tremil

...dessutom med celebert sällskap på mördarpassen! En grym kväll! Tack Elin!

X-fit, 30 min

Idag var det fokus på ben (benböj, upphopp, klättrande/springande stående mot bräda, sumosving osv) och axlar (armhävningar, arnold-dödaren, omvänd arnord, sumosving och klättrande planka/armhävning).

Det kändes inte helt idealiskt med tanke på att vi anmält oss till boxning direkt efteråt där vi skulle behöva både axlarna och benen (slag och sparkar).

Roligt, jobbigt, svettigt och pulshöjande!

Box, 60 min

Redan under uppvärmningen suckade jag och stönade och gnällde till Elin: Jag döööör... Mina ben var helt slut och bara uppvärmningsjoggen med lite varierande övningar kändes oöverkomlig. Hur skulle detta gå?

Men det gick skitbra! Jag älskar boxning, varför har jag inte kört det på så länge frågar jag mig själv. Men det nästan roligaste är att få peppa och skrika på Elin och se till att hon blir lika trött som jag kände mig. Massa slag, massa sparkar och så lite extra styrka... ja, ännu mer armhävningar. Mjölksyran kom direkt i axlarna. Tvingade mig själv att göra fem stycken på tårna men det var verkligen max och sen plankan på det igen - men det kändes stabilt. (Roligt att få ett kvitto på att träningen gör något framsteg.)

Så skönt pass och nu är det bara att vänta in träningsvärken... Grrr...



Ont i knogarna, skakig i underarmarna...


Helt slut i mina små stackars axlar...

Löpning, 30 min

Straffrunda verkar vara ett begrepp som närmast skulle kunna beskriva känslan innan passet. Jag var mer eller mindre tvungen att ge mig ut och jag tvingade mig själv.

Tankar som snurrade: Just do it. Leta fram löparkläder... hur gör man? Borde jag inte gå på gymmet. Det är lättare att bli serverad ett pass. Vill inte. Borde. Kom igen nu. Det är varmt, det är ljust och någon gång måste vara den första. Sedan blir det bara lättare.

Och jag gjorde det. Jag tillät mig själv lunka runt, utan klocka och utan att det blev för jobbigt och det var skönt att komma ut och skönt att röra på sig på det här sättet som kallas löpning eller åtminstone jogging en dag som denna.

Fridas vasaloppstips om sommarprataren Åsa Nilsonne roade mig och intresserade mig under tiden och gjorde det enklare. Jag styr min egen hjärna. Härligt. 1-0 till mig.


Länge sedan löparpjucksen var på...

Konferens betyder oftast massa godsaker och idag har jag inte stått emot för fem öre.

Lyssna på det här:

"Förmiddagskaffe" = Kaffe, smörgås med ost, melonbitar, mini-wienerbröd

"Lunch" = Buffé dvs både kalkon och fisk i form av lubb och en rejäl sallad, dessertbord med fem sorters bakelser/tårtor

"Eftermiddagskaffe" = Kaffe, kladdkaka med vispgrädde och hallon

Och nu väl tillbaka på kontoret så har påskgodiset kommit fram också... Halleluja!


Efterrättstallriken med mina försök till åtminstone små smakprov

Spinning, 60 min

Sjukt tungt pass med instruktören David. Om man ska köra spinning så ska man göra det med honom. Det är ruggigt tungt och visserligen mer likt styrketräning än cykling men det är häftigt att köra så hårt och att få sig att pressa ur det sista.

Tvättstuga, X min

Mina ben fick kämpa upp och ner för trapporna en si så där 70 gånger (kanske med en smula överdrift) med tvättkorgarna.

Brottning, X min

Jag gick en tuff match mot skidfodralet som gjorde allt för att jävlas och främst försökte med en utmattningstaktik men slutligen lyckades jag övervinna dragkedjan och trycka in all hemmagjord stoppning för att paketera mina skidälsklingar för en flygresa.


Ett välfyllt skidfodral...

Eftersom vintern inte riktigt är över än och jag åtminstone har en skidhelg framför mig så blev det några små fynd på stan idag. Riktigt färgglatt för att vara jag.

Våfflor med hjortronsylt och vaniljglass!


Kvällsmålet... mmm.

Färska jordgubbar fanns på Hemköp, vilken lycka!


Det blev en fruktsallad som serverades med en klick vaniljglass


En helt ok paella, med kyckling och serranoskinka, som här ser väldigt tråkig ut...


En torskgryta, från högstadiets hemkunskap


Lättlagat, gott och nyttigt med smak av paprika och curry

Spinn of Hope, 3 tim ( eg 2:45) spinning

Efter bara några få timmars sömn ringde klockan och det var dags att ladda med frukost inför dagens träningsutmaning. Jag hade fått sällskap av Elin och vi skulle sida vid sida cykla de första tre timmarna av dagens 12-timmars-event. Totalt sett var det runt 25 lag anmälda i Norrköping. Varenda insamlad krona går alltså till Barncancerfonden (tycker att det var värt att säga igen).


6:40 en lördagmorgon, på Friskis och Svettis, Norrköping

När vi anmälde oss hade vi inte sett schemat för dagen men det visade sig vara två bas-pass och ett medel under våra timmar. Det var väldigt blandat klientel på cyklarna och allt från elitcyklister, 12-timmarsspinnare och totala nybörjare var på plats.

Den första timmen var relativt otacksam pga att jag knappt vaknat mentalt och kroppen kändes inte riktigt beredd på att börja jobba hårt heller.

