men inte mycket. Idag, torsdag, vilar jag från löpningen helt igen. Med förhoppning om att kunna springa på fredag!

Egentligen tror jag att jag är en styrketräningstjej. Jag trivs nästan som bäst i gymmet (oftast) och det får mig att må så bra. Till skillnad från löpningen som aldrig varit min grej och som jag utmanat mig själv med på sistone så känner jag mig betydligt mer hemma bland styrkepryttlarna. Förutom att det är inomhus och jag fullkomligt älskar naturen.

På sistone har det blivit noll och ingenting av det där lyftandet men nu när jag inte kan springa så kom det ett sug igen. Träna ben. För det går ju inte att mangla låren så att man inte kan sätta sig ner utan att skaka när man ska springa varannan dag. Men nu så!

Det var totalt överbelamrat på gymmet och jag hittade mig en liten yta och tillsammans med två stänger (en lättare och en tyngre) så gick jag igenom hela kroppen. Vad roligt! Det här har jag saknat!

Jag körde allt jag kom på. Stående rodd. Marklyft. Axelpressar. Frivändningar. Knäböj. Utfall. Bröst. Biceps. Triceps. Knäböj med hopp som sög ur det allra sista.

Det var riktigt jobbigt och som sagt, riktigt kul. Behöver jag lägga till att det känns i kroppen idag?


(Bild: Andra vikter - på ett annat gym)

I fredags åt vi en plocktallrik innan middagen. Mysigt och gott medans fläskfilén puttrade i ugnen. På lördagen blev det dock hämtpizza då vi var alldeles för trötta för att ens tänka på att laga mat.




Är otroligt utvilad efter en helg med massor av sömn och frisk luft. Skönt att bara vara i stunden och uppleva saker med väninna från "förr" när jag nu startat om mitt liv här uppe i Luleå.

Det är även annorlunda och ganska befriande att umgås med någon som såg ut som ett frågetecken när jag sa något om LCHF eller GI. Det hade hon aldrig hört talas om. Inte ens när jag förklarade så kände hon igen det. Jag trodde knappt det var möjligt att undå dessa termer idag...

Ännu en underbar dag i Luleå skärgård. Att vakna och upptäcka att solen skiner från blå himmel och veta att hela dagen är fri att spenderas på bästa sätt är så himla fantastiskt.

Idag promenerade vi med skidorna i händerna ner till Norra hamn och gjorde halva Luleås befolkning sällskap på isvägarna utanför stan. Det är barnfamiljer, gamla som unga och alla lockas ut i naturen. Somliga med långfärdsskridskor, på skoter och andra på spark eller i pulka. Bilvägen går också ut på isen och vi såg till och med en som kitade med en motor på ryggen och flög högt ovanför våra huvud. Det går även en hästdroska fram och tillbaka som taxi på isen.

Med solen i ansiktet hade vi lite motvind och inte riktigt samma värme i luften som igår. Det blev c:a två timmars skidåkning och en kortare fikapaus i snön. Perfekta stakförhållanden men jag försökte även skejta lite fastän jag inte vet hur man gör och inte har rätt skidor.

Ljuvliga livet leker igen. Idag har jag fått tillbaka mer energi än vad jag trodde var möjligt. Jag har en underbar vän på besök från huvudstaden och vi har avnjutit dagen på längdskidor, i skärgården och med solen som följeslagare.

Det går faktiskt inte att beskriva med ord men om jag fick göra om den här dagen hade jag inte ändrat på nåt...

Jag har blivit helt knäckt av det här med benet och att jag inte kan springa. Herregud jag som inte ens gillar att springa (?) har någonstans längs vägen ändrat uppfattning totalt och uppskattar den träningen massor. Jag har i alla fall börjat knapra pronaxen nu och hoppas att det ska hjälpa. Fort.

Den här veckan har jag knappt gjort något vettigt alls. Gymbesöket i onsdags var helt omotiverat och igår hade jag ingen lust på skidorna och stannade hemma. Dagens morgonpass hoppade jag också över för det kändes så himla menlöst att föreställa sig en morgonträning (som annars kan vara så häftig) på en crosstrainer eller en cykel...

Depp, depp och opepp. Tur att det är fredag och att helgen bjuder på finbesök från söder. Jag ser fram emot att skingra tankarna, tjejmysa och äta god mat.

