tremil

Denna vecka drar marathon.se igång med sin träning i Anders Szakalis regi.

Jag kan inte undgå att spana lite på upplägget och kommer säkerligen att fortsätta slänga ett öga på programmet för att få ett hum om hur det "är meningen" att jag borde träna.

Till en början handlar det mest om att komma igång. Att faktiskt börja springa.

Igår var jag löpladdad och såg fram emot att få nöta några kilometrar på löpbandet och blev därför extra besviken när alla löpband var upptagna konstant under tiden jag var i gymmet. Jag hittade på några alternativa övningar men kände mig generellt omotiverad eftersom det var springa som jag ville göra.

Dock kunde jag ansluta till Linas Core-pass innan jag gav upp för kvällen och det har gett mig rejäl träningsvärk i magen idag. Trots att jag skrattade en hel del och fick inse att många övningar var alldeles för tunga/svåra för mig att fixa direkt. Jag försökte intala mig att core och även annan styrka även är bra för löpningen.

Totalt blev det lite styrka, stakmaskin, core och 15 min löpband = totalt 1 tim 10 min.

Det var även första dagen på nya jobbet och det kanske var därför det kändes som att energin tog slut fortare än vanligt. Efter en promenad hem så var jag mycket nöjd med måndagen.

Just nu är det vinter, snö, kallt och egentligen skidsäsong men jag ska försöka fortsätta hålla löpfokus (med mina mått mätt) och få till ett par löppass i veckan. Främst för att få kontinutet och så småningom börja med "långpass"
och vänja kroppen vid belastningen. Jag föreställer mig att jag skyndar långsamt...

Längdskidor, 50 min

C:a 8 km. Igår trotsade vi femton minusgrader och jag fick min både efterlängtade och förfasade längdpremiär för säsongen.

Med dubbla handskar så stapplade jag ut i spåret och hade inte särskilt stort skidförtroende. Men bara några stavtag senare så mindes kroppen hur man gjorde och allt kändes bekant.

Hela passet gick ut på att ta fram gamla tips och trix i huvudet och omsätta det till verklighet. "Fram med höften", "lååånga skjut", "fram med axeln", "lita på skidorna" osv osv.

Jag var som vanligt orolig och smårädd för att åka i ett nytt spår utan att känna till utförsbackarna och dessutom inte lita riktigt på min egen förmåga men det gick över förväntan. Ett snällt spår som dessutom innehöll en perfekt lång raka för att träna stakning.

Vi har inte fått lika mycket snö som södra Sverige verkar ha fått och spåren var halvdåliga med både genomslag och väldigt sladdriga partier men det var ändå väldigt härlig åkning. Ljust ute när vi startade och mörkt när vi slutade. Elljusspår är nästan romantiskt och när frosten i träden glittrar vid sidan om skidspåren så är det inte tråkigt att vara skidåkare...



Förväntansfull! Och nervös innan passet.


Vackert!


Mycket frost blir det...

Jippie! Idag har jag gjort säsongens premiärpass på skidor! Det var härligt, vackert och kul.

Jag får skriva mer imorrn. Nu är det sent och jag är trött...

Sista semesterdagen och den här veckan har gått fort fastän jag egentligen inte har gjort något speciellt. Flest timmar har jag lagt på flyttuppackning och det var visserligen tanken med dessa extradagar.

Som bonus har jag sovit mer än jag gjort på flera år. Jag har aldrig svårt att sova, jag skulle vilja påstå att jag kan somna var som helst och hur som helst. När jag är sjuk så kan jag sova flera dygn i stöten med enbart korta mat och toalettavbrott och dagarna kan bara försvinna. Men att sova när jag är frisk och oftast har massor med saker som jag vill fixa med, åka till eller människor att träffa blir inte av och istället så nallar jag lite på mitt sömnbehov nästan varje dygn. Det ska bli spännande att se om det kommer att förändras till det bättre nu när jag är sambo med en kvällstrött människa.

Sen så har det blivit träning nästan varje dag. Lyx har det varit att få komma ut dagtid och fylla på med solljus. Och idag var inget undantag!

Löpning, 45 min

Löpning tog jag mig för igen... Ett stenkast hemifrån ligger Mjölkuddsberget med motionsspår och som jag minns det från sommarens premiärtur så var det ganska kuperat. Det stämde ganska bra men jag har ännu inte räknat ut hur långt det var runt...