Sedan är det bara att åter igen konstatera att vi på World Class är grymt bortskämda med duktiga instruktörer vilket innebär att Friskis tyvärr inte riktigt höll det måttet som vi är vana vid. Saknade en hel del inspiration, pepp och speciellt en dag som denna där det verkligen fanns anledning att ta i och kämpa tillsammans. Det är lite tråkigt när man inte riktigt får ut det man önskar men till syvene och sist så är det ju vi på cyklarna som ska utföra träningen och det ansvaret tog vi också själva.


Jag på cykeln. Elin på cykeln.


Efter två timmar

Tiden gick ruggigt fort och det som är så häftigt med spinning är att kroppen återhämtar sig så fort. Mjölksyran kan spruta i benen ena sekunden och i nästa så finns suget där att trycka på igen. Bra ork idag och jag fokuserade på teknik och att inte gunga för mycket från sida till sida för att slösa energi utan hålla höfterna så stilla som möjligt och då tar det bra i ben och rumpa.

Passen var förvånansvärt korta och man började återhämtningscykla redan efter 40-45 minuter men jag och Elin fortsatte cykla och tog så korta pauser som möjligt. Har man sagt att man ska cykla tre timmar så får man ju göra det också...

Sammantaget ett helt ok träningspass och under bra och ordnade former fastän jag saknade inspirerande ledare.


Ett av våra kreativa lag-namn

En kort bekräftelse på att vi var där, okristligt tidigt faktiskt och cyklade våra tre timmar av dagens tolv (på varsin cykel).

Det gick fort, det gick bra och det var jätteroligt att träffa Elin igen. Längre rapport skrivs senare, nu är det dags för en eftermiddagslur.


Svettiga cyklister...

Basmatiris, ugnsstekt lax med fetaoströra. Kompletterat med ett par stackas sparris jag hittade i frysen och burkchampioner. Ingen gourmetmat men gott nog åt mig.

Torsdag var min vilodag och första delen av kvällen bestod av födelsedagsmiddag (inte min den här gången) och andra delen ägnade jag åt brödbak.

Jag har hört talas om Orga brödmix med varma ordalag och nu var det dags att testa. För att piffa till det hela lite så slängde jag i solrosfrön, russin, linfrön och så en massa valnötter.




Två fina limpor fick jag till någon gång inpå nattimmarna och jag har inte hunnit provsmaka ännu...

Yeah! Tredje dagen träning. Det känns skönt i hela kroppen. Fast det gör ont också.

Funderade på hur smart det var att boka ett cross-fit-pass dagen efter pumpen med bendöden men så skickade Emelie ett sms: "Ont ska med ont fördrivas..." så det var bara att bita i. Det går faktiskt att tvinga kroppen att göra benböj trots att de är så svaga och ömma att det är svårt att ta sig upp för trappen hemma, gå på toaletten och omöjligt att resa sig normalt från soffan utan att ta hjälp av bordet och häva sig upp...

Crosstrainer, 18 min
Uppvärmning.

Styrketräning, 28 min

Jag är fortfarande inte så förtjust i det nya upplägget. Det blir helt enkelt inte lika jobbigt som det var innan.

Idag var det dock basketspelare (starka killar) med på passet och jag "utmanade" dem för mig själv och fick en extra sporre att ta i lite extra, hoppa högre och lyfta fler reps.

Upphopp, "skidåkning".
Plankan på pilatesboll med armhävning.
Stepup på planka.
Axlar med viktplatta framför, 5 kg.
Axlar, hantlar, arnold-döden.
Benböj med upphopp runt bräda.
Gåendes ner till armhävning från raka ben, mycket balans/styrka/smidighet, gjorde på fötterna. (Mycket jobbigare än väntat, för flåset)
Situps på pilatesboll.
Sneda situps på bräda med vikt 5 kg-vrid.
Triceps, på rygg på bråda, 5 kgvikt.

Löpband, 20 min

Kommer inte igång med löpningen och idag var det inte ens att tänka på utifrån hur de stackars benen kändes. Körde på 5,0 lutning och avverkade en rejäl uppförsbacke åtminstone.

Tjoho! Ikväll var jag tillbaka. Body Pump stod på schemat och det var alldeles för länge sedan. Jag ser fram emot grym träningsvärk imorgon.

Styrketräning, 60 min

Jag kände redan under uppvärmningen att benen hade legat av sig under vilan och att dagens pass skulle bli tufft. Det var skönt att bara lassa på och köra. Jag använde nästan de vikter jag körde på sist men kände att jag inte hade samma ork. Riktigt kul var det i alla fall! Härligt med träningsglädje!

Uppvärmning, 5 kg
Ben, 17 kg
Bröst, 7,5 kg
Rygg, 17 kg
Triceps, 4,5 kg
Biceps, 7,5 kg
Utfall, 7,5 kg
Axlar, 5 kg + 2 kg hantlar, armhävningar
Mage, situps
Plankan med vrid, på fötter.

Det märks verkligen att våren är i antågande och att sommarens mer lättklädda mode bankar på dörren.

Jag läser om beach 2010, magrutor, 10 veckorsformtoppning och om viljan att vara snygg.

Själv vet jag inte riktigt var jag står.

Jag tycker att det är roligare att träna för ett funktionellt mål. Att prestera och bli bättre på något. Att vara snygg försöker jag fösa åt sidan och inte fokusera på när jag tränar. Men jag motsäger mig själv också eftersom jag trots allt vill se bra ut. Ibland tycker jag tom att jag är som snyggast när jag tränar trots ett rött och svettigt ansikte - bara för att jag presterar, mår bra och känner mig lycklig.

Och om snygg är lika med vältränad så blir man ju snygg på köpet om man tränar. En win-win-situation.