Min kille mejlade över ett förslag på upplägg till tisdagspasset. Eftersom jag haltade runt som en stelopererad höna igår efter min halvmara-debut så var det ett ganska enkelt beslut att stryka benövningarna burpies och mountain climbers. Vi körde bröst i CC istället.

Så nu har jag totalmanglat överkroppen också. Jag kan knappt minnas när jag styrketränade alls sist. Min axlar skakar vid minsta ansträngning och hela ryggen ömmar bara jag lutar mig mot en mjuk stolsrygg. Mmm, det är så det ska vara. 

Kanske passet inte var direkt riktat mot löpningen men man får ju inte glömma att ta hand om hela kroppen. 
 

Efter veckor med torftlig, tråkig mat såsom gröt, blodpudding och spagetti med köttfärssås vaknade mitt matsug och inspiration till liv igen. Hela veckan har kantats av godsaker, spännande smaker o lyxig lagad mat. Jag tror att det la grunden till mitt lyckade långpass.

Jag ser fram emot att fortsätta på det inslagna spåret.


Smörstekt färsk sparris med parmaskinka, rapsolja och flingsalt


Lammstek, potatisgratäng och rödvinssås


Lättlunch med avokado, ägghalvor, hårdbröd, frukt och grönt


Hallonpaj med vaniljsås


Crepe med getost, pesto, parmaskinka, bacon, ruccola och tomat


Lax, ädelost, spenat och jasminris


Äggröra, bacon, skinksmörgås, blodapelsin, pannkaka med grädde och blåbär.

Oj, vilket långpass jag lyckades bränna av idag. Jag är imponerad av mig själv faktiskt.

På förmiddagen vräkte snön ner och det kändes inte så bra att långpasset hade skjutits fram till idag och detta väder. Vid lunchtid hade dock molnen skingrats och solen sken in i lägenheten.

På eftermiddagen var det dags. Jag och sambon drog iväg åt varsitt håll. Tyvärr är vi alltför ojämna på löpningen att det inte går att springa ihop. Jag hittar fortfarande inte överallt här i stan men hade kastat ett öga på kartan innan jag stack ut. Jag sprang ner genom industriområdet och ut längs med Notviken och havet. Det var lite si och så med plogningen på gångvägarna och ganska moddigt att springa. Som tur var så var det torr snö och åtminstone inte halt.

Jag sprang på i ett jämt tempo och gick en sväng vid 8 km för att fylla på med saft och lite energikaka. Jag tror att det är viktigt att vänja kroppen/magen vid att dricka och äta under långpassen. Under ett marathon kommer jag ju behöva mycket energi under tiden. Det gick bra att starta upp igen och jag bestämde mig för att springa en mil innan jag vände om och förmodligen skulle få lika långt tillbaka. Det skulle i så fall innebära 5 km länge än jag någonsin sprungit men jag ville utnyttja tillfället att testa och jag behöver långpassen nu.

Jag var glad över att ha musik i öronen. Det var ganska sent på eftermiddagen och när solen skymdes av träden så blev det fort ganska mycket kallare. Det var bara att pinna på för att hålla värmen uppe. Jag kom ända ut till Karlsvik innan det var dags att vända. Benen kändes riktigt bra och jag var nöjd med tempot som var något snabbare än för två veckor sedan när jag sprang mitt första långpass.

Sen höll jag nästan på att glömma bort att dricka igen. Tiden gick fort och jag var i min lilla bubbla men jag stannade vid 15 km igen och gick ett par minuter medan jag fyllde på energi. Den sista biten gick av ren glädje eftersom det kändes så bra och jag sprang så långt! Rekord, tjoho. Började drömma om en halvmara-distans när det var så nära och innan jag visste ordet av så valde benen av sig själva att springa en extra krok runt bostadsområdet till Scooters "Faster, harder" och så slog visade klockan de magiska 21,1 kilometrarna.

Så fort jag stannade stumnade benen till direkt och jag var helt slut i skallen efter att ha spurtat till sista låten. Men jag var lycklig. Stolt. Trött.