Snön var ganska hårt pressad och ojämn så det var nog bra fotledsträning. Jag försökte tänka att jag hade en liten coach på axeln som skrek och pushade mig framåt. Man kan nog kalla det för någon typ av fartlek för ibland tog jag backar i maxfart, både uppför och nedför och så var jag tvungen att gå några steg för att få ner pulsen och sen upp igen. Bra när det är kallt ute för det går inte att maska eftersom man behöver få upp värmen.

Jag känner mig så lycklig när jag får vara ute i skogen och njuta av snön, träden och naturen i stort.

Det blev två varv runt plus vägen dit och hem.

Som grädde på moset så stretchade(!) jag dessutom efter passet. Det händer nästan aldrig men det ska jag bli bättre på!



Spårkartan


Först ut på vissa ställen


Härligt vinterspår


Vacker glänta


Frostiga fransar

Idag kom vi till gymmet ganska sent och det var mycket mindre folk i lokalerna vilket jag tycker är skönt.

Kunde dock inte tagga till utan det blev ett disträpass. Körde på maskinerna och försökte svettas så gott det gick.

Roddmaskin, 10 min

Det kändes ganska lätt men iphonen krånglade med musiken och jag hade ingenstans att ha telefonen under tiden. Tröttnade.

Crosstrainer, 30 min

Tyckte att det kändes jättekonstigt att stå på denna maskin jämfört med dem på gymmet i Norrköping. Förmodligen en vanesak men jag gillade inte denna idag. Dessutom körde jag ett förinställt bergspass och det var segt som klister och bara tungt och inte flåsigt. Tröttande på den också.

Stakmaskin, 9 min

Det var åtminstone lite roligare. Körde tre intervaller om tre minuter. Snittade ungefär 3:00 min/500 m men kom ner i 2:18 som snabbast. Tiden gick fort och passet var över.

Klar.


One of those days...

Luleå har verkligen skämt bort mig med klara, vackra dagar sedan jag kom hit.

Dock visade termometern ytterligare några grader kallare igår och gårdagens promenad till stan blev en kall historia. Det bet i kinderna, i låren och fingrarna stelnade till direkt efter att jag tagit några foton eftersom iphone inte funkar med vantar på.





Lunchen fick jag njuta av i Linas sällskap.




Färsk pasta, parmaskinka, parmesan, oliver och tomater...

Inför kvällen beslöt vi att skjuta fram den planerade skidpremiären och hoppas att det blir lite mildare snart.

Träningen blev istället av på gymmet. Häftigt att göra sällskap dit även om jag och sambon idag hade olika passupplägg. Jag slet i 40 minuter på löpbandet och insåg åter igen att det här med marathon känns totalt oöverkomligt.

Kompletterande med några minuter i stakmaskinen, bland kettlebellsen och gjorde några styrkeövningar.

Kroppen kändes tung och jag skyller en del på måndagens tunga spinning... men som vanligt är det ändå en skön känsla som sprider sig efteråt.

Idag var det drygt tio grader kallt men solen lockade på mig genom fönstret.

Här uppe kommer inte solen mycket högre än på bilden och det börjar skymma vid halv tre igen så det gäller att ta till vara på ljuset.

Det är så mysigt och härligt att få gå omkring i en ny stad och lära känna gatorna och kvarteren. Snön knarrandes under fötterna och tankarna sorteras så bra när det behövs. Annars så flyger de omkring fritt och jag bara insuper nya intryck och njuter av att bara vara.

Jag är så glad att jag har en vecka "mellan jobb" så att jag hinner landa och bo in mig.

En god vana kan det förhoppningsvis bli att få gå på Linas spinningpass. Det blir bra med extra konditionsträning och alternativ till löpningen.

Gårdagens pass bestod (som vanligt) av tunga, tunga - och dessutom snabba - intervaller. Knappt någon vila alls och Lina bad oss öka motstånd, trampa fortare och få pump i benen. Jag är så tacksam att hon förutom att själv peppa och guida oss genom passet har den grymmaste musiksmaken och att låtarnas takt verkligen hjälper mig framåt och upp för de värsta backarna.

Så härligt att ha en god och kär vän som Lina i min nya stad. Hon har skrivit väldigt fint om mig och vårt allra första möte här.



