TJEJKLASSIKERN - MINA TANKAR...
Det är lätt att bara titta på prestationer, tider och resultat men den största förändringen för min del syns inte, den har nämligen skett inuti. Jag kommer inte från en särskilt sportig familj och min träningshistoria består till största del av fotboll, en lagsport där jag kunnat hålla mig i bakgrunden. Det svåraste under det här året har varit att övervinna mitt eget psyke, mina farhågor och min nervositet. Min osäkerhet och känslan av att inte vara förberedd har nästan brytit ner mig. Jag har varit lite av en expert på att tänka: "Jag kan inte." "Det går inte." Det har varit och kommer säkerligen förbli ett av mitt livs största hinder men jag har också lärt mig att den allra skönaste känslan är när jag kämpat inombords och vunnit striden mot mig själv. "Jag kan visst." "Det här kommer att gå skitbra!"
Jag kan vara till synes tuff på ytan och tro mig ha alla svaren på förhand men så i skarpt läge står jag där skakandes och ångrar mig och vill bara stoppa huvudet i sanden. Jag har blivit bättre på att hantera det nu. Jag har erfarenheten som säger att det kommer att gå bra ändå och det är en trygghet.
För mig har det varit klurigt att komma på att man även som vuxen, i en roll man redan kommit in i och accepterat, kan försöka ändra på spelreglerna och ändra på förutsättningarna om vem "jag är...". Jag är ju ingen löpare. Eller skidåkare eller cyklist för den delen. Jag är ingen träningsmänniska. Jag är(var) ju däremot rätt bekväm av mig, en godisråtta som tycker om bra filmer, att fotografera, dreja och att resa. Det blir som en slags konstant sanning. Det går dock att ändra på eller åtminstone att lägga till något eller ta bort något man inte längre tycker om. Under min förändring så har ingen annan protesterat eller ens märkbart reagerat. Det är jag som bestämmer själv vem jag vill vara.
Jag har egentligen ingen aning om hur jag uppfattas som person. Generellt tror jag i alla fall att man inte uppfattas som man tror att man gör. Jag fick en fin komplimang för inte alltför länge sedan: "Du gör det du själv vill och är inte beroende av någon annan". Det gjorde mig jätteglad och så tänkte jag på allt som jag gjort på egen hand. Om jag suttit och väntat på någon annan så hade jag aldrig lärt mig bugga, boxats, hoppat fallskärm, flyttat till Norrköping, blivit stödperson på Brottsofferjouren, bestigit Kebnekaise eller åkt till Thailand. Vilken tur att jag vågat prova!
Men ibland funderar jag på vem jag var innan... Innan vad? Innan träningen, innan bloggen, innan mina mål. Det är verkligen som att jag gjort ett avstamp och börjat leva eller hittat mig själv... utan att låta allför halleluja-frälst men jag hoppas att varje människa skulle få känna så här. Hitta något som är roligt att hålla på med. Det är ju så enkelt. Jag har ett mål varje dag och jag trivs bättre än någonsin med mig själv. Med varje litet framsteg så har jag blivit tuffare och lite modigare och vågat stå upp för mig själv. Jag hoppas och vill tro att det märks.
Tänk att jag har gjort det. Det känns ofattbart att jag, den Annika som började skriva bloggen och knappt vågade andas om att jag faktiskt hade anmält mig till t.j.e.j.v.a.s.a.n. av rädslan för att misslyckas, har fortsatt att tävla och testa nya grenar och haft så otroligt roligt under tiden. Jag köpte skidor och tränade som en galning utifrån mina mått mätt och åkte tre långa mil med ett leende på läpparna. Jag införskaffade en cykel, lärde mig cykla fastspänd i pedalerna och tre veckor senare genomförde jag en underbar Tjejvättern och fick mersmak av cyklingen. Började cykla med Norrköpings cykelklubb Antiloperna och körde även tre dagsetapper av Ride of Hope på semestern. Tog en simkurs under våren för att lära mig crawla, köpte en billig våtdräkt och körde en massa mil till Vansbro för att simma 1 000 meter. Och... slutligen efter många duster med löpningen och känslan av att springa som en elefant så sprang jag först Tjejmilen runt Djurgården en underbar sommardag och så kom finalen i Lidingö, en mil i terräng och jag sprang så fort benen bar och log...
Det är därför jag är sjukt stolt. Inte för att tjejklassikerns 3 mil, 10 mil, 1 km eller 10 km är de svåraste eller tuffaste distanserna eller loppen. Utan för att jag har överbevisat mig själv. Jag har gjort något nytt, övervunnit rädslor och tvingats tro på mig själv...
Det var viktigt för mig att starta upp det ensam och att få hitta och känna styrkan i mig själv. Sedan har det varit en otrolig bonus, och en glädje som jag aldrig kunnat föreställa mig, att få träffa så fina vänner i samband med träningen.
