BLODOMLOPPET LULEÅ

Ojoj, det här blev en mer annorlunda tisdag än jag hade planerat. Men roligt!

Genom jobbet hade vi tidigare haft möjlighet att anmäla oss i lag till Blodomloppet men jag hade tackat nej på grund av min obefintliga löpträning. Dessutom har jag någon snedvriden bild av att jag inte tycker att det är "någon idé" att springa de här kortare folkliga loppen utan lockas av mer rejäla utmaningar - men allt detta är ju bara i mitt huvud.

Idag fick jag höra att det fanns platser kvar till kvällens lopp eftersom några inte kunde komma till start och jag lockades att följa med och promenera den kortare banan (6 km) i finvädret. Det kändes som en bra idé när jag hade vilodag och kvällens planer redan ändrats...

Jag gjorde sällskap med en kollega och vi var så himla fint samspelta och hade väl bara tänkt jogga lite i början men det var perfekt att hålla ner farten och istället orka lite längre. Jag brukar vanligtvis springa för fort och då inte orka särskilt länge och inte har jag skalle för att kriga heller. Så vi sporrade nog varandra och höll i ganska bra och sprang nästan hela rundan. Vi gick i några små uppförsbackar och sedan joggade vi vidare. Så mycket prat blev det inte men jag fick fram lite musik på min iphone som jag poppade och blev glad av. Solen gassade och det var en underbar kväll (med undantag för att vi sprang förbi en man som ambulansen gjorde återupplivningsförsök på - håller alla tummar att det slutade lyckligt trots allt) 

Så då har jag avverkat ännu en löptävling - bara så där. Och med ett leende på läpparna.






ETT LITET HEJ

Jag är hemma efter en intensiv och härlig helg. Den har till mestadels spenderats i den här svettiga lokalen:



Jag har hoppat som en kanin, sprungit som en galen apa, burit omkring på kompisar, tävlat i plankan, kört aerobis och boxats. En utförligare berättelse kommer under morgondagen...

Nu behöver jag och min kropp vila och sömn.

VASALOPPET 2011

Dagen innan loppet strålade solen på oss i Sälenfjället. Huvudvärken var borta och hade bytts ut av en bubblande känsla, en spändhet och jag kände mig förväntansfull på ett lovande sätt. Bara det faktum att vädret verkade bli kanon gjorde mig lugnare i hjärtat.

Skidorna var inlämnade till proffs på Start som lovade elitvallning med högfluor och pulver (lät riktigt fint i en motionärs öron).



Lördagskvällen bestod av pastaladdning (dock inget hetsätande), fixade anhöriguppgifterna på nummerlappen, skrev mina kontrolltider från förra året på en tejp att ha med mig på loppet, packade ihop väskorna, la fram alla kläder inför loppet och så tittade jag på melodifestivalen med ett halvt öga.




Så var det då... Vasaloppsmorgon! Klockan ringde kvart över fyra. Dags för frukost. Tur för mig att killarna i sällskapet var morgonmänniskor och taggade till tusen. De ordnade i köket medans jag smörjde in varenda liten del av mig med ormsalva vilket jag tror var en viktig del i fjolårets prestation. Sen blev det grötfrukost med extra energi i form av russin, banan och blåbärssoppa (det självklara valet på Vasaloppsdagen). En macka med skinka och ost. Ett glas resorb. Jag gjorde även en extra smörgås att ta med till startområdet och även en halv banan.

Vi hade riktigt flyt med bilkörningen mot startområdet och trots att vi inte kom iväg förrän 05:45 så behövde knappt köa alls (Underbart jämfört med förra årets kaos som till och med innebar att jag missade starten). Vi lyckades parkera på västra sidan tack vare en privat parkering som min sambo charmade till sig. Vi var inne på startområdet c:a halv sju, hämtade skidorna och la ut dem i startfållorna. Jag var hyfsat nöjd med att komma relativt långt fram i startled tio och faktiskt ha ett gäng åkare bakom mig detta år. Sen hade vi gott om tid att mingla, kolla på folk, peppa varandra och insupa stämningen. I högtalarna spelades de klassiska Vasaloppsjingeln. 

 



Pang bom så var klockan vips åtta och starten gick! Fast vi i startled tio stod ju kvar i några minuter innan lemmeltåget började röra sig och vi kunde följa med framåt. Jag försökte tänka att "NU, nu händer det. Vasaloppet är här och nu." Men samtidigt så visste jag att mitt lopp inte skulle börja förrän efter närmare tre mil. Jag föreställde mig att jag skulle få kämpa, slita, få ont i kroppen och jobba med det mentala mer än någonsin.

Backen tog ungefär lika lång tid som förra året kändes det som. Trångt och alla vill fram på en gång. Både stavar och skidor fastnar i varandra men jag behöll en gott lugn och tog mig systematiskt framåt utan att göra någon upprörd. Väl uppe på toppen, efter alla kringelikrokar, så började den klassiska åkningen på riktigt. Solen strålade och spåren var fyllda av ivriga skidlöpare som satte av mot Smågan.

Under det här loppet "hände" något som jag tidigare inte varit med om. Eller rättare sagt, det hände inte något. Jag hamnade i någon slags bubbla. Jag tänkte inte i närheten så mycket som jag brukar tänka. Jag bara matade på och tiden gick. Jag upplevde inte så mycket, kände inte så mycket och var liksom inte riktigt lika närvarande. Jag märkte dock detta direkt under själva loppet och kunde t.o.m. njuta av det faktum att tiden gick rätt fort och att det behövdes när det handlar om nio mil och en hel dag på skidor.

När jag kom till kontrollerna saknade jag mamma och pappa och glädjen av att få möta någon som hejade just på mig. Dock fick jag som tjej en hel del uppmärksamhet av publiken och särskilda hurrarop, vågen och uppmuntrande ord.

Eftersom jag hade skrivit ner fjolårets mellantider noterade jag att jag var 10 minuter före i Smågan och de tänkte jag att jag kommer att få nytta av längre fram under loppet. Men i Mångsbodarna hade jag utökat försprånget till 20 minuter. Jag försökte använda detta som en positiv boost och inse att jag kanske inte var så dåligt tränad som jag föreställt mig.



När väl uppförsbackarna mot Risberg kom så var jag trött. Det var bara uppför och uppför genom skogen och alla runt omkring mig var också trötta och vi hasade gemensamt sakta uppför. Jag tappade tekniken, kraften och kände mig svag i nacken men trots att jag knappt hade styrfart så åkte jag i det snabbaste spåret och det gav mig lite lite hopp åtminstone.

Jag åt enligt plan och drack i alla kontroller. Efter Risberg var det fortfarande tungt och jag fick sätta upp ett delmål på 45 km för att fira att jag då hade gjort hälften. Jag drack av min medhavda sportdryck, pustade ut och laddade om mentalt.  Jag kände mig lugn och erfaren och jag tror att det gav utslag. För nu vände det igen. Till det bättre. Jag var stark, kroppen kändes toktränad och jag stakade mer än någonsin.



Efter Evertsberg kom nedförsbackarna och de var över förväntan bättre än förra året. För att skidspåren var generellt rejält uppkörda, alla uppförsbackar var söndersaxade och bestod av två decimeter djupt "strösocker" att plumsa i, men dessa nedförsbackar var inte i närheten av så isklumpiga som de var förra året. Ett litet hurra var det värt att vila just där och då.

På väg mot Oxberg med 40 km framför mig så började jag räkna på klockan. Jag låg fortfarande på plussidan och jag hade ny energi. Om jag höll en jämn och bra fart så skulle det bli möjligt att slå fjolårets tid. Det skulle t.o.m. kunna gå att komma under tio timmar. Och då startade jag en kamp mot klockan.

