tremil

(Varning för toklångt inlägg och massor av bilder)

Innan

Vaknade med ett ryck och visste direkt att "this is it". Morgonen gick fort, frukost bestående av yoghurt, musli och hårdbröd med kokt ägg. Drack mer sportdryck. Bytte om och packade ner det sista. Allt kändes bra och jag var så glad över att må bra och slippa den eviga huvudvärken/migränen som alltid har en förmåga att komma när man som minst behöver den.


Pärlan på plats i bilen

Resan upp gick bra. Några felåkningar men det var bara roligt och aldrig stressigt och lite spännande att få se nya delar av Östergötland. Hittade en bra parkering och promenerade i sakta mak mot centrum och nummerlappsutdelningen. Vi gick förbi starten och såg några startgrupper trampa förbi i relativt lugnt tempo. Det var kallt i luften och molnen såg oroväckade svarta ut men jag såg även små blåa hål och höll tummarna. Det blåste rätt kraftigt på sina ställen när vi var nere vid vattnet.


På väg in i Motala och En del av kön

Kön på torget var bland den längsta jag skådat men det gick relativt fort att komma fram. Jag fick kuvertet i handen innehållande nummerlapp och chip för tidtagning. Efter att chippet testats tog vi ett varv i Team Sportias tält men jag kände mig nöjd med allt jag hade med mig och behövde inte handla något.


På med chipet runt vänster vrist

Gick tillbaka till bilen och kom på att jag inte hade pumpat upp däcken på pärlan ännu. Hann bli liiite nervös över att någon ventil skulle gå sönder eller att slangen skulle explodera men jag ville verkligen ha välpumpade däck till loppet och det gick alldeles utmärkt.



Nu var det dags att cykla bort till starten och innan jag lämnade chauffören/supportern/fotografen på bron fick jag en spark på den vadderade baken.

Loppet

Vår startgrupp fick gå in i fållan och så pep det några gånger som en nedräkning och 11:08 rullade vi ut från starten. Det gick inte fort och vägen var lite slingrig ut genom staden. Log mot fotografen på bron och försökte sedan sätta fart på benen. Precis som på tjejvasan var det väldigt många långsamma cyklister och jag tänkte inte göra misstaget att ligga bakom alltför länge. Jag ville börja cykla i mitt tempo...


Här cyklar vi iväg

De första tre milen hade vi väldig motvind och jag trodde att jag skulle hitta någon att hänga på för att få lite skydd men jag var helt ensam i mitt tempo. Det funkar väl så, att de som man cyklar lika fort som, hinner man ju inte ikapp... Det var rätt tungt att trampa i motvind ute på slätten men jag försökte tänka att det var uppvärmning och att det var nu jag skulle bli varm. Kläderna kändes bra. Jag hade en extra vindjacka utanpå en kortärmad och en långärmad cykeltröja och hade även tagit skidhandskarna och det var skönt.

I Rogslösa var första kontrollen och jag stannade en kort stund för att sträcka på benen och få ut blod i fötterna som hade domnat bort. Var förvänad över att folk stod i godan ro och fikade och stod i toalettkö. Jag småsprang fram till serveringen och ropade efter sportdryck, svepte två muggar och hoppade sedan på cykeln igen.

Jag hade sett Tjejvätterns sträckning med höjdkurva och visste att en riktig uppförbacke väntade direkt efter kontrollen. Den var förvånande brant och många hade klivit av sina cyklar och gick. I backen hittade jag två tjejer som trampade på bra och vi tre låg så långt som möjligt till vänster och den första tjejen hade en ringklocka som väl kom till användning. Backen gick i etapper och det kändes lite i benen speciellt när man fick korsa mellan andra cyklister och inte kunde anpassa farten själv. Koncentrerade mig på att titta lite åt sidorna för att njuta av utsiken uppe på Omberg.