Bästa Lina

En liten inblick i vad jag upplevde på min första runda som Luleåbo idag.

Klarblå himmel, sex minusgrader, snö, strålande sol.

Jag var riktigt sugen på att ta en promenad och bylsa på mig sköna varma kläder och mössa. Men... har man anmält sig till Stockholm marathon så är det inget att fundera på. Löparskorna fick åka på och jag joggade runt på nya marker och försökte hitta en lagom runda.

Det gick inte så fort men det var riktigt härligt att komma ut och ladda med solenergi och frisk luft. Jag hittade till och med ända hem till Lina och tog ett överraskningstopp där innan jag fortsatte hemåt.

Drygt 50 minuter var jag ute och det kändes bra. Dock något för kallt klädd trots att jag tänkt till. Norrlandsluften är kyligare än man tror...

Jag mår verkligen mycket bättre och känner mig så mycket bättre när jag får träna - även om det bara är en snabbis.

Så jag klämde in 35 minuter på löpbandet ikväll. Dryga fem kilometer avverkades och lades till samlingen.

Det kändes bra för det var några jobbiga minuter men jag höll ut. Jag måste ordna bättre musik inom en snar framtid för jag nu klickade jag mest fram och förbi vareviga gammal slagdänga jag hade i ipoden. Bra musik kan verkligen hjälpa löpsteget att bli lättare och snabbare.

Eftersom jag är Stadium-medlem så fick jag hem ett erbjudande med 20 % på ett köp.

Det kändes roligt att nyttja och en stor kasse fick följa med hem. Bl.a. fick jag med mig en ny sport-BH. Jag har blivit helt frälst i färg och det känns fint när den sticker fram lite under kläderna.





Snart börjar det dock bli dags att investera i en varmare och vindtät BH för att klara kylan i skidspåret.

Känslorna har gått lite upp och ner idag. Det har varit lite jobbigt med allt kring flytten. Inte så mycket det fysiska utan kanske mer det mentala... Orken tryter, det blir vemodigt och stort och tankarna virvlar.

Då är det skönt att få träna in mer energi i systemet. Idag blev det löpband för hela slanten och jag testade en intervallpyramid som gick långt över förväntan. Kom ända upp till 15 km/h och tyckte att jag behärskade det bra under åtminstone 45 sekunder. Vågade utmana mig själv vid flera tillfällen och ökade istället för att sänka som jag först hade tänkt.

50 minuter och drygt 8 km senare kände jag mig nöjd och tillfreds.

Nu blir det upp till bevis när det här mobilen ska användas till det yttersta vad gäller dagliga blogg-bilder. Jag har varit skeptisk länge men är hyfsat nöjd vad gäller mina testfoton hittills.

Här kommer ett par bilder i efterhand.

Erika som jag känner genom bloggen (men som fortfarande är blogglös men fortfarande har ett löfte om att starta en) kom upp från Göteborg som en riktigt god vän och har hjälpt mig packa, bära och slänga i helgen.

Tusen tack från hela mitt hjärta!


Erika agerade pack- och slänghjälp


Det började bli glest på prylar...


En kort prommis

Helgen har kantats av packning och den har haft guldkant tack vare det bästa och roligaste packsällskapet Erika.

(Dock har min Mac mer eller mindre lagt av. Och support var tydligen hutlöst dyrt.

Så nu får jag inte till några bilder... eller roliga inlägg. Jag håller nu tummarna att datorn ska laga sig själv, eller nåt.)

Det är så peppande och inspirerande att läsa om andra som gjort marathonresor och skrivit fint om det.

Malin och hennes första berättelse och andra och tredje. 

Coyntha och hennes berättelse.

Hanna och hennes aktuella satsning.

Andreas första marathon.

Petra och hennes superlopp.

Therese har också sprungit.

Maria om hennes marathon.

Karins tre år gamla berättelse.

Det finns säkerligen fler fina historier där ute. Jag tar gärna emot tips!

Keps, linne, korta tights, färgglada kompressionsstrumpor, löparskor?

Ett vätskebälte, bra musik i öronen, vaselin på väl valda delar av kroppen?

Det kanske behövs en tävlingsfrisyr också, vanligast verkar vara flätor. Dock gav jag flätorna en chans på Stråkenloppet och det var det jobbigaste lopp jag nånsin varit med om så jag får nog komma på något nytt.