Jag tänkte inte många vettiga tankar de närmaste fyra timmarna. Allt jag ville var att köra järnet, staka för allt vad jag var värd. Åka snabbt genom kontrollerna och räkna ner tiden mot ett nytt rekord. Jag sneglade på klockan, bet mig upp för backarna, log mot publiken och hejade tillbaka. Ahhh, det här är ju roligt igen. Det bor trots allt en liten tävlingsdjävul i mig långt där inne.

Jag fick en liten svacka när sträckan mellan Oxberg och Hökberg tog längre tid än förväntat. Glidet blev sämre vilket jag nu i efterhand har förstått drabbade väldigt många åkare. Jag orkade inte räkna i detalj på minutrarna hit och dit och tyckte att sträckan var mycket jobbigare än jag kunde minnas. Knappt något utför alls. Det positiva var att jag orkade staka mycket mer än jag hade föreställt mig innan. Jag hade inte ont någonstans, jag körde om folk hela tiden och så räknade jag ner mot Eldris och såg fram emot kilometerskyltarna med enkeltal på.

En räddande ängel kom från ingenstans och langade apelsinklyftor just när jag var som törstigast. Som jag njöt. I Eldris tjoade jag efter kaffe och svepte en mugg i farten. Nu var det dags att ge allt jag hade... och lite till. Jag befann mig fortfarande i bubblan och hade bara koll på tiden och skyltarna. 35 minuter och 5 kilometer. Nog tusan borde det gå. Tänk om jag klarar det... tårarna brände lite bakom ögonlocken.

Jag var inne på elljusspåret och det var fortfarande ljust ute! En häftig känsla och ett delmål att åka in till Mora i dagsljus - om än i skymning men inte med några elljus tända. Det var en trygghetskänsla att veta hur spåren gick, de sista två backarna. Full fart uppför, in i Mora, folkets jubel. "Här kommer en pigg tjej". "Åh hej och hå, åh hej och hå." "Heja, heja" Jag hörde sambo skrika på mig på upploppet och jag stakade förbi några klungor och kom med full kraft ända fram till målet där jag även i år lyfte en arm i skyn - och kollade på klockan som då visade 17:54.

Min officiella tid blev 9 tim 52 min. Bättre än jag någonsin ärligt kunnat föreställa mig i år. Jag var och är riktigt stolt över att jag kämpade de sista fyra timmarna med gott resultat. Att jag faktiskt både kunde njuta och tävla samtidigt.



BILDBEVIS



I was there. Och jag fastnade till och med på bild i söndags. Påpälsad från topp till tå.

Kolla in vädret. Och naturen. Det var så vackert i skogen och i spåret. Synd att det inte hjälpte...

Fotograf: Marcel Köppe

ANDÖRJAN, SEEDNINGSLOPP I ÄLVSBYN

Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska skriva detta inlägg. Jag kanske kunde vara fyndig, skämta lite eller vara helt bedrövad. Men faktum är att jag känner mig rätt nollställd. Dessutom snurrar tankarna fortfarande och jag har inte någon bra analys.

En typ av tävlingslust infann sig ändå igår och jag var inställd på lopp och kyla. Även imorse kändes det bra och temperaturen låg runt 18-20 grader och det kändes på nåt sätt överkomligt. Bilen var packad med utrustning och bra pepp och skidorna fantastiskt välpreparerade efter att killen spenderat fyra timmar av lördagskvällen i vallaboden.

Med i bilen hade vi en bekant som är ruggigt snabb på skidor och det var bra med skidsnack, teknik och vallagenomgång på vägen till loppet. Vi gjorde som proffsen och provåkte skidorna och la på lite extra fäste precis innan start. Kläderna kändes bra, jag var förberdd, insmord och tejpad. Väl på startlinjen så insåg jag att det nästintill var tomt runt omkring mig, det var kanske runt 50 personer som stod och huttrade. En enda tjej såg jag och började fundera på hur detta skulle gå.

Jag har egentligen inget att skylla på. Kläderna kändes bra, spåren var kanon och solen sken. Men... visst har jag massor av ursäkter: några tår förblev kalla, jag hade inte någon riktig kraft i kroppen, jag blev stressad av tävlingsmomentet, mådde dåligt av att ligga bland de 4-5 längst bak, jobbigt att köra helt själv, hade onormalt hög puls och fästet släppte några gånger i uppförsbackarna. Det kändes fel.

Tro mig, jag hann verkligen vrida och vända på beslutet. Jag resonerade och funderade på pepp jag själv tänkt, läst och hört. Allt som brukar hjälpa. Det kändes fortfarande fel. Jag ville så klart inte "ge upp" men jag kunde bara inte fortsätta åka. Nästa hela varvet (banan bestod av ett varv man åkte tre gåger) var jag inställd på att enbart åka det första varvet och jag kunde inte förmå mig själv att tänka nåt annat.

Just innan varvningen så blev det förstås en extra tvekning. Ska jag verkligen kliva av. Jag kan inte ångra mig. Men då insåg jag att jag skulle ångra betydligt mer att åka ett varv till (eller gud förbjude två varv till).

Så. Dagen har medfört två nya erfarenheter.

-Jag har brytit ett lopp.
-Och, jag har även fått gå upp på scenen och hämta pris.

Konstig kombination det där.



Glad Annika med nummerlappen på. (Titta morfar!)


Perfekt spår och riktigt vackert vinterväder!


Mitt pris! En hel låda polarbröd.

INTE ENS FEM SEKUNDER

...i rampljuset fick jag. Men jag skymtade förbi på tv ikväll i programmet Sverige Springer. Det ni, jag - med i ett löparprogram!

Om du tittar på klippet så var extra uppmärksam kring 12:10 minuter in i programmet. Men du kan även kolla in den här stillbilden, det är ungefär så här mycket jag syns...

Roligt att tjurruset uppmärksammades och snyggt att se loppet från en annan vinkel.




TJURRUSET 2010

Jag vet inte var jag ska börja denna berättelse eftersom känslan nu är så totalt olik den som lördagsmorgonen började med...

Just nu vill jag bara jubla och vara glad och berätta hur roligt allting var men för att börja i rätt ände så vaknade jag på tävlingsdagen på vårt hotellrum med huvudvärk, den förbannade migränen. Jag ska inte sätta igång och mässa om hur trött jag är på att ha dessa besvär och hur de påverkar mig mer än jag vill för det är en historia i sig. Jag tog medicin, snoozade lite extra och gick upp till frukosten nästan 40 minuter senare än vad vi planerat.

Satte dock på mig löparkläder och fick i mig mackor, yoghurt och i stort sett allt som jag hade tänkt att äta förutom gröten som saknades. Jag har svårt att fatta beslut och kunde inte riktigt förmå mig att tänka att jag inte skulle springa. Jag hoppades bara att medicinen skulle verka och att jag kunde få fokusera på loppet och den mentala biten som jag behöver jobba med inför en tävling.

Jag mådde ändå så pass bra att jag var på benen, lyckades fixa packningen, ombyte och styra ihop alla tillbehör så att jag kände mig redo för att göra ett försök och någonstans innan vår skjuts kom för att hämta upp oss så hade jag glömt bort huvudvärken och illamåendet. Nu hade nervositeten och ångesten över kylan, backarna och tidtagningen tagit överhanden. Så som det skulle vara...

Jag sköt bort alla tankar om huvudet och gick helt in i tävlingsstämningen och den var god. Det kändes kul. Solen sken och vi var på väg ut i skogen. På plats fanns massor av löpare och jag försökte scanna av vad folk hade på sig och trots att det var ner mot nollgradigt i luften på morgonen så värmde solen ordentligt när den var framme. Pratade med Frida och Ullis om bansträckningen och förfasade mig över kilometer nummer sju som helt och hållet gick genom ett sträckat kärr.