Någonstans mellan 5 och 6 mil rullade jag leendes in på den andra kontrollen i Rök och där blev jag uppmött och omhändertagen. Tog av vindjackan och fixade fast nummerlappen på cykeljackan istället. Ett kort besök bakom buskarna och några godisbitar i munnen och c:a 12 minuter senare så for jag iväg igen.


Vid andra kontrollen

Den närmaste sträckan hade jag en följebil som åkte och fotograferade och hejade och jag kände mig starkare och piggare än någonsin. Benen bara gick av sig själva och jag bara svischade förbi klunga efter klunga och i perioder var det t.o.m. medvind! Underbart att cykla genom fina små orter och förbi stora härliga gula fält i solen... 






Den ryggen fick många cyklister se igår, hehe

Det rullade på fort fram till tredje och sista kontrollen vid 80 km. Jag tog ett kort stopp enbart för att få sträcka ut benen och trampa liv i fötterna som domnat bort igen. Drack lite av mitt eget vatten och tog några enervit-tabletter och cyklade vidare direkt.

Men efter några ytterligare kilometer så började nacken säga ifrån. Det var jobbigt att hålla upp huvudet hela tiden och trots att jag försökt att skaka armarna, axlarna och röra på nacken under tiden så kände jag orken tryta nu. Vid 90 km kom huvudvärken smygande och det svartnade för ögonen några gånger.

Jag försökte peppa mig själv att det var roligt att jag fick kämpa, att det inte var långt kvar, att jag var stark och att tänka på hur fantastiska benen var som bara trampade utan att klaga. Jag mådde sämre och sämre och hängde med huvudet och ville bara att det skulle vara över. Kikade på klockan och såg att jag hade en snittid på över 26 km/h men det var exklusive stoppen så jag orkade inte räkna på vilken sluttid det kunde bli.

Det var några plågsamma kilometer innan vi svängde av och vägskylten visade Motala 5. Det blev lite trafikstopp och då kände jag att jag har krafter kvar och nu ska jag köra allt jag har till mål. Det finns alltid lite extra att ge och det ska fram nu. Så trampade jag allt vad jag hade och tänkte på spinninglokalen, musiken och hur jag får energin från styret och ända ner i foten och hur jag trampade hela varvet, tryck och dra, tryck och dra.

Så svängde vi in samma väg som vi cyklat ut och nu var det bara några hundra meter kvar och jag såg startfållan och den stora luftfyllda bågen och spurtade om en sista racercyklist precis innan jag cyklade över mattan som tog signaler från chipet om min sluttid... Puhhh... i mål, äntligen! Så skönt! Alla cyklade vidare längs en markerad cykelbana och jag sparkade loss ena skon från pedalen och slog av klockan och fortsatte rulla genom folkmassorna och några applåderade när vi cyklade förbi. Jag förstod inte vart vi var på väg men ville bara kliva av cykeln.

Det var då jag såg det... MÅLET... Mitt huvud fungerade inte som det skulle och jag förstod inte vad som hade hänt. Jag som trodde att jag redan hade... men men... jag cyklar väl lite till då... och där stod min privata fotograf... heja heja... Tog fart i sista lilla kurvan och körde äntligen äntligen IN I MÅL! Nu då...


På upploppet

Helt matt och svag och yr tog jag emot en medalj och snubblade bort från den värsta trängseln! Möttes av grattiskramar och en vacker blomsterkrans!


Så stolt och nöjd!  Och trött...

"Klockan är 15:03!" Jag förstår inte, tänkte jag... "Du cyklade på fyra timmar." Jag kunde inte räkna men jag kunde inte tro på det heller och mitt huvudet kändes som det skulle explodera och jag var så glad. Förutom huvudet så kände jag mig så stark och duktig. Jag räknade högt på fingrarna och förstod att jag kommit i mål på 3:55 och gjort en tid jag aldrig vågat drömma om! Vilken känsla!

Efteråt

Som på beställning bjöd de på min favoriträtt Potatisbullar med lingonsylt och det har sällan smakat så bra...