Och nu, nu är det över, avklarat, genomfört... Så här i efterhand så var det ganska enkelt. Den idrottsliga biten var inte det stora hindret. Tjejklassikern var en perfekt start och ett underbart år men jag kan mer och vill pressa mig mer. Jag vill ge allt och verkligen få slita och kämpa för att klara mina kommande mål. För då ska jag njuta ändå mer när jag väl klarar dem!
-Livet är underbart och berg är till för att bestigas!
Hej igen! Riktigt trevlig läsning. Tycker det är otroligt kul att följa människor som tar sig för saker som de för en kort tid sedan aldrig ens skulle tänkt tanken på. Och se hur de utvecklas och se hur de mentalt förändras när de inser att de faktiskt klarar väldigt mycket mer än vad de själva tror. :-)
Och kul att se att du tränar med vikter också. Muskler är snyggt! ;-)
Wow härligt hur man får en summering såhär när man precis hittat bloggen. Vad jag förstår har du gjort en fin & härlig prestation både sportsligt och personligt, och det är bara att glädjas!
Satsa nu stenhårt på Vasaloppet så ska du se att det kommer gå grymt bra!
Åh, underbar läsning! Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag har inte genomfört en klassiker (än) av något slag. Och jag märker också av förändringen inuti! Jag kommer verkligen inte från en idrottsfamilj, och hatade idrott när jag gick i skolan. Det är så fantastiskt att man kan förändras så mycket som vi gjort.
Jag brukar ofta tänka på träningsglädje och hur lyckligt lottade vi är som faktiskt har funnit den. Alltför ofta hör man "grattis, du har klarat av helgens träning, skönt för dig". Men för mig är det inte så, snarare "jippi, nu är det helg nu kan jag träna hela helgen" och då räcker det kanske inte med ett pass! Tycker riktigt synd om dem som plågar sig igenom träningen! Det går ju att hitta så mycket glädje!!
Det är en fantastisk känsla när man inser "jag kan det här" "jag kan klara allt jag ger mig den på!". Det gör verkligen gott för själen och självförtroendet!
Kommande resor vi gör kan bara bli ännu bättre! Nu har vi även stöd av varandra!!
Ses imorn!!!!!!!!!!!!!
Massa kramar!
Jag blev helt tårögd av ditt inlägg. Är så glad för din skull, att du kommit så långt med dig själv och känner dig så nöjd. Det är få förunnat. Hoppas du fortsätter utvecklas och hittar på en massa nya äventyr. Du är en otrolig människa!
Kram
det där gick rakt ut från ditt hjärta. Och rakt in i alla läsares hjärta. Du har varit grymt stark på alla sätt och sätter nya mål, kanske mest fysiska, vilket e bra. Följer dig med spänning.
Ps. Du och malin har en inbjudan. Den 28e nov.
Vilket inlägg Annika!!! Så underbart att få läsa om känslor och hur du känner att du växt genom träningen och allt som det bidragit till. Jag blir alldeles rörd av din berättelse, dina tankar och känslor. Ibland måste man stanna upp och tänka på hur man utvecklats och vad man fått på köpet. Ibland är det så lätt att stirra sig blind på tider och resultat och inte känna sig helt nöjd med sina prestationer. Man måste se på det som bidragit till en massa. Mer energi, njutning, tillfredsställelse, nya vänner och ja allt annat fantastiskt som man får på köpet.
Vilken härlig avslutningsmening, den gillade jag skarpt!!! Visst är livet underbart!! Vi har flera berg framöver som vi ska bestiga och det ska vi göra med blod, svett, tårar, glädje och skratt. Mycket underbart att se fram emot!
Vi ses imorgon söta du! Kram!
Ps. Tack Ola ;)
Så himla bra skrivet och såklart du ska vara stolt och nöjd över dig själv!!
Jag har gått igenom lite liknande saker fast ändå inte. På ett helt annat sätt men med lite liknande process.. Jag har alltid älskat idrott (även om jag varit mindre aktiv i perioder) men har en period med destruktivt beteende (ätstörning UNS, dock ej diagnostiserad) då jag mådde allt annat än bra och var allt annat än stark.. Att jag har lyckats ta mig dit jag är idag, både mentalt och fysiskt är något jag är väldigt stolt över.
Så var det du också! och jag är övertygad om att du komemr att klara av en massa fler mål och utmaningar du sätter upp! Kör på och du kommer att förändras ännu mer både fysiskt och mentalt, du komemr både bli starkare och uthåligare utanpå och inuti!
Vad fint du skriver Annika! Och jag kan bara instämma - det är nog en lite annorlunda Annika nu jämfört med för bara ett år sedan. Tack för idag så hörs vi efter helgen! Kram kram
Hej vännen!