I sista stund bytte jag två tröjor i tunnare funktionsmaterial till en underställströja i merinoull för att vara på den säkraste sidan avseende väta och kyla. Mössan tog jag av och båda valen kändes rätt och jag var nöjd med de valen tävlingen igenom.

Jag valde att starta i andra startgruppen, dvs sista startgruppen för tjejerna och det kändes tryggt att vi som stod där var lika snabba alternativt långsamma. Det gick lagomt fort att sticka iväg och aldrig någonsin har första kilometern gått så snabbt.

Stigar genom skogen, över en endurobana med lera som tack och lov var fast och torr när vi sprang och så en massa upp och ner över små kullar i skogen och stenigt och snårigt och en massa kvistar och grenar på marken. Det tog nog bara ett par kilometer innan första diket med djup lera dök upp. Redan på avstånd hördes det plask och stön men när jag väl kom fram så var det tjockt med folk och samtliga smög längs med kanten och klarade sig hyfsat undan med möjligen en lerig sko.

Faktum är att jag klarade mig lindrigt undan genom hela loppet. Jag tänkte att jag skulle spara mig så länge jag kunde för att inte bli nedkyld och i den delen av tävlingen som jag befann mig så försökte nog de flesta att hitta vägar för att slippa de djupaste kärren.

Loppet flöt på och jag hade hittat ett rätt så behagligt tempo och joggade så gott det gick över stock och sten och för det mesta på led. Jag var så glad över att solen sken, att skogen var så vacker och att jag orkade så bra.

Jag var förberedd på kärret som väntade vid kilometer sju och så kom det. Mosslik botten som sviktade och fult av tuvor som jag trampade snett på och försökte parera och leran i botten smet åt om fötterna och försökte suga ner dem igen. Och kallt kallt vatten som strömmade in runt fötterna och mycket snart domnade känseln bort. Jag var dock vid gott mod och tänkte idel positiva tankar om att jag hade ullstrumpor och inte alls var särskilt besvärad av kylan och att tjejerna bredvid mig säkerligen hade det värre än jag. Det var dock ingen som ens försökte sig på att springa över kärret utan det var fullt sjå att gå med rask takt och inte köra slut på benen inför upploppet.

Så fort klockan indikerade åtta kilometer kändes det i hela kroppen att jag var på väg mot mål. Dels kändes hela kursen som att jag var på väg tillbaka och det blev något mer utför ett parti och jag samlade krafter och sprang om ett gäng när vägen öppnades upp lite grann. Mer skog, mer kärr och så hördes plötsligt musiken från start och mål.

En sista brant backe där jag fick använda både händer och fötter för att kravla mig upp. Uppbyggda hinder med containrar och höbalar. Här mötte fina Frida upp och peppade mig över hindren och ropade att jag såg pigg ut och ja, det kände jag ju att jag var. Joggade sista biten uppför en backe och sen var det bara 100 meter till mål och jag sprang med starka ben in på exakt 1:30 (som jag hade hoppats på) och känslan var nästan direkt att jag hade mer att ge och konstigt att jag inte blev lerigare än vad jag faktiskt blev...

Sprudlande glad och endorfiner i kroppen över prestationen, migränen som försvann, skogen, solen och vännerna. Men lite besviken över att det redan var över och att jag inte tog ut mig mer utan att det är så typiskt mig att vara en glad motionär och njuta av loppet och mysspringa. När det är tävling så borde jag ta ut mig. Just där och då hade jag svårt att acceptera att jag kanske är sådan som person men endorfinerna tog ändå över.

Härligt att möta vänner i mål och roligt att få ta emot en ruskigt snabb (och lerig) pojkvän som dock inte sprang ikapp mig. (Det andra målet blev därför också uppfyllt).

Det här vill jag göra igen!


Lite skitig blev jag dock


Glad med fin medalj


Tiden


Frida (som redan gått i mål) peppar mig över sista hindret (Foto: Nina Oja)


Sista stora hindret och nära mål (Foto: Nina Oja)


Bara 500 meter kvar... (Foto: Nina Oja)

Mer bilder och målgång från loppet går att se här: www.tjurruset.se

Kilometertider:

00:06:45    1 km    06:45 min/km    8,89 km/h    
00:09:21    1 km    09:21 min/km    6,42 km/h    
00:09:21    1 km    09:21 min/km    6,42 km/h    
00:08:36    1 km    08:36 min/km    6,98 km/h    
00:10:42    1 km    10:42 min/km    5,61 km/h    
00:08:30    1 km    08:30 min/km    7,06 km/h    
00:07:18    1 km    07:18 min/km    8,22 km/h    
00:12:31    1 km    12:31 min/km    4,79 km/h    (Genom träsket)  
00:08:00    1 km    08:00 min/km    7,5 km/h    
00:08:56    1 km    08:56 min/km    6,72 km/h    
00:00:32    0,08 km  06:40 min/km  9 km/h

ROSA RESUMÉ - OH WHAT A DAY

Här kommer hela mitt rosa dygn, i bilder och text.

Jag startade dygnet med ett föreläsning av Linda Ulmå som pratade om "Lust på livet" och det var trevligt, personligt och tänkvärt. Inget nytt egentligen när det handlade om att din egen inställning till saker och ting har stor betydelse. Överraskningsmoment när hon plockade fram en gitarr och sjöng en liten visa mitt i allt. Ett minus för att föreläsningssalen var så obekväm (i ett gym sittandes på step-brädor) och kall (ventilationen gick på max) men vi fick låna filtar och göra det bästa av situationen.

Sen var det dags att luncha och då handlade jag sponsrat fika/mat i cafét så att alla pengarna gick rakt in till insamlingen. Det smakade extra gott då.



Klockan 15:00 var det dags för dygnets höjdpunkt och den tuffaste träningen. Ett specialkomponerat pass under namnet Kettlebell vs Yoga. Det innebar yoga-uppvärmning, kettlebellsgenomgång, några superset i snabbt tempo, yogapositioner och slutligen yoga i kombination med kettlebells där vi stod i olika positioner och försökte hitta balansen och jämnvikt i kroppen trots att vi hade en kettlebell i ena handen.  



Efter kettlebellspasset hoppade vi svettiga in i den kalla föreläsningssalen igen och fängslades av snabba och duktiga Therese som pratade om Intervallglädje – Inspiration och tips på hur du kan förbättra din löpning. Med fokus på kvalitetspass och hur de kan se ut och vikten av distanspass som ska lägga grunden till all löpträning fick vi höra små tips och trix. Det var roligt att höra att fartlek i skogen helt appråpå är lika bra träning som ett tokkontrollerat intervallpass med pip varje minut. En festlig detalj var att hennes man var från Sundsvall och hade gått på samma skola samtidigt som jag.

Sen hoppade vi in i cykelsalen för att få upp värmen igen och körde Maria och Johannas pass: Dont fake it - just make it. Det var ett förprogrammerat RPM-pass och första gången jag testade den typen av upplägg.

Om jag ska vara ärlig så flöt hela passet ihop och det var upp och ner och hit och dit och olika armpositioner fram och tillbaka. Ingen vidare musik och så hade de halva passet var. Ologiskt och inte så roligt. Maria har dock en ofrånkomlig sjuk energi som smittar av sig. Svettig blev jag rejält och det var huvudsaken. Väldigt roligt att ha Lina och Erika sida vid sida. Minus för cykelsadeln som hade en vass kant och rispade upp mina sprillans nya tights.



Tre rosa flaskor!



Efter en välbehövlig dusch så gjorde vi oss snygga inför ytterligare en höjdpunkt. En ljuvlig middag på läckra Etc där det serverades en skogssvamprisotto med blodig oxfilé och tryffelskum. Mums!