Kilometertider:

00:06:28    1 km        
00:06:39    1 km
00:06:54    1 km    
00:07:02    1 km    
00:06:25    1 km    
00:06:16    1 km    
00:06:21    1 km    
00:06:22    1 km    
00:08:25    1 km med dricka    
00:06:49    1 km    
00:06:45    1 km    
00:06:32    1 km    
00:06:31    1 km    
00:06:30    1 km    
00:06:30    1 km    
00:07:24    1 km med dricka
00:06:54    1 km    
00:07:06    1 km    
00:06:52    1 km    
00:06:48    1 km    
00:06:32    1 km    
00:00:50    0,14

Vilken superdupervacker marsdag Luleå bjöd på idag! Ljuvligt att njuta av solen och den gnistrande snön och vårvärmen tillsammans med halva stan på isvägarna ut till öarna i skärgården.

Vi låg i en snödriva och lapade sol, drack varm choklad och åt skinkmackor och singoalla i flera timmar. Lina och hennes Per kom också ut och umgicks i finvädret.

Eftersom jag hade riktigt ont i höger benhinna idag så beslutade vi att ta en extra vilodag denna vecka och hoppa över det planerade långpasset. Det skadar nog inte att ta igen sig lite extra efter Vasaloppet.

Fredag betydde intervaller - om än ett kortare pass. Hela den här veckan efter Vasaloppet får vara lite lugnare än vanligt. När jag klev upp på bandet kände jag mig något tidsbegränsad och inte så jättepepp. Jag saknade både pulsband och hörlurar till telefonen så inga tekniska hjälpmedel hade jag för att göra passet roligare. Jag hade dessutom inte riktigt bestämt mig för upplägget men så kom jag på en pyramid av korta intervaller.

Så... 8 min uppvärmning och sedan 10 stycken 1-minuters-intervaller som började på 13 km/h vidare till 14,15,16 och så gjorde jag hastighetsrekord med 17 km/h innan jag räknade ner igen 16,15,14,13 och avslutade på 12.

Ett bra pass eftersom jag tycker att det är riktigt roligt att få springa fort - men bara orkar korta sträckor. Sen gick det passade nog fort att avverka och efter stretchen som jag numera aldrig hoppar över så kunde jag lite snabbt svida om till AW och möta upp en kollega på Invit för medelhavsbuffé och ett par drinkar.

Hemlagad fin-middag med fin-Lina. En väldigt fin torsdag blev det.

Alltså räkor och caviar med rödlök som gifter sig i munnen. Färsk lax som faller isär helt perfekt. Ett glas vin och tjejprat. Synd att vi gjorde chokladmoussen på 70 %-choklad och att den inte blev så där söt som jag tycker att en efterrätt ska vara.

Igår kickade jag igång löpträningen på nytt. Det blev ett relativt lugnt pass. Alltså lugnt och lugnt, det var ju jobbigt och svettgt men inte att jämföra med t.ex. intervaller. Jag sprang i 45 minuter och kan bocka av veckans distanspass. Ganska nöjd att passet gick så pass lätt och fort trots att jag inte hade med mig musik.

Sen var jag duktig och stretchade benhinnor och resten av benen. Tränade även  bålstabilitet och försökte mig på sidoplankan med varierat resultat. Övningarna blir hela annorlunda när jag gör dem strikt och med medvetenhet om exakt hur jag ska vinkla bäcken och vilka muskler som ska jobba. Jag har alldeles för lätt att "fuska" och använda "fel" muskler.

Jag har även en löpplan för veckoslutet och nästa vecka med ett bra upplägg så jag ser fram emot att fortsätta med marathonträningen.

Tusen tack för alla fina och värmande kommentarer, både före, under och efter Vasaloppet.

Oförskämt pigg är jag i kroppen efter loppet. Lite stel i benen på måndagen men inte ont någonstans. Det är fantastiskt tycker jag.

Jag var faktiskt springsugen redan dagen efter men nu har vi totalvilat i två dagar och försökt komma tillbaka till normala portioner och mindre kolhydrater och onyttigheter.

Idag är träningsväskan packad och jag ser fram emot att få fokusera på löpningen. Det känns riktigt bra att ha ett roligt, häftgt och stort mål framför mig direkt när det här är avklarat. (Om ett par månader när loppet närmar sig lär jag förmodligen inte vara lika glad) 


Dagen innan loppet visualiserade jag målet...

Dagen innan loppet strålade solen på oss i Sälenfjället. Huvudvärken var borta och hade bytts ut av en bubblande känsla, en spändhet och jag kände mig förväntansfull på ett lovande sätt. Bara det faktum att vädret verkade bli kanon gjorde mig lugnare i hjärtat.