Jag sitter här och ler efter att ha läst ditt härliga inlägg. Även om vi inte har träffats mycket under de senaste, ja vad kan det vara... 10-15 åren, så känner jag dig ändå ganska bra genom alla våra år tillsammans som vänner, skolkamrater och fotbollsspelare :)
Inte för att jag någon gång har tvivlat på att du inte skulle klara dina mål, men jag är ändå väldigt imponerad över dig! Du ska verkligen sträcka på dig och säga med stolthet: Jag kan! För det kan du!
Tycker du var väldigt tuff som åkte till Thailand ensam, för jag vet inte om jag hade klarat mig utan Jörgen ;) Jag glömmer aldrig känslan jag fick då jag såg dig komma gåendes på gatan på Koh Lanta, få krama om dig efter en lång tid sedan vi sågs och sedan äta en supergod middag tillsammans med dig. :) Vänskapen fanns där, precis som förut, trots att vi ses så sällan.
Du har verkligen åstadkommit massor under det senaste året. Du är så himla duktig och jag tycker du ska fortsätta att utmana dig i allt du känner för! Bara livet i sig är ju en stor utmaning, som många gånger både är glädjande och jobbig.
Mitt liv har också förändrats massor under det senaste året. Men då innebär den största förändringen att bli mamma till underbara Hugo. För mig är det såklart det bästa jag har varit med om :) Men jag är också så glad att vi gjorde våra Thailandsresor innan Hugo kom, för man kan ju inte utforska landet på samma sätt när man har barn med sig.
Ja du ska verkligen vara stolt över dig själv!! Sköt om dig vännen, så får vi se om vi kan lyckas få till en speed-date om du kommer hem över jul ;)
Massor med Sundsvallskramar till dig från mig.
Jörgen och Hugo hälsar också så mycket :)
Underbart! TUmmen upp för Annika!
Gud så underbart att få ta del av dina tankar och insikter såhär efteråt. Du visar verkligen att man inte tävlar mog någon annan än sig själv. :)
Vilket härligt inlägg, screw jantelagen!!! Du har gjort enorma förändringar och utvecklats. Med hjälp av dig själv och din egen kraft! Härligt och inspirerande!
Trevlig helg!
Annika. Så fint skrivet och jag blir glad och varm när jag läser hur du öppna dig för oss. Din insikt är så fin och stor och precis det som gör det värt att göra detta varje dag oavsett om det handlar om bloggande eller dra sig ut på löprundan. Du är imponerande med vad du tagit dig an men främst för sättet som du har gjort det på, för din skull. Inte för att synas, någon annan eller för att prestera. Du är en intressant person som jag ser fram emot att lära känna mer i Sthlm. Sug åt dig av allas kommentarer här och spara dem på ett ställe nära ditt hjärta!
Fantastiskt härligt att du bjuder i oss på din personliga resa. Jag har känt dig så kort tid, men klart som tusan att jag är imponerad! Jag har exakt den bilden av dig " du gör vad du vill och du fixar det med bravur - du gör det för att det är kul och för att du kan - och varför skulle du låta bli?!"
Det ska bli väldigt spännande att få följa med på den nya resan och fortsätta sträva mot såväl enskilda som kanske gemensamma mål! Mer skidåkning åt folket!
kram
Fantastiskt härligt att du bjuder i oss på din personliga resa. Jag har känt dig så kort tid, men klart som tusan att jag är imponerad! Jag har exakt den bilden av dig " du gör vad du vill och du fixar det med bravur - du gör det för att det är kul och för att du kan - och varför skulle du låta bli?!"
Det ska bli väldigt spännande att få följa med på den nya resan och fortsätta sträva mot såväl enskilda som kanske gemensamma mål! Mer skidåkning åt folket!
kram
Jaha, då sitter jag och lipar framför datorn igen, vilket härligt inlägg och Annika och fy fasen vad du ska vara stolt över dig själv! Fast det har jag ju sagt hela tiden ;) Du är ju så grym som genomför allt detta, ständigt sätter du upp nya mål som du sedan når, tillsynes utan större komplikationer. Det var otroligt intressant att få höra dina tankar om din utveckling. Det kändes att det kommer från hjärtat. Jag har sagt det förut men det är ju så lustigt att vi som bara lärt känna dig genom bloggen tänker att du alltid varit jättesportig och äventyrlig, det ger mig kraft och mod att veta (eller tro mig veta efter vårt första och enda möte) att du och jag trots allt är ganska lika i grunden ;) Jag beundrar dig och hoppas att du fortsätter att utmana dig själv på olika sätt och jag ser fram emot att följa dina äventyr framöver!
Massor av kramar Emelie