Vi tittade förbi gymmet på vägen hem. Hejade fram finalisterna i årets Roller race och kollade till våra cykel-idoler Sara och Stefan som trampade på sina cyklar hela dygnet runt - 24 timmar!



Hem till Erika som stod för helgens husrum och efter några timmars tjejsnack och surr om livet, framtiden och allt som händer så somnade vi gott allihopa...

Söndag morgon och klockan ringde tidigt för att hinna upp till Andreas spinningpass. Hennes Hagnesta Hill lät spännande men också lite konstigt att cykla till enbart Kent-låtar. Jag lyssnade väldigt mycket på Kent förr i tiden och har sprungit på en hel del konserter och blev väldigt glad och nostalisk över att nu åter höra gamla slagdängor och få pumpa ut svett till dessa passade väldigt bra. Det var första gången jag cyklade till Andrea och hon var duktig som instruktör, tydlig och rak och bra upplägg i mitt tycke. Andrea är blygsam men detta pass hade du minsann kunnat marknadsföra mer!



Efter detta pass fick jag en rejäl dipp av oklar anledning. Huvudvärk, trötthet och illamående (kanske vätskebrist?) gjorde att jag tog en power-nap, laddade med godis och tog det lugnt ända fram till finalpasset klockan 13.

Emil och Maria stod för The last Challenge och nu skulle de sista svettdropparna fram. Härligt pass med två härliga instruktörer. Emil får jag bara mer och mer respekt för. Han liksom är sitt pass och förmedlar detta med sprudlande glädje och energi.

Tiden bara flög förbi och vips hade denna timme gått och rosa bubbel serverades till alla deltagare. En kort men hjärtlig sammanfattning av en rörd Maria som startat denna insamling när hennes egen mamma var sjuk och nu fortsätter hon med detta trots att hennes mamma förlorade kampen mot cancer tidigare i år.



Ett stort TACK för ett superfint dygn till alla som ordnat detta! Tillsammans har vi bidragit med nära 110 000 kr och så återstår nästan hela oktober månad ännu...  

 


BLODOMLOPPET 2010

Regnet kom men också en gnutta inspiration. Vi var ett skönt gäng från jobbet och det slutade med att vi blev flest i 5 km-gruppen (Jag fick byta!) och när vi stod på startlinjen och peppade varandra så blev jag faktiskt lite sugen. Kanske det är lite kul med tävling ändå, mycket folk och ganska lagomt spring-väder. Jag hade mina pepp-låtar från Vasaloppet (som jag aldrig använde) och en keps nedtryckt över ansiktet... Jag tänkte ta det lungt men det skulle åtminstone bli lite kul!

Som vanligt var det trångt till en början men jag korsade fram en liten stund och sen så rullade det på. Jag gissar att många har ett bekvämlighetstempo kring 6 min/km men jag ville inte (och kunde nog inte) springa så "fort". Dock sögs jag med av alla runt omkring och det gick lite fortare än jag tänkt mig. Det var en del uppför i början och jag kände direkt hur benen stummade som de inte brukar.

Sneglade på klockan ett par gånger och trots att jag stannade vid en vätskekontroll och drack vatten stillastående och gick uppför två backar på slutet när pulsen skenade iväg så rullade jag på i helt ok tempo - dock inte helt utan ansträngning.

Och vips såg man Folkungavallen igen och där skulle målet vara och den sista uppförsbacken var hur lerig och hal som helst men sen var det bara att spurta. Och herregud så kul det var! Det är verkligen en av de allra bästa känslor jag någonsin känt. Det bara kom fram en massa undangömd och sparad energi och så sprang jag helt plötsligt om alla (känns det som) och bara svävade fram på det sköna underlaget av löparbanorna... 

Tiden slutade på 31 minuter, vilket inte är en tid att skryta över men jag är löjligt nöjd utifrån förutsättningarna och de värdelösa förberedelserna. Det trodde jag verkligen inte var möjligt nu. Så det var kul att få pressa sig lite ikväll.


...men det bästa var picknicken efteråt, mums!

SPINN OF HOPE 2010

Spinn of Hope, 3 tim ( eg 2:45) spinning

Efter bara några få timmars sömn ringde klockan och det var dags att ladda med frukost inför dagens träningsutmaning. Jag hade fått sällskap av Elin och vi skulle sida vid sida cykla de första tre timmarna av dagens 12-timmars-event. Totalt sett var det runt 25 lag anmälda i Norrköping. Varenda insamlad krona går alltså till Barncancerfonden (tycker att det var värt att säga igen).


6:40 en lördagmorgon, på Friskis och Svettis, Norrköping

När vi anmälde oss hade vi inte sett schemat för dagen men det visade sig vara två bas-pass och ett medel under våra timmar. Det var väldigt blandat klientel på cyklarna och allt från elitcyklister, 12-timmarsspinnare och totala nybörjare var på plats.

Den första timmen var relativt otacksam pga att jag knappt vaknat mentalt och kroppen kändes inte riktigt beredd på att börja jobba hårt heller.

Sedan är det bara att åter igen konstatera att vi på World Class är grymt bortskämda med duktiga instruktörer vilket innebär att Friskis tyvärr inte riktigt höll det måttet som vi är vana vid. Saknade en hel del inspiration, pepp och speciellt en dag som denna där det verkligen fanns anledning att ta i och kämpa tillsammans. Det är lite tråkigt när man inte riktigt får ut det man önskar men till syvene och sist så är det ju vi på cyklarna som ska utföra träningen och det ansvaret tog vi också själva.


Jag på cykeln. Elin på cykeln.


Efter två timmar

Tiden gick ruggigt fort och det som är så häftigt med spinning är att kroppen återhämtar sig så fort. Mjölksyran kan spruta i benen ena sekunden och i nästa så finns suget där att trycka på igen. Bra ork idag och jag fokuserade på teknik och att inte gunga för mycket från sida till sida för att slösa energi utan hålla höfterna så stilla som möjligt och då tar det bra i ben och rumpa.

Passen var förvånansvärt korta och man började återhämtningscykla redan efter 40-45 minuter men jag och Elin fortsatte cykla och tog så korta pauser som möjligt. Har man sagt att man ska cykla tre timmar så får man ju göra det också...

Sammantaget ett helt ok träningspass och under bra och ordnade former fastän jag saknade inspirerande ledare.


Ett av våra kreativa lag-namn

VASALOPPET 2010 - EN MUMSBIT

Vasaloppet, 10 tim 28 min

90 km.

Att jag tagit mig i mål har jag redan avslöjat och många av er har tydligen följt mig med sms-rapporter och på Vasaloppets hemsida och haft koll hela dagen. Fantastiskt smickrande och roligt! Här följer min rapport från hela loppet, förmodligen bloggens längsta inlägg.

Jag får börja med att tacka för alla positiva tankar och er tro på mig. Det fungerade! Någon gång på lördag kväll kände jag det i hela kroppen. Jag ska göra det. Det kommer att gå. Det kommer att bli kul. Jag var så spänd att benen skakade när jag kröp ner under täcket i vår stuga i Kläppen. Jag slog lite på låren och försökte tala om för benen att de måste vila nu för imorrn så ska vi få åka skidor... 

Morgonrutinerna gick bra och jag var mest av allt lycklig och tacksam över att slippa allt vad migrän och huvudvärk heter. Jag laddade på med en rejälskidåkarfrukost och packade med allt som skulle behövas under dagen och jag kände mig så förberedd som jag bara kunde vara. Det var alltså jag och min kollega Börje (59 år) som åkt upp tillsammans och vi mötte mamma och pappa som lovat att assistera och agera chaufförer.


05:55. Redo för avfärd, jag och Börje.

