tremil

Här produceras varken träning eller träningsinlägg. Förkylningen håller i sig och träningsuppehållet har nu varit i drygt en vecka. Det är plågsamt att läsa på funbeat eller kompisars träningsbloggar för aldrig blir väl suget så stort som när man inte kan eller får. Tur att man kan planera och längta. Jag föreställer mig att jag ska börja springa igen, på riktigt, när jag bara är frisk igen.

Om någon hade sagt till mig, för en si så där 10 år sedan, att jag skulle komma att älska löparskor, ja då hade jag trott att den personen var spritt språngande tokig. Löparskor eller joggningskor som jag kallade dem då var det absolut fulaste man kunde komma på att ha på sig. Jag kan väl hålla med om att det inte är den snyggaste skon till jeans idag heller. (Speciellt inte med bootcut, hellre slimfit i så fall.) I vilket fall som helst, idag älskar jag dem! Formen, studsen och för att de ser så snabba ut. Rent generellt. Allmänt fantastiskt sköna att gå i är dem också.

Sen finns det ett speciellt par som jag haft på näthinnan sedan jag såg dem första gången. Riktigt snygga och vårläckra. Men... de var gjorda för pronerande fötter. Och det hade inte jag. Fram till för ett par veckor sedan. Men när nu tre personer, oberoende av varandra, säger att jag har lätt pronerande fötter så tar jag det till mig och går direkt och köper ett par för mig mycket lämpliga (och skitsnygga) löparskor.

Påsken är förbi och den blev inte riktigt så som jag hade hoppats. Fast ändå himla bra. Konstigt det där. När det inte blir som man tänkt sig (blir det nånsin det?) men i slutändan kanske bättre, på ett annat sätt.

Träningen blev i alla fall lika med noll. En elak förkylning med hosta (hej magmuskler), snor och en halvöm hals har hållit mig stillasittandes hela långa helgen. Tack och lov skedde stillasittandet allt som oftast i en solstol i gassande solsken. Fina vyer och fint sällskap har jag också haft.

Jag är imponerad av den välfyllda goodiebagen som fanns till samtliga deltagare under helgens event. Bland annat fick vi dessa godsaker som jag blev extra glad över:

Dagen började med ett Body Attack-pass och det visste jag inte mer om än att det skulle vara full fart och ganska enkel koreografi. Frida hade dessutom pratat gott om instruktören Kristin Andersson. Kroppen var öm på nya ställen efter gårdagen och jag var som vanligt morgontrött. Att ösa på i ett högt tempo kändes ganska tufft till en början men det gick fortare än jag trodde att komma in i stämningen. Ett upplägg med enkla aerobics-övningar (som t.o.m. jag klarade av), styrketräning och högt tempo gjorde att svetten lackade direkt. Det var kul att få hoppa och studsa och glädjen från instruktören smittade av sig.



Efteråt ställde jag mig i kö till Footbalance som var en av eventets sponsorer. De bjöd på en fotanalys och nya sulor som värmdes efter fötterna direkt på plats. Det innebar att jag missade Body Balance med Jessica Clarén som jag hittills bara hört talas om. Nu fick jag i alla fall se och höra henne in action eftersom jag var i samma lokal.






Rosa sulor från Foobalance

En kostföreläsning avslutade dagen. Tyvärr var det knappt om tid och vi hann inte ställa egna frågor men dietisten Marina Sjöberg verkade ha en väldigt sund inställning och bra uppfattning om hälsa. Min tolkning av henne är att liivet handlar inte bara om träning och mat utan de är däremot hörnstenar som bidrar till att vi kan njuta av det som är viktigt för oss. Hon spräckte myten om att nyttig mat är lika med fiberrik och betonade ännu en gång att vi inte behöver proteintillskott trots att vi tränar mycket. Att försöka vara lyhörd på kroppen och ta reda på vad man själv mår bra av är också nyckeln till framgång. Jag hade gärna lyssnat mer på henne.


Erika och jag i solen

Själva avslutade vi helgen i solen i Kungsträdgården med en yoghurtglass innan hemresan till norr påbörjades. Dagens sista "träningspass" blev brottningsmatchen med resväskan som var fullproppad med alla blöta träningskläder och fina gåvor från eventets sponsorer.