Jag försöker visualisera mig själv som löpare sommartid. Närmare bestämt en speciell dag i maj. Undrar om det är möjligt. Kan jag bli den där löperskan jag försöker framkalla på näthinnan... 

Lagomt tränad och förberedd och mentalt taggad för att springa tillsammans med 20 000 andra genom Stockholms stad?

Det kommer bli mycket funderingar kring detta framöver. Och förhoppningsvis en del träning också!

Ok. Jag har gjort nåt dumt. Eller vansinnigt galet åtminstone.

Jag ser framför mig hur folk himlar med ögonen och undrar hur jag egentligen tänkte. "Hon som hatar löpning." Jo, så känner jag med. Men ändå så tror jag att det är det enda rätta.

Det är ett mål som verkligen känns oöverkomligt idag. Detta kommer peppa mig att träna mer, kämpa mer och verkligen vilja lyckas. Grejen är att jag känner en massa duktiga löpare som inte vågar eller vill anmäla sig och inte känner sig redo, tillräckligt bra eller vad det nu kan vara.

Men jag tänker inte låta mig hindras av att andra inte vill eller inte tror på sig själva. Jag vill faktiskt. Det är kanske inte min största dröm, inget jag tänkt på så länge jag kan minnas men jag har insett att jag gillar utmaningar och att jag presterar bättre med ett rejält mål i sikte. Så i ett par månader har jag lekt med tanken. Vägt för och emot.

Emot: (egentligen räcker första punkten... )
Det är sjukt långt, ofattbart långt
Jag kan egentligen inte springa
Det finns egentligen inga bra årstider för löpträning
Det är som värst att springa när det är varmt
Jag gillar inte att tävla
osv...

För:
Det är en riktig utmaning
Jag vill testa mina egna gränser
Det blir bra träning under tiden
Det kan (eventuellt) bli roligt
Jag kanske törs kalla mig löpare efteråt om det går vägen
Man kan bryta - faktiskt - om det inte går
...men mest därför att jag faktiskt tror att det går


Jag tänker att jag kanske aldrig någonsin kommer känna mig helt redo utan det är bara att våga ta steget när det åtminstone känns lockade. Och så tror jag att det handlar om att bestämma sig.

Så, bara för att klargöra, jag föreställer mig alltså inte en tid under fyra timmar eller något liknande utan jag vill i dagsläget bara ta mig i mål. För mig spelar det ingen roll hur fort jag springer utan att jag klarar av distansen.

Jag har insett och accepterat (för det mesta) att jag är en glad motionär och att jag på alla tävlingar jag hittills ställt upp i sparat krafter och alltid har lite mer att ge när jag är i mål. Jag ser fram emot att stöta på den gränsen och få slita och testa mig själv mentalt. Mitt mål är att försöka lyckas med något som idag känns omöjligt.

Jag läser andras berättelser och imponeras. Jag vill också...

Jag har stegvis ändrat min bild av dessa löpare som jag tidigare hade likhetstecken med supermänniskor och att loppen alltid skulle springas utan stopp. Jag är så glad över att jag nu har jag en mer öppen syn på det hela. Tänk att t.o.m. biggest-looser-deltagare har klarat att springa distansen. Tänk att andra människor som tänkt att det är omöjligt senare har klarat av det. Och så har jag hela 200 dagar på mig att träna.

Jag har gjort ett överslag och räknat så här:

Säg att jag skulle klara att springa 30 km på 9 km/h totalt sett. Att jag skulle bli tvungen att gå resterande 12 km på c:a 6 km/h och så räkna med ett stopp på 10 minuter för toalettbesök och kort födointag. Det innebär en sluttid på 5 timmar och 30 minuter. Inte så illa ändå. Det borde väl gå?

Så. Nu är jag anmäld till Stockholm Marathon 2011. (Kan inte fatta att det är så. Men det är sant.)


Man måste tro på sig själv ibland...

Ikväll fick kroppen en timme ren kvalitetstid på ett annat sätt än träning nämligen massage.

En helkroppsgenomgång och allt från behagliga mjuka rörelser till hårdare nypor och onda knutor som skulle mjukas upp. Jag kände dessutom tydligen var gårdagens träning tagit mest och var musklerna var som ömmast.