Bilen rullade iväg och vi hade sex kilometer till starten. Mina skidor var inlämnade för vallning och det enda som återstod var att hämta dem innan starten. Vi var förvarnade om att trafiken skulle gå långsamt denna vasaloppsmorgon och vi satt lugna och väntade i bilkön medan klockan tickade. Efter en timme hade vi kommit mellan två och tre kilometer. Klockan var nu efter sju och alla åkare skulle vara i startfållan 07:45 enligt start-PM. Snälla mamma erbjöd sig att kliva ur och börja gå istället för att se om det kunde gå fortare och i så fall hämta skidorna på vallningsstället. Vi lyssnade på Vasaloppsradion och rapporter från startområdet och peppade med hög musik. Jag grät en skvätt när Frida skickade det perfekta uppladdnings-smset och dessa kom faktiskt att bli dagens enda riktiga tårar.

Efter ytterligare tjugo minuter och några ynka meter framåt i kön så började fler och fler skidåkare lämna sina platser i bilarna och börja gå med skidorna mot starten. Vi trodde hela tiden att det skulle lätta bara vi kom förbi den eller den korsningen och så vidare men kvart i åtta insåg vi faktum. Vi kommer aldrig att hinna. Nu var det fullt med springande folk på vägen och bussarna stannade mitt på gatan och öppnade dörrarna och började lasta av. Det var rent ut sagt kaos. Min kollega kastade sig ur och sprang före medan jag hade kontakt med mamma på mobiltelefon och fick bekräftat att skidorna var hämtade. Tack och lov. Nu började min uppvärmning ner mot startområdet. Helikoptrarna surrade i luften och ljudet och springande steg, pjäxor mot isen och stressade röster hördes runt omkring. Jag tyckte synd om de stackarna med startnummer på 3- och 4-tusen som förmodligen skulle missa sin plats i startled 3 och 4. Själv kände jag ingen större panik utan visste att det skulle bli stopp i backen i vilket fall som helst.


07:55. Kaos på vägen fram till starten i Berga By.

När jag kom fram till starled 10 stod mamma där med skidorna och mötte mig. Starten hade gått och jag såg myllret med 15 000 skidlöpare som gungade fram över fältet. Jag spände på mig skidorna och hann inte känna ett ens nervositet utan bara stakade iväg och tänkte: Det här är Vasaloppet. Nu är det bara att åka.

Skidorna kändes till en början rätt tröga men jag hade det positiva siktet inställt och förstod att det bara innebar att jag skulle ha grymt fäste i backarna och att så snart skidorna fått rätt temperatur så skulle det glida på bra. Om jag bara visste hur rätt jag hade. Skidorna har varit en stor glädjekälla under loppet.

I första backen stod det verkligen stilla. Den första timmen hade jag en hastighet om 0,1 km/h men jag pratade med folk runt omkring mig och accepterade situationen. Jag hade tagit rätt beslut att behålla mina varma tumvantar på i starten vilket gjorde att jag inte frös utan lugnt kunde låta det ta sin tid. "Man" har alltid pratat om det häftiga i att stå i den första backen på Vasaloppet och blicka bakåt för att se den enorma massan av åkare bakom sig, men i mitt fall när jag vände mig om hade jag ett trettiotal personer bakom mig så det var en nästintill komisk känsla.


08:25 Några få hade jag bakom mig...


Men de flesta var framför...

Jag tyckte inte att de första backarna kändes varken särskilt långa eller branta men det är nog svårt att avgöra eftersom det gick i snigelfart. När vi kom upp på platten så gick det fortfarande inte att åka skidor för det var ett myller av åkare som trängdes i tio spår i bredd. Mitt upp i alltihopa, när det lutade svagt nedför så klev någon fast min stav så att den flög av. Den såg hel ut och jag försökte ropa så att någon kunde hjälpa mig att fånga upp den men några försökte och misslyckades så jag fick vända tillbaka mot åkriktningen och tappade ett femtiotal placeringar på den incidenten. I övrigt så har det mesta bara rullat på fint. Jag åkte mest bara skidor, försökte köra om, bytte spår oräkneliga gånger och ropade åt folk att hålla till höger, körde om samma personer 4-5 gånger efter att ha stannat och ätit i kontrollerna och var mest bara glad över att det kändes så lätt.

Jag hade tänkt mig att dela in loppet i tre avsnitt, tre tjejvasor där jag vet hur långt tre mil är. Men de första tre milen gick så fort och det kändes inte riktigt som vi börjat åka än, så då siktade jag på 45 km istället. Det är både hälften av loppet och nytt längdrekord för mig. Men även där kändes det alldeles för enkelt. Det var ju bara roligt att åka. Jag mådde toppen, jag körde om, skidorna var perfekta och tiden gick fort. Mamma och pappa hade redan dykt upp ett par gånger och hejat och frågat hur det gick och allt kändes bara perfekt! Jag tänkte på Fridas ord och hennes beskrivning: När ska det bli jobbigt?


Jag kände mig som en vinnare redan i Smågan, Mångsbodarna och Risberg...

Evertsberg är känt för att vara kontrollen där flest bryter och det kändes helt overkligt för det var här det var som roligast. Uppförsbackarna är mina bästa minnen för med mina skidorna så smet jag emellan de som saxade och lyckades knipa några placeringar medan de runt omkring flåsade och klagade. Jag behövde aldrig använda mig av ipoden, musik eller sommarpratare. Tiden bara försvann och åkningen var rolig i sig själv. Jag tog mig tid i kontrollerna och både åt och drack flitigt. Jag tog även lite foton med mobilen och läste några härliga sms och blev så glad över alla som tänkte på mig.

De första timmarna åkte jag alltså bara och kände mig uppfylld av känslan att det skulle gå vägen, att det var mycket roligare än jag vågat hoppats på men så började jag känna att jag kunde åka fortare. Jag ville ta ut mig mer men det var alldeles för tjockt med folk och svårt att komma om. Spåren blev sämre och sämre och det var jobbigt att kliva ur spåren och hålla balansen och farten. Det var speciellt ett avsnitt mellan Risberg och Evertsberg när jag kände mig riktigt irriterad över att det inte gick att åka i den takten man ville. Och efter Evertsberg när det skulle vara sköna utförsbackar var det som svårast att stå på benen när spåren var helt sönderåkta och det var som att glida runt i socker med små isknölar som stack upp. Utöver det så var den enda lilla tanken som besvärade mig de sista kilometrarna var att jag kände mig törstig och en coca cola (som jag slutade dricka för flera år sen) hägrade i mål. 

När Oxberg dök upp och det bara var en tjejvasa kvar så kände jag mig förvånad över att det gick så bra och att kroppen svarade och att jag kände mig så bra på skidåkning. Jag plockade placeringar hela tiden och när jag körde om så fick jag ett roligt mantra i huvudet: "Jag äter skidåkare som de där i mumsbitar till frukost." Ett litet ihopplock av ordspråk men det var en skön och stärkande känsla.


Det börjar skymma men målet närmar sig, 9 km kvar!

Det här var sträckan som jag skulle känna igen från tjejvasan men jag hade sådant fokus på att köra om så att kontrollerna Hökberg och Eldris passerades fort. Någonstans med 5-6 kilometer kvar till mål tändes elljusspåret och det blev en liten annan känsla att åka. Jag har ju hela vintern tyckt att de finaste turerna varit kvällstid och det var häftigt att såsmåningom se ljuset från Mora lysa upp i skogsbrynet och skymta skidstadion och så kyrktornet som symboliserar närheten till målet. När jag tänkte att nu klarar jag det verkligen så kände jag att jag blev lite rörd men samtidigt så kändes det inte riktigt som en bedrift. Åtminstone var inte den egentliga bedriften att åka de nio milen utan snarare att förbereda sig, mitt slit med träningen och alla pass som varit jobbiga och den mentala förberedelsen. Steget att faktiskt våga försöka var betydligt större än själva loppet i sig.