Alla deltagare fick i helgen uppdrag att skapa en egen namnlapp. Det var fritt fram att släppa loss fantasin och skapa valfri kreation. Min idé var att göra en tävlings-nummerlapp eftersom mitt bloggnamn kunde passa bra som startnummer på Blogger Boot Camp i formen 3MIL. Som tävling skrev jag både Vasaloppet 2011 och Stockholm marathon 2011 vilka har varit/är årets målsättningar. För att få den att likna riktiga nummerlappar så la jag til några företagsloggor som jag förknippar med mig själv. 

I helgen har jag varit i Stockholm på Blogger Boot Camp och umgåtts främst en massa med härliga Frida och Erika. Men även minglat loss med ett 70-tal träningsglada själar. Det var även fantastiskt roligt att äntligen få träffa vissa bloggare för första gången in real life. Vissa följer jag dagligen och har mer eller mindre pratat med varje vecka och det känns som att man redan känner dem... i alla fall deras tränings-alter-ego.


Jag, Frida och Erika - svettiga efter första grymma passet!


Välkomstskylt


Mingel

Dagens första pass var även dagens roligaste behållning. Primal fitness / Parkour som bidrog till enorm svettutveckling, skratt och senare en hel del träningsvärk. Jag gillar att testa nya saker - åtminstone inom den genre som jag gillar. Det här var kondition, styrketräning och lite lek samtidigt. Vi tränade precisionshopp, krälade på golvet som alligatorer, rusade runt som galna apor och försökte stå på huvudet.




Krabbgång instrueras


Många djurater imiterades

Pass nummer två jag körde var ett Body Combat och trots att det var år och dar sedan jag körde det sist så kändes det som om jag kunde hela koreografin. Det är roligt att sparkas och slåss men jag föredrar nog vanlig kampsport och mer tekniktänk. Det var lite som ett vanligt pass på gymmet hemma - fastän något mer entusiastiska deltagare.

Ett kul inslag under lunchen var styrkemätning och jag var glad att så många av oss ville och vågade testa på tävlingarna. Det var jägarvila, 90 grader mot en vägg så länge man klarade av. Plankan, på armbågar och på tå, så länge man klarade av. (En gullig Eva imponerade stort med sina 8:13!) Även maxtest av armhävningar och dips mot bänk under 60 sekunder.

Under tredje passet som var någon slags danspass passade jag på att vila. Det gällde ju att ha krafter kvar inför dagens riktiga kraftmätning: NMT-passet med Marathon-Mia.



Jag var rätt mör och trött och hade lite svårt att ladda om inför det kommande Boot Camp-passet. Jag antog att det skulle bli ruggigt tufft och jag ville vara mer taggad än vad jag kände mig. Men redan under presentationen av Marathon-Mia och hennes NMT-kollega Johan (fd yrkesmilitär) och deras regler för passet så snäppade jag upp och kände att "nu kör vi".

Massor av roliga par-övningar. Det var grym stämning och massa bra pepp. Löpning, armhävningar, brottning, knäböj med kompis på ryggen, björngång, skottkärran, situps, burpees osv.

Det mest jobbiga och som fick mig att känna mig extremt tung och trött var löpning uppför en kulle, fem burpees och så upprepande av detta ett gäng gånger. Vi jobbade två och två och min partner fick bitvis släpa mig upp för kullen efter burpeesarna som i sig är enormt konditionskrävande och mina ben ville inte riktigt lyda. Det är tur att det är roligt att bli totalt utmattad också.


Jobbigare uppvärmning än man kan tro, jagis. Foto: Erika


Balans och styrka, kul att träna utomhus. Foto:Erika

Sen var det fantastiskt skönt att duscha, ligga på sängen en stund hemma hos Frida och så småningom svida om till middagsstassen och dagen till ära blev det höga klackar. Av olika anledningar valde vi att avstå från den gemensamma middagen och spendera kvällen på egen hand för att ta hand om varandra på bästa sätt.