Skidorna var inlämnade till proffs på Start som lovade elitvallning med högfluor och pulver (lät riktigt fint i en motionärs öron).



Lördagskvällen bestod av pastaladdning (dock inget hetsätande), fixade anhöriguppgifterna på nummerlappen, skrev mina kontrolltider från förra året på en tejp att ha med mig på loppet, packade ihop väskorna, la fram alla kläder inför loppet och så tittade jag på melodifestivalen med ett halvt öga.




Så var det då... Vasaloppsmorgon! Klockan ringde kvart över fyra. Dags för frukost. Tur för mig att killarna i sällskapet var morgonmänniskor och taggade till tusen. De ordnade i köket medans jag smörjde in varenda liten del av mig med ormsalva vilket jag tror var en viktig del i fjolårets prestation. Sen blev det grötfrukost med extra energi i form av russin, banan och blåbärssoppa (det självklara valet på Vasaloppsdagen). En macka med skinka och ost. Ett glas resorb. Jag gjorde även en extra smörgås att ta med till startområdet och även en halv banan.

Vi hade riktigt flyt med bilkörningen mot startområdet och trots att vi inte kom iväg förrän 05:45 så behövde knappt köa alls (Underbart jämfört med förra årets kaos som till och med innebar att jag missade starten). Vi lyckades parkera på västra sidan tack vare en privat parkering som min sambo charmade till sig. Vi var inne på startområdet c:a halv sju, hämtade skidorna och la ut dem i startfållorna. Jag var hyfsat nöjd med att komma relativt långt fram i startled tio och faktiskt ha ett gäng åkare bakom mig detta år. Sen hade vi gott om tid att mingla, kolla på folk, peppa varandra och insupa stämningen. I högtalarna spelades de klassiska Vasaloppsjingeln. 

 



Pang bom så var klockan vips åtta och starten gick! Fast vi i startled tio stod ju kvar i några minuter innan lemmeltåget började röra sig och vi kunde följa med framåt. Jag försökte tänka att "NU, nu händer det. Vasaloppet är här och nu." Men samtidigt så visste jag att mitt lopp inte skulle börja förrän efter närmare tre mil. Jag föreställde mig att jag skulle få kämpa, slita, få ont i kroppen och jobba med det mentala mer än någonsin.

Backen tog ungefär lika lång tid som förra året kändes det som. Trångt och alla vill fram på en gång. Både stavar och skidor fastnar i varandra men jag behöll en gott lugn och tog mig systematiskt framåt utan att göra någon upprörd. Väl uppe på toppen, efter alla kringelikrokar, så började den klassiska åkningen på riktigt. Solen strålade och spåren var fyllda av ivriga skidlöpare som satte av mot Smågan.

Under det här loppet "hände" något som jag tidigare inte varit med om. Eller rättare sagt, det hände inte något. Jag hamnade i någon slags bubbla. Jag tänkte inte i närheten så mycket som jag brukar tänka. Jag bara matade på och tiden gick. Jag upplevde inte så mycket, kände inte så mycket och var liksom inte riktigt lika närvarande. Jag märkte dock detta direkt under själva loppet och kunde t.o.m. njuta av det faktum att tiden gick rätt fort och att det behövdes när det handlar om nio mil och en hel dag på skidor.

När jag kom till kontrollerna saknade jag mamma och pappa och glädjen av att få möta någon som hejade just på mig. Dock fick jag som tjej en hel del uppmärksamhet av publiken och särskilda hurrarop, vågen och uppmuntrande ord.

Eftersom jag hade skrivit ner fjolårets mellantider noterade jag att jag var 10 minuter före i Smågan och de tänkte jag att jag kommer att få nytta av längre fram under loppet. Men i Mångsbodarna hade jag utökat försprånget till 20 minuter. Jag försökte använda detta som en positiv boost och inse att jag kanske inte var så dåligt tränad som jag föreställt mig.



När väl uppförsbackarna mot Risberg kom så var jag trött. Det var bara uppför och uppför genom skogen och alla runt omkring mig var också trötta och vi hasade gemensamt sakta uppför. Jag tappade tekniken, kraften och kände mig svag i nacken men trots att jag knappt hade styrfart så åkte jag i det snabbaste spåret och det gav mig lite lite hopp åtminstone.