Så med klipp i benen stegade jag uppför den sista backen in på upploppet i Mora och blev påhejad av en fortfarande entusiastisk publik, kastade en blick på kyrkklockan och satsade på att komma i mål före halv sju. Tog mig fram till en liten klunga och stakade mellan spåren för att komma förbi och kände mig stark samtidigt som jag hörde jag mamma och pappas hejarop 100 meter före mål och log hela vägen in under målbågen: I fäders spår, för framtids segrar... där jag lyfte staven mot himlen i en segergest. Riktigt härligt!


Sista spurten in i mål...

Sammanfattningsvis så var Vasaloppet 2010 en fantastisk fin dag och en helt igenom positiv upplevelse. Jag uppmuntrar alla att ha ett mål att kämpa mot och träna för. Det finns inte mycket som skulle kunna vara bättre med den här dagen... ( Förutom min måltid som man så klart kan slipa på... i framtiden... kanske?)


Mycket nöjd Vasaloppsåkare!

I MÅL!

0-4a2933910974cdb26fd5bd11452f2691.png

Jag är världens lyckligaste Vasaloppsåkare!

Dagen har varit fantastisk och jag är så himla nöjd! Tack för allt härligt stöd och pepp! En längre rapport kommer givetvis, nu ska jag vila min duktiga skidkropp...

 


IN ACTION

Hittade en bild från loppet i lördags. Det är roligt att åka skidor.


TJEJVASAN 2010

TÄVLING - Längdskidor, 2 tim 39 min

30 km.

Bussen upp gick som den skulle med en mer eller mindre försumbar försening och min otur hade vänt eftersom snälla söta Lisa både hade ordnat skjuts åt mig i Mora och paxat en säng på vårt gemensamma boende. Hon och hennes gäng hämtade upp mig, min packning och skidorna och jag var äntligen på plats, i Unihoc arena som huserar skidentusiaster under Vasaloppsveckan.


Så här såg det ut när det var ljusa dagen...

I arenan var det redan nedsläckt och tyst när vi kom fram. Alla sov utom vi som dessutom skulle packa upp, bädda och valla i mörkret. Vi hittade en liten korridor som var upplyst och som fick vara vallabod. Lisa som lånat ihop en utrustning hade aldrig någonsin vallat tidigare och vi gjorde ett gemensamt försök att följa kvällens tips om kallvalla, rätt valla och kall valla ovanpå för nysnön. Vi drog på lite blått, lite lila och gnuggade och slet och vips så hade jag tappat räkningen på vilken skida som jag lagt vad... improviserade lite och la några extra lager och bad en stilla bön om att det inte skulle bli en katastrof.


Lisa vallar skidorna

Det visade sig att jag var både sist i säng och först upp och då var jag väldigt nöjd med min rutinerade packning med dagens skidkläder noga förpackat i olika påsar så att ingenting missades trots att det var becksvart och jag inte riktigt var vaken... Underställ, skidstrumpor, pulsband, tejp till hälarna osv.

Jag intog frukost i form av gröt och mackor och försökte lista ut hur jag enklast kunde ta mig ner till centrum och Vasaloppsmässan där jag skulle möta mina Göteborgsvänner och få min nummerlapp samt skjuts till starten. Utanför dörrarna fullkomligt vräkte snön ner och jag fick höra att det var mellan 1 och 2 minusgrader, alldeles för varmt för vår valla konstaterade jag men inget att göra åt det just nu. Efter en del dividerande med karta, andra tjejer som skulle gå ner till centrum så slutade det med att jag tog en taxi och fick sällskap med en till tjej. Smidigt och bra att slippa ödsla kraft och energi på att gå med skidor och väskor i snöstormen.

Ett kärt återseende av Anna och Ellen och väl i bilen på väg mot starten återupplevde jag fjolåret på ett mycket härligt sätt. Massa pepp i bilen, tankar och funderingar om loppet, massor av go, härligt stöd från familj, telefonsamtal och bästa Malin och Lina kände jag hela tiden bakom mig och fick ett sjukt peppande sms från Sofy. I bilen dånade hårda beats som konstrast mot det idylliska snölandskap vi körde igenom.


Pepp i bilen, på väg mot start!


Snö i luften vid starten.

Så där alldeles i lagom tid ankom vi till Oxberg och hann med ett toalettstopp, några foton och en tugga banan för att kliva in i startfållan. Jag hade sällskap av Ellen i startled 3 och hon gick med bestämda steg genom hela klungan av tjejer, damer och tanter och ställde sig längst fram vid snöret. Jag hann tänka att jag inte riktigt hörde hemma där men det var bara att spänna fast pjäxorna, stavarna, starta klockan och röra på sig för att hålla värmen samt undvika att snön fastnade under skidorna. Jag minns inte ens om det var nedräkning men pang, så var vi iväg och det gick fort direkt. Väldigt skönt att slippa trängseln i början, dock fastnade vi en del i de första uppförsbackarna och efter bara några minuter var Ellen före mig och jag lät mig inte bekymras av det utan hade redan bestämt att jag skulle köra i mitt eget tempo.


Längst fram i startled tre

Loppet gick fort, jag tyckte att kilometerskyltarna bara svischade förbi och jag tänkte flera gånger att tre mil inte är så långt... Skön känsla. Kroppen arbetade på och jag kom som vanligt upp i relativt hög puls men inte så att jag flåsade utan det var en skön nivå, där man kan arbeta länge. Den första timmen tyckte jag dels att jag hade dåligt gensvar på överkroppen och stakningen uteblev till stor del och dels att det var alldeles för varmt. Jag fick en förnimmelse av Stråkenloppet (aka Helvetesloppet) och försökte agera klokt och dra ner dragkedjan, släppa in luft och att vara medveten om vad kroppen signalerade. Så småningom släppte det och det kändes skönt att ha full kontroll över hela kroppsfunktionen. Jag blev omåkt titt som tätt, men bara av åkare från samma startgrupp och kände ingen stress alls.

Det var härligt att åka och känna igen sig och jag försökte hitta ställen och skyltar att minnas till nästkommande helg. Att applicera den positiva känslan på plats för att kunna plocka fram den där på söndag vid behov.

Jag gjorde två korta stopp och drack ett glas sportdryck i de båda kontrollerna och det var allt jag fick i mig. Jag hade planerat att testa en energigel som jag stoppat i jackfickan och skulle ta vid 9 km kvar till mål. Men där var det orutin när nummerlappen var ivägen och trots att jag stannat helt, tagit av stavarna så beslöt jag mig för att strunta i den och bara köra på. Tre eller fyra gånger fick jag stanna för att ta bort en stor isklump, som satt på samma ställa alla gångerna, i färstzonen. Den bromsade rejält och fick mig en gång att gå ner på knä för att det bara tog stopp, precis innan jag skulle sätta fart utför en backe. Tur att jag inte lyckades med det mitt i utförslöpan.

I övrigt förflöt loppet bra och jag hade koll på klockan och tyckte att tiden kändes ok. Inte mycket snabbare än ifjol men något och jag var medveten och mest nöjd över att det inte gjorde ont någonstans utan att jag faktiskt gjorde ett bra träningspass och att hela upplevelsen skulle sparas i min minnesbank och hjälpa mig under Vasan.

Det jag absout tycker är roligast med alla tävlingar nånsin så är det upploppet och att få ta fram de sista krafterna och spurta... så även den här gången och jag såg verkligen fram emot målgången. Om jag hade tappat placeringar innan så tog jag igen några de sista hundra metrarna.

Resultatet blev åtta minuter snabbare än ifjol och en kropp som verkar orkar åtminstone några mil till... Tjoho!