Just nu jag befinner mig så långt från toppform som man kan komma, mitt i urladdningen efter Vasaloppet, efter en period av kolossalt mycket ätande och mindre träning. Det är dags att shapa up nu oavsett om målet är Motala per cykel eller en bikini i stl x.


Och ja, om formen inte infinner sig så finns den här läckerbiten i garderoben...

Den uppmärksamme kanske lägger märke till att jag hade samma upplägg på träningen som Karin hade på sin triathlonutmaning och det fanns faktiskt en liten tanke att testa det även om tävlingen redan var över. Men det var innan det blev ett kvällspass som startade klockan nio och innan jag kände att huvudet fortfarande inte var helt med. Jag lyckades dock svettas i nästan en timme, får vara nöjd med det.

Roddmaskin, 4:30 min

1,05 km. Gick nog ut för hårt och blev yr och avbröt, meningen var 10 min.

Cykling, 30 min

Min favorit just nu. Så jobbigt att cykla men det är skönt när det tar och dessutom väldigt rätt mot Vätternrundan. Dock ingen display som visar "hur långt" man cyklar kanske måste testa motionscykeln iaf nästa gång, usch.

Löpband, 20 min

Jag visste att jag skulle få mjukstarta eftersom jag inte har tagit ett enda springsteg på över en månad och innan det var det också väldigt segt. Men eftersom jag precis ätit middag så funkade det inte alls att springa. Fick bli gång i högt tempo. Bättre än inget försökte jag intala mig.

Nästa helg trampar och svettas jag för Barncancerfonden igen. Samma gäng som ordnar Ride of Hope har dragit ihop en 12-timmars-spinning.

Om du också vill bidra, kolla här om just din stad finns med och boka en plats eller en hel cykel och bilda lag.

Oj, vilken monsterlyxhelg jag har haft!

Förutom superbt sällskap, massa tjejfnitter och några timmars shopping så blev jag fortsatt firad för mina 30 år. Helkroppsmassage och en fantastisk middag på Asken med närproducerade och ekologiska råvaror och smaker som bara smälte, exploderade och gifte sig i munnen på samma gång. Vilket passade väldigt bra eftersom hela helgen gick i kärlekens tecken... och matens som vanligt.

För de åt och drack, och de drack och åt...


Snacks innan middagen och så en långfrukost när det regnade i förmiddags...


Fantastiskt fika på Bagarstugan


Två trötta tjejer efter en heldag

(Det känns som en halv evighet sedan jag skrev den rubriken. Två veckor har gått sedan Vasaloppet och jag känner mig helt förslappad.)

Spinning, 60 min

Fredagsspinning med lite extra energi och skönt att "vara på väg tillbaka". Bra snabb musik och känslan och vilja kom tillbaka i ett litet nafs.

Styrketräning 40 min

Det kändes viktigt att "våga" komma tillbaka till gymmet och körde lite lätt allround bara för att känna på kroppen igen. Kul!

Situps, magstol 3 x 30 st.
Rygglyft, 3 x 10 st, m 5 kg-vikt.
Triceps, rep i cc, 27 kg, 3 x 9.
Axlar, w-stång, (8 + 5 kg) 3 x 12.
Biceps, hantelpress 7,5 kg, 3 x 8-10.
Latsdrag, 39 kg, 3 x 10.

Löpband, 20 min

Lätt jogg och gång med lutning. Började lyssna på Paolo Roberto och blev grymt boxningssugen.

Kunde ha tränat i flera timmar till men gymmet stängde faktiskt och jag behövde gå hem och fixa med annat. Helgen blir träningsfri igen. Massor av roliga saker är på gång.


Gött att känna lite endorfiner i kroppen igen!

Nästan omedvetet har jag bara så där bortprioriterat bloggen, de andra bloggarna jag brukar läsa och även funbeat har förpassats någonstans långt bak i någon mörk bakficka.

Men jag har faktiskt gjort det första träningspasset efter Vasaloppet. Det blev cykling, 70 svettiga och härliga minuter i takt till låtarna som skulle hjälpa mig till Mora men som aldrig behövdes plockas fram.

Det känns som att jag är på väg in i en ny fas. I både litet och stort... nya träningsmål och nytt på jobbet och även privat och våren är i luften och dagarna är ljusare, luften lite varmare och människor generellt lite gladare. Själv är jag inte riktigt färdig med vintern ännu och tyckte att nattens lilla snöfall gjorde världen ännu lite vackrare idag. Och till min stora glädje så är det bestämt att skidorna ska luftas ytterligare innan det blir dags att ställa undan dem i förrådet.

Så det jag ville säga var bara att det kanske är lite tomt här men det har mest berott på en massa positiva saker med hopp, glädje och lycka runt omkring mig nu. 

När jag tjuvklickat mig runt på några favoritbloggar tycker jag mig se en liknande trend hos flera andra. Kanske är det så att vi "passar på" (som Fredrik Lindström igår förklarade i sin show 'Svenskar är också människor', bara existerar i Sverige) att utnyttja våren, de fina dagarna och annat härligt i livet just nu.

Vårvinter när det är som allra allra bäst!







Vilken underbar helg! Solen har lyst från en klarblå himmel både lördag och söndag och jag kan inte räkna antalet timmar jag varit ute. Långa härliga promenader, fika i snön och fantastiska miljöer.

Batterierna är nu officiellt laddade och måndagsspinningen är bokad. Nu kan cykelsäsongen dra igång. (En landsvägscyklist skymtades som ett vårtecken idag!)