Jag åt enligt plan och drack i alla kontroller. Efter Risberg var det fortfarande tungt och jag fick sätta upp ett delmål på 45 km för att fira att jag då hade gjort hälften. Jag drack av min medhavda sportdryck, pustade ut och laddade om mentalt.  Jag kände mig lugn och erfaren och jag tror att det gav utslag. För nu vände det igen. Till det bättre. Jag var stark, kroppen kändes toktränad och jag stakade mer än någonsin.



Efter Evertsberg kom nedförsbackarna och de var över förväntan bättre än förra året. För att skidspåren var generellt rejält uppkörda, alla uppförsbackar var söndersaxade och bestod av två decimeter djupt "strösocker" att plumsa i, men dessa nedförsbackar var inte i närheten av så isklumpiga som de var förra året. Ett litet hurra var det värt att vila just där och då.

På väg mot Oxberg med 40 km framför mig så började jag räkna på klockan. Jag låg fortfarande på plussidan och jag hade ny energi. Om jag höll en jämn och bra fart så skulle det bli möjligt att slå fjolårets tid. Det skulle t.o.m. kunna gå att komma under tio timmar. Och då startade jag en kamp mot klockan.

Jag tänkte inte många vettiga tankar de närmaste fyra timmarna. Allt jag ville var att köra järnet, staka för allt vad jag var värd. Åka snabbt genom kontrollerna och räkna ner tiden mot ett nytt rekord. Jag sneglade på klockan, bet mig upp för backarna, log mot publiken och hejade tillbaka. Ahhh, det här är ju roligt igen. Det bor trots allt en liten tävlingsdjävul i mig långt där inne.

Jag fick en liten svacka när sträckan mellan Oxberg och Hökberg tog längre tid än förväntat. Glidet blev sämre vilket jag nu i efterhand har förstått drabbade väldigt många åkare. Jag orkade inte räkna i detalj på minutrarna hit och dit och tyckte att sträckan var mycket jobbigare än jag kunde minnas. Knappt något utför alls. Det positiva var att jag orkade staka mycket mer än jag hade föreställt mig innan. Jag hade inte ont någonstans, jag körde om folk hela tiden och så räknade jag ner mot Eldris och såg fram emot kilometerskyltarna med enkeltal på.

En räddande ängel kom från ingenstans och langade apelsinklyftor just när jag var som törstigast. Som jag njöt. I Eldris tjoade jag efter kaffe och svepte en mugg i farten. Nu var det dags att ge allt jag hade... och lite till. Jag befann mig fortfarande i bubblan och hade bara koll på tiden och skyltarna. 35 minuter och 5 kilometer. Nog tusan borde det gå. Tänk om jag klarar det... tårarna brände lite bakom ögonlocken.

Jag var inne på elljusspåret och det var fortfarande ljust ute! En häftig känsla och ett delmål att åka in till Mora i dagsljus - om än i skymning men inte med några elljus tända. Det var en trygghetskänsla att veta hur spåren gick, de sista två backarna. Full fart uppför, in i Mora, folkets jubel. "Här kommer en pigg tjej". "Åh hej och hå, åh hej och hå." "Heja, heja" Jag hörde sambo skrika på mig på upploppet och jag stakade förbi några klungor och kom med full kraft ända fram till målet där jag även i år lyfte en arm i skyn - och kollade på klockan som då visade 17:54.

Min officiella tid blev 9 tim 52 min. Bättre än jag någonsin ärligt kunnat föreställa mig i år. Jag var och är riktigt stolt över att jag kämpade de sista fyra timmarna med gott resultat. Att jag faktiskt både kunde njuta och tävla samtidigt.

I fyra dagar har jag mer eller mindre legat med migrän. Det var inte den uppladdningen jag hade planerat för denna vecka. Men bara huvudvärken och yrseln försvinner nu så är jag nöjd.

06:00 rullar bilen söderut mot Dalarna...

Förberedelserna är gjorda. Träningspassen avklarade. Både de i solsken och slitpassen i minus 20, snöyra och mörker.

Jag har gjort vad jag har kunnat och nu tar jag med mig den samlade erfarenheten, milen i benen och skidåkningen i kroppen och åker mot mitt mål i Mora... på söndag smäller det.