Det är inte ofta jag tar mig tid eller råd att göra något sådant här men detta blev ett uttag av 30-års-present som äntligen blev av. Väldigt fint och bra uppvärmning inför kvällens lådor som skulle packas...

Alltså, det är inte meningen att hålla inne med min utmaning. Men jag laddar faktiskt på riktigt för att våga berätta. Det blir så definitivt att skriva ner det, gå ut med det. Jag har inte landat i det själv riktigt än.

Jag minns att det var ett jättesteg att våga anmäla mig till tjejvasan när jag startade den här bloggen. Och det kändes minst lika enormt att anmäla sig till Vasaloppet året efter.

Nu ska jag bara andas djupt tio gånger, tro på mig själv och tänka positiva tankar.

Jag återkommer.

Jag var så glad att jag hann ner till gymmet och kvällens crossfit-pass för hela dagen hade jag sett fram emot den perfekta kombinationen av träning innehållande styrka, explosivitet och balans. Det säger ju sig själv att det är bra grundstenar för skidåkning.

Med en vikarierande instruktör som gjorde allt för att köra slut på oss deltagare så var det fokus på explosivitet och benmuskler. Det var i alla fall där som jag veknade först. Grodhopp genom hela salen, utfallssteg, enbensbenböj, marklyft på ett ben, burpies-intervaller och en avslutande parövning med upphopp i olika former. Svetten lackade vill jag lova och leendet kanske inte syntes utanpå men kändes inuti.

60 minuter flög förbi och förutom den sköna känslan tar jag även med mig att armhävningar gick pinsamt dåligt. Skärpning.

Som av en händelse så träffade jag på en tjej som jag faktiskt mötte i skidspåret (av alla ställen) förra säsongen. Jag fick förmånen att köra i lag med henne på sista övningen och det är grymt att få peppa varandra och köra slut på det sista.

Hon berättade även att hon av en slump hittat min blogg nyligen eftersom hon själv startat en blogg - inför tjejvasan. Kolla in Jennie för hon är en riktig pärla!


Solsken i blick efter en kväll som denna!

Sist det rådde "snökaos" för några veckor sedan satt jag storögt och läste andra bloggares inlägg om snödjup och blåsväder och såg bilder på löpturer i snömodd. Hemma hos mig har jag tills i lördags inte ens sett frost innan...

Men idag! Ja, nu snöar det även i Östergötland! Vackra, ljuvliga snön faller i stora flingor och yr omkring mig. Medan andra borrar ner ansiktena i marken, virar halsduken ännu hårdare om huvudet så kan jag inte låta bli att le!


Jippie!

Sitter här i soffan (nej, den är ju såld) och är alldeles hög på endorfiner igen.

Jag tog en paus i packandet och unnade mig en timme i gymmet.

30 min rodd gav 5820 meter och träsmak i rumpan och onda händer. Men det var en skön känsla att sitta där igen och titta på sig själv i spegeln och påminnas inför Vasaloppet och att det är hög tid att börja tänka på formen.

35 min på spinningcykel i gymmet gav trötta ben och mycket flås. Improviserade intervaller och bra tryck i benen.

Ett snabbt pass men med mycket svett och härlig känsla!


Träningskläder är mina bästa kläder!

Det var alldeles för länge sedan jag lagade fisk. Och hur många år sedan det var jag kokade hederlig potatis kan jag inte ens gissa...

Men ikväll blev det panerad torsk, kokt potatis, kall dillsås och lite grönsaker. Snabbt och gott!


Tömmer frysen innan flytten

Hemma, i min nya stad (om två veckor) så finns det just nu snö. Blivande sambon har just gjort skidpremiär för säsongen!

Hur avundsjuk blir man inte då bland flyttkartonger och stök! Visserligen har vi strålande vackert väder i Norrköping idag men jag jobbar inomhus. Tur att detta är temporärt och att allt slit ska ge fin belöning. Jag har nedräkning dagligen.

Nu håller jag tummarna att snön stannar kvar och att jag snart får göra honom sällskap i spåret.


Drömmer om snö och vackra skiddagar...

Jag har ägnat större delen av dagen åt att sortera, slänga och packa. I en byrålåda samsades skidprylar, badmössa, gummiband, gymhandskar tillsammans med en hel drös av medaljer.