De senaste dagarna har jag roat mig med att umgås med vänner, ätit gott, blivit bjuden på mat, fnissat, gått långa promenader och inte haft en tanke på träning. Det har varit skönt och annorlunda. Jag känner mig inte ens stressad över att jag hamnar längre och längre ner på träningslistan på Funbeat...

Det ser ut att bli en träningsfri helg också och det kan nog kroppen behöva innan vi sparkar igång på nytt inför cykelsäsongen.

Dock snurrar tankarna om cykling, lopp, vandring, kajakturer, simning och arrangemangen Spinn of Hope och Ride of Hope. Säkerligen finns det en hel massa roligt där ute som bara väntar på mig. Dags att plocka fram kalendern, räkna semesterdagarna och boka in lite äventyr.


Äventyrslysten...

TACK finaste mormor och morfar för ert stöd och engagemang! Och de vackra blommorna!

Jaha, nu är det redan lite som att luften gått ur mig. All denna nervositet, all förväntan, all träning, all tid som lagts ner inför Vasaloppet som nu över över, förbi, avklarat.

Jag ska njuta av lugnet en liten stund och vila kroppen så där lagomt och fundera på kommande träningsupplägg. Det är ju halva njutningen att få drömma och stöpa nya planer. Jag har en hel oplanerad sommar framför mig.

Vätternrundan står i vilket fall som helst på agendan och frågan om En Svensk Klassiker nu står på tur dyker numer upp under nästan varje samtal. Och om det skulle vara så, jag säger om, så innebär det att jag måste storsatsa på löpningen och försöka lära mig att springa långt och i terräng. Och med lite tur så kanske det passar mig bättre än att springa fort och om man får stanna och fika emellan så kanske det kan gå?

I övrigt så funderar jag redan nu på hur jag ska lägga upp mitt nästa Vasalopp, hur jag ska slipa på min åkteknik och var jag kan kapa minuter i övrigt. Distansen har jag nu övervunnit och nu vore det roligt om det gick fortare. Frågan är om det blir ett försök redan nästa år eller om jag ska skjuta på det.

Vasaloppet, 10 tim 28 min

90 km.

Att jag tagit mig i mål har jag redan avslöjat och många av er har tydligen följt mig med sms-rapporter och på Vasaloppets hemsida och haft koll hela dagen. Fantastiskt smickrande och roligt! Här följer min rapport från hela loppet, förmodligen bloggens längsta inlägg.

Jag får börja med att tacka för alla positiva tankar och er tro på mig. Det fungerade! Någon gång på lördag kväll kände jag det i hela kroppen. Jag ska göra det. Det kommer att gå. Det kommer att bli kul. Jag var så spänd att benen skakade när jag kröp ner under täcket i vår stuga i Kläppen. Jag slog lite på låren och försökte tala om för benen att de måste vila nu för imorrn så ska vi få åka skidor... 

Morgonrutinerna gick bra och jag var mest av allt lycklig och tacksam över att slippa allt vad migrän och huvudvärk heter. Jag laddade på med en rejälskidåkarfrukost och packade med allt som skulle behövas under dagen och jag kände mig så förberedd som jag bara kunde vara. Det var alltså jag och min kollega Börje (59 år) som åkt upp tillsammans och vi mötte mamma och pappa som lovat att assistera och agera chaufförer.


05:55. Redo för avfärd, jag och Börje.

Bilen rullade iväg och vi hade sex kilometer till starten. Mina skidor var inlämnade för vallning och det enda som återstod var att hämta dem innan starten. Vi var förvarnade om att trafiken skulle gå långsamt denna vasaloppsmorgon och vi satt lugna och väntade i bilkön medan klockan tickade. Efter en timme hade vi kommit mellan två och tre kilometer. Klockan var nu efter sju och alla åkare skulle vara i startfållan 07:45 enligt start-PM. Snälla mamma erbjöd sig att kliva ur och börja gå istället för att se om det kunde gå fortare och i så fall hämta skidorna på vallningsstället. Vi lyssnade på Vasaloppsradion och rapporter från startområdet och peppade med hög musik. Jag grät en skvätt när Frida skickade det perfekta uppladdnings-smset och dessa kom faktiskt att bli dagens enda riktiga tårar.

Efter ytterligare tjugo minuter och några ynka meter framåt i kön så började fler och fler skidåkare lämna sina platser i bilarna och börja gå med skidorna mot starten. Vi trodde hela tiden att det skulle lätta bara vi kom förbi den eller den korsningen och så vidare men kvart i åtta insåg vi faktum. Vi kommer aldrig att hinna. Nu var det fullt med springande folk på vägen och bussarna stannade mitt på gatan och öppnade dörrarna och började lasta av. Det var rent ut sagt kaos. Min kollega kastade sig ur och sprang före medan jag hade kontakt med mamma på mobiltelefon och fick bekräftat att skidorna var hämtade. Tack och lov. Nu började min uppvärmning ner mot startområdet. Helikoptrarna surrade i luften och ljudet och springande steg, pjäxor mot isen och stressade röster hördes runt omkring. Jag tyckte synd om de stackarna med startnummer på 3- och 4-tusen som förmodligen skulle missa sin plats i startled 3 och 4. Själv kände jag ingen större panik utan visste att det skulle bli stopp i backen i vilket fall som helst.


07:55. Kaos på vägen fram till starten i Berga By.

När jag kom fram till starled 10 stod mamma där med skidorna och mötte mig. Starten hade gått och jag såg myllret med 15 000 skidlöpare som gungade fram över fältet. Jag spände på mig skidorna och hann inte känna ett ens nervositet utan bara stakade iväg och tänkte: Det här är Vasaloppet. Nu är det bara att åka.