...och medaljen igen då!

DELMÅLET

1244f1a2bb797a27b08f573e1acc4fae.png

Delmål ett avklarades igår!

Tjejvasans medalj är bärgad. Upplevelsen var bra och kroppen känns pigg idag.

Jag känner mig lite nöjd nu och behöver nog jobba med inställningen och försöka hitta motivation att ställa om och fokusera på nästa mål, mitt riktiga mål... Men i så fall är jag på rätt ställe, här i Mora finns massor av inspiration!


RESAN

Just nu mellanlandar jag på kontoret, jag hänger över kontorsstolen som en våt trasa och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt mina ständiga äventyr så fort jag ska iväg på något...

Nejdå, än är jag vid gott mod men det är jobbigt att knapra migränmedicin, känna sig totalt kraftlös, bära 20 kg (?) packning, inse att bussarna inte går, promenera 2-3 km extra just för att himlen ska öppna sig och regnet börja ösa ner vilket även innebär att vägarna blir enormt isiga och jag spänner varenda muskel i kroppen. Genomsvettig och redo för nästa bakslag när skåpen för att lämna in väskorna på stationen inte fungerar. Jag tappade totalt 20 minuterpå att leta efter någon som visste något eller kunde hjälpa på något sätt men det slutade med att jag fick gå ytterligare 3-4 km med packningen för att hämta skidorna på vallainlämningen...

Ironiskt att jag just gjort en resa på 5 mil för att snart åka tillbaka, bara för att jag hade skidorna i "fel" stad.

Puuhh... nu ska det nästan bli skönt att sätta sig på bussen och åka tio timmar till Mora (via Stockholm eftersom SJ krånglar..). Jaja, det är ingen idé att hetsa upp sig över saker man inte kan påverka. Det är bättre att skratta åt det... och så är skrivande terapi också, nu har jag fått skriva av mig och nu tror jag att det bara kan bli bättre.

Fokus på loppet, träffa härliga människor och alla positiva saker!

STRÅKENLOPPET


1) Visar den rätta känslan 2) ...men bjuder på ett litet leende, väl i mål

Stråkenloppet, 40 km (nu ändrat till 42 km), 4 tim 17 min.

43,15 km (enligt min klocka).

Vädret var mellan minus sex och åtta enligt SMHI. Således perfekt skidväder och jag var mycket nöjd med att kunna valla blått, min favorit. Och jag tänker inte skylla på vallan. Att det här loppet kommer att gå till historen som "Helvetesloppet" har andra orsaker...

Strax innan startskottet brann av så kom jag springandes in i led 4, hittade en plats längst bak bredvid min kollega, spände fast fötterna i skidorna och hann slå igång klockan. Dock åkte jag de första meterna medans jag spände på stavarna runt handlederna.

Jag hann alltså inte bli särskilt nervös, inte mer än den känslan som jag fick i bilen på väg ner. Ett pirr, en liten förväntan och en något större känsla av motstånd. Som det ska vara när det handlar om mig och mina tävlingsnerver.

Jag märkte direkt att jag var för varmt klädd, trots att vi nästintill stod stilla och fäktades med stavarna om de fyra spår som fanns dragna, så höll jag värmen uppe. När vi väl började åka, om än i sakta mak så bokstavligen rann svetten. Så brukar det inte vara när jag åker längdskidor. Valde att fortsätta ett tag eftersom jag inte ville slösa tid på att stanna och ta av en tröja. Dock åkte jag i samma kläder som jag brukar och det skulle stämma med dagens temperatur.

Med lite perspektiv på det hela så tror jag att det var det faktum att jag var så varm som gjorde att jag blev på så dåligt humör. Jag tyckte redan efter första kilometern att det var så tråkigt att åka skidor. Jag tappade lusten totalt och den närmaste milen ägnade jag största delen åt att försöka komma på giltiga anledningar att få sluta åka. Jag såg en man som klev av och jag slängde ett avundsjukt öga åt hans håll...

Till detta var spåren rätt mjuka och uppåkta redan första varvet (Banan var upplagd på två varv om 20 (eg 21,5 km)) och jag fasade för att möta dem en andra gång, ännu mer uppkörda. Det var genomslag på rätt många ställen i skogen och fortfarande mycket folk runt omkring. Jag upplevde att de stressade min åkstil och jag tappade mitt vanliga flyt och blev ännu mer irriterad.

Första varvet så drömde jag om att få åka av när jag kom runt och nöja mig med det, jag var nog mer eller mindre inställd på den lösningen. Det fanns även en sträcka som var 20 km, alltså enbart ett varv och det kändes mer än tillräckligt. Men... så insåg jag att jag då skulle vara tvungen att leva med ett resultat som registrerade som "Brutit" (!) och det kunde jag bara inte.

Alltså var det bara att svänga mot "varvning" istället för mot "mål" och leva på känslan att mer än hälften var gjord. Min klocka visade 22 km och här trodde jag fortfarande att loppet skulle vara 40 km. På något sätt gav det mig mer krafter och jag började längta efter loppets värsting-backe som enligt skylten hette "Helsikesbacken".  Jag hade känt mig som mest stark i uppförsbacken och spurtat om några saxandes. Bra för självförtroendet när allt annat kändes kasst men det var fortfarande ett gäng kilometer att avverka innan jag fick ge mig på backen.

Man hinner tänka så mycket samtidigt som man åker men mycket är osammanhängande eller bara trams. Skrämmande hur mycket negativa tankar jag hade under den här korta tiden och när jag blev varse om det så försökte jag plocka fram något slags inre "jävlaranamma" och få mig själv på bättre humör. Det hjälpte något och jag upplever att andra varvet gick lättare än det första, delvis pga att jag kunde styra mitt eget åkande bättre när folkmassan skingrades men det var trots det tror jag att det var de längsta fyra timmarna jag någonsin varit med om.

Min klocka talade om att jag höll en hastighet om c:a 9,9 km/h inklusive några drickastopp och jag ville väldigt gärna komma under fyra timmar. Jag tog i, så mycket som kroppen och huvudet bar, och försökte öka marginellt de sista fyra kilometerna. Det var här det blev som mest jobbigt, när jag insåg att målet i.n.t.e. b.e.f.a.n.n. sig vid 40 km. Klockan tickade precis över till 4 tim 1 min när pipet som berättade att jag åkt 4 mil kom. Inte heller närmade jag mig upploppet trots att min klocka visade både 40,5 och 41 km... det kändes rent ut sagt helt hopplöst ett tag och efter ytterligare ett par uppförsbackar så kände jag väldigt tydligt vilken inverkan inställningen har direkt på prestationen. Det fanns ingen vilja kvar.

Trots det kom jag till sist ner på upploppet och fick ge det sista i en slutstrid och "vann" över en kille innan jag snubblade över mållinjen efter 43 långa och plågsamma kilometer. Äntligen!

Eftersom jag gärna vill ha en positiv anda så får jag försöka plocka godbitarna ur den här upplevelsen också:

-Kroppen kändes bra.
-Vallan kändes bra, möjligen lite finjustering.
-Tiden blev inte så dum ändå, ett snitt om 10,05 km/h inklusive stopp och dagens förutsättningar gör mig nöjd.
-Jag var långt ifrån ensam om att uppleva loppet så här...
-och jag fick träffa söta Therese.

och sist men inte minst:

-Jag gjorde det, trots att det var sjukt jobbigt och jag bara ville sluta, så gjorde jag det!


Välkommen åter? Tack men inte som det känns just nu.