Roligt att ha något annat än träningskläder också


Supermysig middag. Erika och jag.

Jag är hemma efter en intensiv och härlig helg. Den har till mestadels spenderats i den här svettiga lokalen:



Jag har hoppat som en kanin, sprungit som en galen apa, burit omkring på kompisar, tävlat i plankan, kört aerobis och boxats. En utförligare berättelse kommer under morgondagen...

Nu behöver jag och min kropp vila och sömn.

Fredagar är extra härliga. Det bara är så!

Nu drar jag till Stockholm och möter upp finaste Frida och Erika. Vi ska bland annat delta i träningseventet Blogger Boot Camp men också mysa och umgås.

Om du som läser min blogg skulle se mig i helgen så får du jättegärna säga hej. Då blir jag jätteglad!


Frida, jag och Erika i fjällen




Helgens aktivitet. Bild: Skärmdump

Nu går veckorna fortare än någonsin. Trots att jag egentligen inte vill inse det så börjar jag ju ändå förstå att det inte kommer bli något Stockholm Marathon för mig. Tiden har tagit beslutet åt mig. Det är helt enkelt omöjligt (för mig) att bli en marathonlöpare på bara sex veckor. Dessutom är jag fortfarande inte i springskick.

Det är jäkligt surt och jag känner mig ganska tom när jag tänker på det. Liksom förnekar det för mig själv.

Men å andra sidan så är jag jätteglad att jag kämpat hela hösten och vintern och börjat tycka att det här med att springa är kul. Det är en riktigt stor vinst i sig.

Det viktigaste för mig nu är att bli frisk i benet och fortsätta utmana mig på den dagliga träningen, intervaller och långpass. Hela året är fyllt av tävlingar och när jag känner mig i form så ska jag anmäla mig till lämpligt lopp... Ett marathon ska jag klara av någon gång också. Det bara är så.

Efter att ha resonerat med bra vänner så inser jag att det bara är dumt att riskera några värre skador eller ännu mer långdragna problem genom att utsätta kroppen för 42 kilometer om jag inte tränat kroppen för det. Dessutom är ju mer än halva tjusningen med ett lopp själva förberedelsena och känslan av att ha gjort allt man kan innan.


...ingen start i år. Tror jag.

Under min tid i Norrköping tränade jag ofta sent på kvällarna. Gymmet låg i samma kvarter och var alltid öppet till klockan 22. Nu i Luleå så har vi nya rutiner. Oftast tränar både jag och sambon (ofta tillsammans) direkt efter jobbet. Efter middag och hemmapyssel så brukar kvällen vara nära sitt slut, speciellt om man hamnar framför datorn eller tvn.

Därför kändes det annorlunda att åka till gymmet kvart över åtta på kvällen. Tack och lov var solen fortfarande uppe så att det var ljust och inte riktigt kändes lika sent. Förvånande nog så var gymmet helt överbelamrat och fullt av aktivitet. Jag hade missbedömt Luleå-borna när jag trodde att jag skulle få ha gymmet för mig själv på kvällen. 

Jag gjorde ett litet försök på löpbandet igen. Benet är så konstigt och gör ont både lite här och där. Undrar om det beror på felbelastning eller något. Eller kan det onda byta plats bara så där? Konstigt är det. Men glad att jag kunde lunka på lite grann i alla fall. Löpning är ju så himla bra träning. Svetten rann trots att jag varvade med en hel del gång...

Under min snabbvisit i Stockholm hann jag kasta mig in på den "omtalade" nya Intersport-butiken på Drottninggatan.

Måttligt imponerad när förväntningarna var relativt höga. I mina ögon en ganska vanlig sportbutik. Men trots det kom jag ut med en kasse. Bl.a. det här fina och sköna linnet.... som för övrigt invigdes igår.

Idag blev det dubbelt upp på träningsfronten. Dels för att det fanns två pass jag ville gå på. Dels pga att det kan vara bra att vänja kroppen vid lite längre belastning inför helgens äventyr.

Funktional moves. Grymt jobbigt idag. Kunde ta ut rörelserna mer. Hänga med snabbare och förstå övningar direkt.