Skidorna kändes till en början rätt tröga men jag hade det positiva siktet inställt och förstod att det bara innebar att jag skulle ha grymt fäste i backarna och att så snart skidorna fått rätt temperatur så skulle det glida på bra. Om jag bara visste hur rätt jag hade. Skidorna har varit en stor glädjekälla under loppet.

I första backen stod det verkligen stilla. Den första timmen hade jag en hastighet om 0,1 km/h men jag pratade med folk runt omkring mig och accepterade situationen. Jag hade tagit rätt beslut att behålla mina varma tumvantar på i starten vilket gjorde att jag inte frös utan lugnt kunde låta det ta sin tid. "Man" har alltid pratat om det häftiga i att stå i den första backen på Vasaloppet och blicka bakåt för att se den enorma massan av åkare bakom sig, men i mitt fall när jag vände mig om hade jag ett trettiotal personer bakom mig så det var en nästintill komisk känsla.


08:25 Några få hade jag bakom mig...


Men de flesta var framför...

Jag tyckte inte att de första backarna kändes varken särskilt långa eller branta men det är nog svårt att avgöra eftersom det gick i snigelfart. När vi kom upp på platten så gick det fortfarande inte att åka skidor för det var ett myller av åkare som trängdes i tio spår i bredd. Mitt upp i alltihopa, när det lutade svagt nedför så klev någon fast min stav så att den flög av. Den såg hel ut och jag försökte ropa så att någon kunde hjälpa mig att fånga upp den men några försökte och misslyckades så jag fick vända tillbaka mot åkriktningen och tappade ett femtiotal placeringar på den incidenten. I övrigt så har det mesta bara rullat på fint. Jag åkte mest bara skidor, försökte köra om, bytte spår oräkneliga gånger och ropade åt folk att hålla till höger, körde om samma personer 4-5 gånger efter att ha stannat och ätit i kontrollerna och var mest bara glad över att det kändes så lätt.

Jag hade tänkt mig att dela in loppet i tre avsnitt, tre tjejvasor där jag vet hur långt tre mil är. Men de första tre milen gick så fort och det kändes inte riktigt som vi börjat åka än, så då siktade jag på 45 km istället. Det är både hälften av loppet och nytt längdrekord för mig. Men även där kändes det alldeles för enkelt. Det var ju bara roligt att åka. Jag mådde toppen, jag körde om, skidorna var perfekta och tiden gick fort. Mamma och pappa hade redan dykt upp ett par gånger och hejat och frågat hur det gick och allt kändes bara perfekt! Jag tänkte på Fridas ord och hennes beskrivning: När ska det bli jobbigt?


Jag kände mig som en vinnare redan i Smågan, Mångsbodarna och Risberg...

Evertsberg är känt för att vara kontrollen där flest bryter och det kändes helt overkligt för det var här det var som roligast. Uppförsbackarna är mina bästa minnen för med mina skidorna så smet jag emellan de som saxade och lyckades knipa några placeringar medan de runt omkring flåsade och klagade. Jag behövde aldrig använda mig av ipoden, musik eller sommarpratare. Tiden bara försvann och åkningen var rolig i sig själv. Jag tog mig tid i kontrollerna och både åt och drack flitigt. Jag tog även lite foton med mobilen och läste några härliga sms och blev så glad över alla som tänkte på mig.

De första timmarna åkte jag alltså bara och kände mig uppfylld av känslan att det skulle gå vägen, att det var mycket roligare än jag vågat hoppats på men så började jag känna att jag kunde åka fortare. Jag ville ta ut mig mer men det var alldeles för tjockt med folk och svårt att komma om. Spåren blev sämre och sämre och det var jobbigt att kliva ur spåren och hålla balansen och farten. Det var speciellt ett avsnitt mellan Risberg och Evertsberg när jag kände mig riktigt irriterad över att det inte gick att åka i den takten man ville. Och efter Evertsberg när det skulle vara sköna utförsbackar var det som svårast att stå på benen när spåren var helt sönderåkta och det var som att glida runt i socker med små isknölar som stack upp. Utöver det så var den enda lilla tanken som besvärade mig de sista kilometrarna var att jag kände mig törstig och en coca cola (som jag slutade dricka för flera år sen) hägrade i mål. 

När Oxberg dök upp och det bara var en tjejvasa kvar så kände jag mig förvånad över att det gick så bra och att kroppen svarade och att jag kände mig så bra på skidåkning. Jag plockade placeringar hela tiden och när jag körde om så fick jag ett roligt mantra i huvudet: "Jag äter skidåkare som de där i mumsbitar till frukost." Ett litet ihopplock av ordspråk men det var en skön och stärkande känsla.


Det börjar skymma men målet närmar sig, 9 km kvar!

Det här var sträckan som jag skulle känna igen från tjejvasan men jag hade sådant fokus på att köra om så att kontrollerna Hökberg och Eldris passerades fort. Någonstans med 5-6 kilometer kvar till mål tändes elljusspåret och det blev en liten annan känsla att åka. Jag har ju hela vintern tyckt att de finaste turerna varit kvällstid och det var häftigt att såsmåningom se ljuset från Mora lysa upp i skogsbrynet och skymta skidstadion och så kyrktornet som symboliserar närheten till målet. När jag tänkte att nu klarar jag det verkligen så kände jag att jag blev lite rörd men samtidigt så kändes det inte riktigt som en bedrift. Åtminstone var inte den egentliga bedriften att åka de nio milen utan snarare att förbereda sig, mitt slit med träningen och alla pass som varit jobbiga och den mentala förberedelsen. Steget att faktiskt våga försöka var betydligt större än själva loppet i sig.