Tänk att lilla jag har varit med om så här många tävlingar de sista två åren. Det är inte utan att man blir lite stolt över sig själv. Särskilt när jag inte gillar själva tävlingsmomentet och blir ett totalt nervvrak innan start. Tur att det brukar släppa och att jag glömmer den ångesten emellan åt så det blir lite utmaningar av i alla fall...



Ett gäng nummerlappar har jag också sparat (men de åker i soporna nu allihopa utom den från Vasaloppet som jag inte har hjärta att kasta ännu) och jag har verkligen haft tur med siffrorna.

Mina outstanding lyckonummer är 3 och 7 (liksom många andra vet jag - som i sagor osv) men kolla in dessa:



...och tjurrusets 1339 var också fina siffror.

Faktum är att jag just nu sitter och håller tummarna för att mina tursiffror dyker upp på ännu en nummerlapp snart. Jag har någonting på gång. Det börjar på ut... och slutar på ...maning.

Underbar morgon!

Utvilad, solen pockar utanför fönstret och frosten glittrar. Lite mat i magen och sen ut på en kort runda.

Glädje, lätthet och snabbhet. Gjorde ett försök att försöka hålla ett lite högre tempo än det bekväma... det kändes ändå bra och inget kunde förstöra den känslan jag hade (har) i magen, kroppen och hjärtat.

5 kilometer senare och nu kan dagen börja. Det blir packning för hela slanten.


Härlig utsikt!


Löpare


Gårdagens uppladdning: Pizza, creme brulée, idol och goda vänner

Oh, vilket jäkla flow jag är inne i nu! Träningsendorfinerna liksom bara hoppar i min kropp och nästan ut genom huden. Undrar hur de skulle se ut om man kunde se dem? Rackarns glada och exalterade känns de idag åtminstone!

Den här känslan är obetalbar och ljuvlig. Körde för första gången ett pass som hette Functional crossfit och det visade sig vara väldigt många likadana övningar som gårdagens pass i Luleå. Samma muskler mörbultades ett varv till och så byggdes det på med extra mycket styrka och explosivitet.

Burpies, knäböj med upphopp med viktplatta, balans på ett ben med stång i en hand, skridskohopp, båten med enhands-flies m hantel, enbensknäböj i klocka, gång nedför bräda till armhävning stjärnplanka och baklänges tillbaka, enbensknäböj på bräda 1-15 på varje sida, skottkärregång med kompis, utfall med viktplatta sneda armar, explosiva armhävningar, dips med ett ben/en hand-balans osv osv...

Sjukt jobbigt och riktigt kul. Benen vek sig flertalet gånger och mjölksyran kom fort. Totalt slut efteråt och orkade knappt stå på benen under nedvarvningen och blev nästan svimfärdig. Det här var bra träning!

Luleå har i helgen bjudit på kalas och en massa festigheter men även lite träning. Åh, jag känner att jag mår extra bra när jag får svettas, ha kul på gymmet och blir så där skönt trött i musklerna.

Jag har verkligen saknat det!

Lördag:

Spinning, 45 min

Kanonstart på dagen med hjälp av Linas morgonpass! Massor av intervaller och knappt någon vila alls. Lina var underbar på cykeln och ledde och peppade oss igenom 45 svettiga minuter. Målet med passet var att utmana sig och jag körde på riktigt tungt och försökte spruta med samma motstånd och fick känna benen segna ihop och till sist ge upp. Skönt att känna att man gett allt!

Stakmaskin, 9 min

Intervaller, 3 x 3 min. Det är bara att inse att skidsäsongen närmar sig och om jag vill fortsätta utvecklas så behöver jag bättre stakstyrka.

Kettlebells, 20 min

Körde lite själv i gymmet. Roligt att leka med dessa redskap och det blir fort tungt och jobbigt! Hoppas kunna köra dessa tillsammans med någon och utveckla övningarna.




Måndag:

Functional moves, 45 min

Till en början llite segt och ibland fick jag aerobics-flashbacks med step up på brädan men så slog det till och blev ruggigt jobbigt och svettigt. Mycket balans och styrka. Benböj, axelpress, plankor. Magövningar och ryggstyrka gav kroppen vad den tålde.

Stakmaskin, 10 min

Kändes bättre än tidigare, jobbade mer med mage än armar och rygg.

Löpband, 10 min

Får inte glömma bort att springa emellanåt men idag hade jag tunga ben så det blev en kort liten tur.




Och sen blev det mer tårta...