LIDINGÖ TJEJLOPP, THE LONG STORY

Min Lidingö-helg startade redan i lördags då jag och Elin tidigt som sjutton åkte buss upp till Stockholm. Hon skulle springa Lidingöloppet, 30 km och jag skulle heja på. Det var en härlig, varm och underbar höstdag. Jag tror att det var bra för mig att vara på plats och känna av spänningen i luften redan dagen innan. Jag hann åka gratisbussen från Ropsten ut till Lidingö, lokalisera mig och hämta ut nummerlapparna, kolla in starten och målet.



Timmarna gick fort och jag hade fullt upp med att försöka hinna med att följa de jag kände på plats. Här och var skymtade bekanta ansikten upp, både i publiken och i spåret. Det var en riktigt folkfest. När jag stod i mål och såg alla tappra löpare, ömsom gåendes, ömsom springandes grimagerande och med kramp eller de som gav allt i en sista spurt blev jag så rörd, vilken bedrift!


"Mina" två löpare som jag är riktigt stolta över!

Sprang på två Göteborgare, Andrea och Erika. Jag är djupt imponerad av Andreas prestation och den kan ni läsa mer om här. Erika skulle, som mig, springa tjejloppet och avklara Tjejklassikern dagen därpå.


Blogg-Andrea (Löpning och livet) Erika från Göteborg

Så blev det en relativt lugn lördagkväll och en skön, välbehövlig sovmorgon på söndagen. Vi hade tillgång till en egen lägenhet så jag kunde i lugn och ro äta frukost och förbereda mig för vad som var på gång. Morgonsolen sken in och skvallrade om ytterligare en fin dag.

Vi var på plats drygt en timme innan start och allt gick enligt planerna. Noterade att det var betydligt mindre folk i omlopp jämfört med dagen innan.


Chipet ska sitta på skon för tidtagning

Jag mötte upp Lisa (som jag träffat via FunBeat - underbara träningsvärld) och det visade sig att vi skulle starta i samma startled. I mitt tycke så är Lisa mycket bättre än mig på att springa och hon har registrerat snabba rundor i sin träningskalender så jag var något tveksam när hon föreslog att vi skulle göra sällskap under loppet. Vi kom dock överens om att jag skulle göra ett försök, eftersom hon varit förkyld under veckan som gått och fortfarande hade hosta och kände sig något nedsatt, och hon lovade att hon skulle springa iväg om det skulle gå för långsamt.


Jag och Lisa, innan loppet

Vi såg startgrupp fyra sätta av från sidan och kastade oss sedan in i vår startgrupp fem, bara några minuter innan startskottet. Gympade lite med friskis och svettis och försökte värma upp. Jag hann bli lite nervös att jag skulle få ont i benhinnorna, det hade jag inte ens tänkt på innan, men höll tummarna att det skulle gå vägen på relativt mjukt skogsunderlag. Jag tvekade angående valet om att springa med musik eller inte. Bestämde mig för att trots allt ha musiken på eftersom den alltid gör mig extra peppad men bara ha en öronsnäcka i så länge jag hade sällskap. Jag slog igång klockan för att söka satelliter och sen var det dags.

-Pang! Vi stod rätt långt bak i startgruppen och loppet började med uppförslut så det gick långsamt framåt. Vi försökte sätta lite fart men det var trångt och svårt att komma förbi. Det blev några frustrerande gång-steg och massa zick-zackande.

Trångt fortsatte det att vara och förvånansvärt nog tyckte jag att det gick relativt långsamt. Jag och Lisa korsade emellan de andra löparna och sprang om och förbi. Vi rullade på med riktigt bra fart i nedförsbackarna. Sprang med små steg i uppförsbackarna och... tyckte att det var roligt. Jag kände mig stark och som hemma i spåret. Det påminde ju om vårt skogsspår i Norrköping och nu var det bara att köra.

Svisch så var en tredjedel avklarat. Nu väntade Abborrbacken. Hur skulle den vara egentligen? Denna mytomspunna helvetesbacken som ALLA pratar om med rädsla i rösten. Jo, den var brant och den var lång. Och den var två-delad och inte riktigt slut när man trodde att den var det. Just ja, det hade jag ju faktiskt hört innan, men glömt för stunden... Jag var morsk till en början och ropade till Lisa att vi försöker väl springa. Gör vi? hörde jag hennes tveksamma svar. Och vi sprang ungefär halva tills vi upptäckte att det faktiskt gick lika fort att gå. Benen kändes sega och stumma just där och då men så började vi jogga igen och så kändes det bra igen.

Vid 5 km hade vi en tid om 32 min och jag tänkte att tidsmålet om 65 minuter borde gå om vi inte tappar mer nu. Jag var rädd att jag skulle bli plötsligt trött eftersom det hela tiden hade känts så bra hittills. Men tvärtom så kändes det bättre och bättre. Backarna avlöste varandra men det kom hela tiden utförsbackar också så vi kutade allt vad vi kunde för att tjäna in tiden. Bara 3 km kvar och jag kände mig pigg. Benen bar och jag gjorde fortfarande sällskap med Lisa. Jag sprang mest först och hon sa att det var bra att jag satte tempot. Det kändes overkligt.

En sista vätskekontroll och vi drack lite vatten. En kilometer till målet. Bara fem minuter kvar, ropade Lisa. Nu var det bara att öka. Känslan av att se publiken längs sidorna, applåderna och hejaropen, benen som springer fortare och kroppen som lyder är obeskrivlig. Att se hur målområdet skymtar fram mellan träden och höra speakern på avstånd referera loppet. Nu kör vi, skriker jag till Lisa och vi tillsammans springer om, om och förbi. I sista nedförslutet, ut på upploppet. Nu är det skönt härligt mjukt gräs vi springer på. Publiken jublar och jag älskar det. Den stunden när jag springer så fort jag kan och känner hjärtat slå, musklerna pumpa och adrenalinet som rusar genom hela kroppen. Jag är hög och helt genuint lycklig i kropp och själ.

Med bara några få meter kvar hör jag gulliga Elin heja från sidan. Jag är några steg före Lisa och vänder mig om och ser henne komma och så springer vi tillsammans in i mål på 1:01:15. Loppet kan sammanfattas som den roligaste och bästa löpupplevelsen jag någonsin haft, vilket toppades av att få springa fort och ge allt på upploppet. Helt otroligt vilken kick det gav!


Lisa och jag, på samma tid igen!



Mötte även söta Nettan efter målgång. Jag fick äran att springa om henne i spåret och hon strålade som sol, alltid lika glad! Bra kämpat!

LIDINGÖ TJEJLOPP 10 KM

Det får "som vanligt" bli en kort variant till att börja med och en längre imorgon...

Jag gjorde det!


Och jag är nöjd! Stolt! Glad!

Tiden blev 1 tim 1 min. Det kändes lättsamt och roligt. Och jag hade sällskap hela vägen, otippat men otroligt kul.

Men så gäckar mitt huvud mig med migrän, så som hela veckan och helgen. Så nu vill jag inget hellre än att krypa ner i min egen säng och sova tills jag mår riktigt bra igen.



Min löparvän Lisa och jag...

TACK för allt otroligt stöd. Jag blir rörd!

SIFFROR OCH ANALYS

Bansträckningen




Min puls



Min puls under loppet

Medel: 180
Max: 197

Jag antar att det är så det ska se ut, på ett ungefär.


Kilometertider



Kilometerdata från Garmin.se

Här kan man ändå ana att det faktiskt var en stigning mellan 6:e och 7:e kilometern. Det resulterade i den långsammaste kilometertiden - precis som det stod i banprofilen på tjejmilen.se.

Sista kilometerna var också jobbig, inte bara för att det var den sista utan för att det faktiskt gick uppför. Dock hindrade det inte mig från att göra den snabbaste tiden då.

Och så ser man spurten, in i mål på 3:48 min/kilometer. Då var det inte bara i mitt huvud som det gick fort...


Tidigare inlägg
RSS 2.0