Så med klipp i benen stegade jag uppför den sista backen in på upploppet i Mora och blev påhejad av en fortfarande entusiastisk publik, kastade en blick på kyrkklockan och satsade på att komma i mål före halv sju. Tog mig fram till en liten klunga och stakade mellan spåren för att komma förbi och kände mig stark samtidigt som jag hörde jag mamma och pappas hejarop 100 meter före mål och log hela vägen in under målbågen: I fäders spår, för framtids segrar... där jag lyfte staven mot himlen i en segergest. Riktigt härligt!


Sista spurten in i mål...

Sammanfattningsvis så var Vasaloppet 2010 en fantastisk fin dag och en helt igenom positiv upplevelse. Jag uppmuntrar alla att ha ett mål att kämpa mot och träna för. Det finns inte mycket som skulle kunna vara bättre med den här dagen... ( Förutom min måltid som man så klart kan slipa på... i framtiden... kanske?)


Mycket nöjd Vasaloppsåkare!

Jag är världens lyckligaste Vasaloppsåkare!

Dagen har varit fantastisk och jag är så himla nöjd! Tack för allt härligt stöd och pepp! En längre rapport kommer givetvis, nu ska jag vila min duktiga skidkropp...

 

Nu bär det av! Den här bilden säger allt...



Jag känner mig lätt illamående, trött och jäkligt spänd. Ömsom ler jag och känner mig stark och ömsom kallsvettas jag och undrar vad jag gett mig in på...

Jag har gjort en låtlista med peppande musik som jag kan plugga in vid behov. Lite otippat att Magnus Uggla kom med där...

Men jag tror att det kan funka: http://tremil.blogg.se/2009/february/min-malgang.html

Jag börjar känns mig som en köttbulle efter att konstant ätande hela dagen.

Frukostgröt, mackor och ett glas c-vitamin.
Mackor, keso, kesella, banan med ingefära.
Tårta.
Lunchbuffé, kyckling, fisk, potatis, bröd, sallad.
Banan.
Tårta.
Kyckling, quinoa, sallad, morötter.
Kiwi.
Godis.

Nu är det packning som gäller. Avresa imorgon bitti.

Laddar med vitaminer och antioxidanter. Och vad det nu det är som finns i ingefära som gör att det är bra mot förkylning. Jag rev ner färsk ingefära i en klick vaniljkesella och jäklar vilket sting det blev.

Jag har ätit ingefära i mat tidigare och även syltad ingefära men inte upplevt att smaken är så stark som den var nu. Spännande! Och gott!



Lite sömn på det här så vaknar jag nog tipp-topp imorgon.

Under sista året har jag börjat lära känna en flera grymma tjejer (och killar) genom bloggen, ofta med liknande intressen.

Ett par av dessa, tillika två underbara kvinnor med skinn på näsan, intelligens och fina funderingar mitt i livet har nu nämnt mig på sina bloggar.

Jag blir både rörd och glad när de skriver att jag inspirerat och peppat dem. Lilla jag? Det tycker jag är helt fantastiskt! De, som är så där som jag vill vara. (Och dessutom råkar de två höra till de absolut vackraste människor jag träffat, se nedan) Tack, ni är fantastiska.

Jag och Frida:



Emelie och jag

Sara har skrivit ett inlägg om att "vara sin egen coach" och det är ju precis vad jag är.

Jag tänkte precis på det, att jag själv faktiskt har lagt upp ett träningsprogram, ätit och laddat upp på eget bevåg och jag har själv suttit och slitit dag ut och kväll in på roddmaskinen, på löpbandet och i skidspåret. Utan att någon pushat mig, utan att någon talar om hur jag ska tänka. Tvärtom så har många ifrågasatt vad jag håller på med. Nu börjar det bli dags för målet och jag tvivlar stundtals på min mentala förmåga. Men jag fortsätter att coacha mig själv och ger följande instruktioner till mig själv  - och även till mina främsta supporters, mamma och pappa som får bli extra coacher under loppet.

Den 7 mars får det inte förekomma något daltande. Ifall att mitt psyke sviker mig så behöver jag inget tröstande eller mjäkande med att "det duger bra"...

-Om jag vill ge upp så påminn mig om varför jag gör detta.
-Om jag rasar ihop för att benen är som spagetti, mata mig så jag får ny energi.
-Om jag mår dåligt, hitta felet, laga/medicinera, sparka iväg mig i spåret igen.
-Om jag är trött så borde jag äta mer och sen så har jag ingen brådska i mål. Jag kan ta det lugnt.
-Om jag fryser så byt kläder och tina upp fingrarna. Påminn mig om att värmen kommer när jag börjar åka igen.
-Om jag ramlat och har ont någonstans så påminn mig om Anja Pärson som tävlade efter kraschen.
-Om jag känner mig ynklig och svag så påminn mig om att man alltid har krafter kvar.
-Om det är något ställe jag inte tänker ge upp så är det Evertsberg, det får man bara inte.
-Om jag gråter och gnäller så påminn mig om att det var den känslan jag ville skulle komma - för att övervinna den.
-Om jag vill bryta loppet så påminn mig om att jag kommer ångra mig så fort jag sitter på bussen. 

Ja, ovanstående är alltså worst case scenario - jag vill vara beredd. Men jag har även en mer positiv lista med massa pepp som jag både ska delge supportrarna och ha i jackfickan utifall jag behöver påminna mig själv.

När jag startade i Tjejvasan i lördags så visste jag att det fanns en pytteliten chans att om jag gjorde ett bra resultat så kunde det innebära seedning till Vasaloppet. (Fjolårets tid räckte inte till) Men det kändes ganska orimligt och jag valde att inte tänka mer på det. Mitt mål med loppet var inte att köra på så hårt jag kunde utan mer tugga på i ett jämt tempo hade jag bestämt mig för.

Nu har seedningstabellen kommit upp på Vasaloppets hemsida och jag missade startled nio med EN MINUT! En ynka liten minut fortare hade jag ju lätt kunnat åkt. Om jag inte stannat och fipplat med energigelen. Om jag bara ökat lite tidigare in mot målrakan. Om jag bara...

Nej, nu går inte detta att påverka så jag ska inte låta detta medföra negativa tankar. (Men det var jäkligt nära. Skit också.)

Det är lite svårt att koncentrera sig på något annat än... Vasaloppet just nu. Det är torsdag, tre dagar innan loppet. Jag kan inte ens förstå att det här verkligen är Vasaloppsveckan, att det är nu det ska hända. Något som jag planerat och funderat på så länge.

Nervositeten är redan här, jag känner spänningen i hela kroppen men jag koncentrerar mig på att behålla lugnet.


Fundersam...

Det är mycket tankar som yr omkring i huvudet. Jag vill ha koll på allt men det är svårt. Vädret bland annat funderar jag på. Om jag behöver överdragskläder de första milen som både är kallast och kommer att ta längst tid. Hur lång och brant är egentligen den första backen?

Den här prognosen ser rätt trevlig ut. Sol är alltid peppande i sig men det är klart att det är lurigt med vallan om det blir för varmt. Och ingen snö fram till helgen vilket torde innebära fina och hårda spår och även hyfsade spår för en motionär i tionde startled.

Jag ignorerar halsen och hoppas och tror att dels så fungerar kroppen som den ska när halsmandeln svullnar och dels så är det bara paranoia inför loppet.

Jag är inte så mycket för konstgjorda preparat men det är ju dumt att låta bli något som kanske fungerar. Så jag har införskaffat några grejer i alla fall som förhoppningsvis ska hjälpa mig i mål och efteråt.


Långsamma kolhydrater att lagra innan loppet med mineraler och snabb energi (om jag förstått det rätt).

Jag vaknade med en svullen halsmandel. Höger sida är helt öm och stor. Jag mår helt toppenbra förutom denna lilla detalj som stör mig. Håller alla tummar och tår att det inte är någon förkylning på gång. 

Jag har nyss laddat lite extra med c-vitaminer i form av apelsiner och kiwi. Jag har gurglat med ett starkt medel från Österrike mot infektioner och käkar halstabletter. 

Inget ska få stoppa mig från att genomföra söndagens lopp...

Igår var det helvila men idag tog jag mig ut i skidspåret igen.

Längdskidor, 1 tim 5 min

10,8 km.

Det visade sig att spåret enbart var uppåkt av några tidigare skidåkare men förmodligen så blev det verklighetstrogen träning inför Vasaloppet. Glidet var dåligt men vi tuggade på och jag fick som vanligt sällskap av Daniel hela passet och han har även skämt bort mig med fika efter skidträningen varje gång. Det är inte för intet man gärna tar en tur med honom.

Tre varv på 3 km-spåret och två varv på korta 1 km och en skön bekräftelse på att vi höll 10 km/h-hastighet trots att det kändes som att vi tog det rätt lugnt, stod still ibland, nästan fick staka i utförsbackarna och att jag dessutom fastnade och stod still när staven gick igenom ett islager och höggs fast (jag drog armen framåt och det knäppte till i axeln och handen slets ur stavgreppet som tur var). Lite chockad men glad att det gick bra ändå. 

På söndag ska jag lyda det råd jag fått flest gånger denna vinter, ta det lugnt, och jag kan inget annat så därför känns det bra...

Fick även för mig att testa att åka i en tunnare tröja eftersom det varit så varmt på sistone och att vädret på söndag fortfarande verkar variera på prognoserna... Det fungerade bra och jag är nöjd med att ha ett svalare alternativ ifall det blir varmt under loppet.

OK, här kommer det igen. Nu inför det RIKTIGA loppet. Min utmaning. Mitt eldprov och mitt ångestladdade kommande äventyr som jag både ser fram emot och bävar inför med skräckblandad nervkittlande förtjusning...

Om man (tillhör familjen eller bara ändå) vill följa mig i spåret på lördag kan man sms:a till nummer 72777 och skriva: VASA VL 17767

(30 kr kostar det) eller så kollar man på hemsidan under resultat, de ska gå att se hela loppet under resultat-sidan.


Text på vasaloppströja i Mora

Det känns lite vågat att delge mitt startnummer men å andra sidan skulle jag aldrig kunna mörka ett eventuellt nederlag ändå. Jag är stolt över att våga försöka. Och jag tänker klara det...


Kloka ord denna vecka i min kalender

Hittade en bild från loppet i lördags. Det är roligt att åka skidor.

TÄVLING - Längdskidor, 2 tim 39 min

30 km.

Bussen upp gick som den skulle med en mer eller mindre försumbar försening och min otur hade vänt eftersom snälla söta Lisa både hade ordnat skjuts åt mig i Mora och paxat en säng på vårt gemensamma boende. Hon och hennes gäng hämtade upp mig, min packning och skidorna och jag var äntligen på plats, i Unihoc arena som huserar skidentusiaster under Vasaloppsveckan.


Så här såg det ut när det var ljusa dagen...

I arenan var det redan nedsläckt och tyst när vi kom fram. Alla sov utom vi som dessutom skulle packa upp, bädda och valla i mörkret. Vi hittade en liten korridor som var upplyst och som fick vara vallabod. Lisa som lånat ihop en utrustning hade aldrig någonsin vallat tidigare och vi gjorde ett gemensamt försök att följa kvällens tips om kallvalla, rätt valla och kall valla ovanpå för nysnön. Vi drog på lite blått, lite lila och gnuggade och slet och vips så hade jag tappat räkningen på vilken skida som jag lagt vad... improviserade lite och la några extra lager och bad en stilla bön om att det inte skulle bli en katastrof.


Lisa vallar skidorna

Det visade sig att jag var både sist i säng och först upp och då var jag väldigt nöjd med min rutinerade packning med dagens skidkläder noga förpackat i olika påsar så att ingenting missades trots att det var becksvart och jag inte riktigt var vaken... Underställ, skidstrumpor, pulsband, tejp till hälarna osv.

Jag intog frukost i form av gröt och mackor och försökte lista ut hur jag enklast kunde ta mig ner till centrum och Vasaloppsmässan där jag skulle möta mina Göteborgsvänner och få min nummerlapp samt skjuts till starten. Utanför dörrarna fullkomligt vräkte snön ner och jag fick höra att det var mellan 1 och 2 minusgrader, alldeles för varmt för vår valla konstaterade jag men inget att göra åt det just nu. Efter en del dividerande med karta, andra tjejer som skulle gå ner till centrum så slutade det med att jag tog en taxi och fick sällskap med en till tjej. Smidigt och bra att slippa ödsla kraft och energi på att gå med skidor och väskor i snöstormen.

Ett kärt återseende av Anna och Ellen och väl i bilen på väg mot starten återupplevde jag fjolåret på ett mycket härligt sätt. Massa pepp i bilen, tankar och funderingar om loppet, massor av go, härligt stöd från familj, telefonsamtal och bästa Malin och Lina kände jag hela tiden bakom mig och fick ett sjukt peppande sms från Sofy. I bilen dånade hårda beats som konstrast mot det idylliska snölandskap vi körde igenom.


Pepp i bilen, på väg mot start!


Snö i luften vid starten.

Så där alldeles i lagom tid ankom vi till Oxberg och hann med ett toalettstopp, några foton och en tugga banan för att kliva in i startfållan. Jag hade sällskap av Ellen i startled 3 och hon gick med bestämda steg genom hela klungan av tjejer, damer och tanter och ställde sig längst fram vid snöret. Jag hann tänka att jag inte riktigt hörde hemma där men det var bara att spänna fast pjäxorna, stavarna, starta klockan och röra på sig för att hålla värmen samt undvika att snön fastnade under skidorna. Jag minns inte ens om det var nedräkning men pang, så var vi iväg och det gick fort direkt. Väldigt skönt att slippa trängseln i början, dock fastnade vi en del i de första uppförsbackarna och efter bara några minuter var Ellen före mig och jag lät mig inte bekymras av det utan hade redan bestämt att jag skulle köra i mitt eget tempo.


Längst fram i startled tre

Loppet gick fort, jag tyckte att kilometerskyltarna bara svischade förbi och jag tänkte flera gånger att tre mil inte är så långt... Skön känsla. Kroppen arbetade på och jag kom som vanligt upp i relativt hög puls men inte så att jag flåsade utan det var en skön nivå, där man kan arbeta länge. Den första timmen tyckte jag dels att jag hade dåligt gensvar på överkroppen och stakningen uteblev till stor del och dels att det var alldeles för varmt. Jag fick en förnimmelse av Stråkenloppet (aka Helvetesloppet) och försökte agera klokt och dra ner dragkedjan, släppa in luft och att vara medveten om vad kroppen signalerade. Så småningom släppte det och det kändes skönt att ha full kontroll över hela kroppsfunktionen. Jag blev omåkt titt som tätt, men bara av åkare från samma startgrupp och kände ingen stress alls.

Det var härligt att åka och känna igen sig och jag försökte hitta ställen och skyltar att minnas till nästkommande helg. Att applicera den positiva känslan på plats för att kunna plocka fram den där på söndag vid behov.

Jag gjorde två korta stopp och drack ett glas sportdryck i de båda kontrollerna och det var allt jag fick i mig. Jag hade planerat att testa en energigel som jag stoppat i jackfickan och skulle ta vid 9 km kvar till mål. Men där var det orutin när nummerlappen var ivägen och trots att jag stannat helt, tagit av stavarna så beslöt jag mig för att strunta i den och bara köra på. Tre eller fyra gånger fick jag stanna för att ta bort en stor isklump, som satt på samma ställa alla gångerna, i färstzonen. Den bromsade rejält och fick mig en gång att gå ner på knä för att det bara tog stopp, precis innan jag skulle sätta fart utför en backe. Tur att jag inte lyckades med det mitt i utförslöpan.

I övrigt förflöt loppet bra och jag hade koll på klockan och tyckte att tiden kändes ok. Inte mycket snabbare än ifjol men något och jag var medveten och mest nöjd över att det inte gjorde ont någonstans utan att jag faktiskt gjorde ett bra träningspass och att hela upplevelsen skulle sparas i min minnesbank och hjälpa mig under Vasan.

Det jag absout tycker är roligast med alla tävlingar nånsin så är det upploppet och att få ta fram de sista krafterna och spurta... så även den här gången och jag såg verkligen fram emot målgången. Om jag hade tappat placeringar innan så tog jag igen några de sista hundra metrarna.

Resultatet blev åtta minuter snabbare än ifjol och en kropp som verkar orkar åtminstone några mil till... Tjoho!


...och medaljen igen då!