Spinning. Linas 75-minuters-pass. Intervaller och uppförsbackar. Tungt och väldigt roligt. Bra musik är nyckeln till lyckad cykling. Dessutom smidde vi planer inför sommarens riktiga cykling och det kändes spännande...

Helgen har gått i ett. Efter morgonträningen var det en vanlig dag med jobb och sedan gick flyget söderut till vår huvudstad med sikte på möhippa. Hela lördagen gick i ett från att klockan ringde vid halv sex...

I träningsväg så fick bruden prova kickboxning och även vi andra. Det blev ett rätt bra pass. Jag provade ju kickboxning i höstas och gillar verkligen den typen av tuff, funktionell träning. Kondition och styrka kombinerat. Grym träningsvärk i vaderna efter saftig hopprepuppvärmning på mjuk matta.



I övrigt så blev det en del promenerande så som det gärna blir i storstäder. Söndagen bjöd på strålande sol och en första lunch utomhus tillsammans med brorsan och hans tjej.

Tjoho, morgonträning!

Jippiedididamdam... morgonträning.

Sprudlande glad, pigg och energifylld blir man faktiskt om man kravlar sig upp ur sängen före klockan 06 och ålar in sig i träningskläderna... medan ögonen fortfarande halvblundar och sängens värme lockar och pockar på att man ska komma tillbaka dit.

Men känslan efteråt. Så skön. Oslagbar start på en fredag. Trots att jag älskar att sova.

Dessutom sprang jag på löpbandet. Det var jobbigt, svettigt, tungt och kändes lite i benet. Och lite mer efteråt. Springa, eller inte springa, det är frågan. Endorfinerna vill jag inte vara utan.



Och nu är helgen på ingång!

Torsdag kväll och gemensam träning med(dagens födelsedagsbarn) Lina som börjat bli en riktig styrketräningsnörd. Hon hade med sig ett passupplägg som vi gick igenom och resonerade kring.

AMRAP - vilket betyder As Many Rounds As Possible innebär alltså helt enkelt att man bara öser på, varv på varv med ett gäng valfria övning, under bestämd tid. I vårt fall 8 minuter.



Detta var grymt jobbigt. Omöjligt att inte fuskvila några andetag innan man ger sig på nästa övning. Burpees är verkligen döden. I benen, för flåset och hela hållningen. Jag kände mig som en urlakad mask som bara ville lägga mig ner och kräla på golvet.

Efter 8 minuters hårt jobb "vilade" vi genom att köra intervaller i stakmaskinen och på roddmaskinen. 3 x 8 minuter blev det och sedan kompletterade vi med extra magövning och baksida lår. Puh! Ett jobbigt och roligt pass! Mycket roligare att köra ihop med någon och Lina var duktig att peppa. Jag själv hade fullt upp att andas...

Lina bjöd inte bara på träning utan även på fika efteråt. Helt underbart vackra cupcakes som jag fick lov att tjuvsmaka så här dagen innan kalaset. (Fast jag har sparat den till idag. Jag gör ett nytt försök att låta bli sötsaker på vardagarna)

Tack vare Petras inlägg om att hon fått startbeviset till Stockholm Marathon gissade jag att de delat ut startnumren. Och ja. 22954 är jag. Mitt nummer. Till marathon. Till 42 195 meter.

Dagarna går. Ingen löpning att blogga om.

Träningen känns som i en rejäl dipp när jag saknar mål. Även fast det är roligt just när jag väl är på gymmet så saknar jag motivationen och drivet. 

Men i tisdags hade jag det väldigt kul till exempel. Då gjorde jag comeback på cykelsadeln och körde långspinning för finaste Lina. I hela 100 minuter piskade hon oss deltagare med intervaller och grymt bra musik. Det var faktiskt riktigt roligt.

Jag har ju alltid gillat spinning men tappat bort cyklingen lite efter vägen. Om min sambo väljer att investera i en landsvägscykel så måste jag nog putsa av Pärlan och få lite tramp i benen igen.

Idag hoppas jag på Lina-pisk igen. I form av någon crossfit-variant. Mitt mål för kvällen är att bli totalt slut. Ser fram emot det.

Nu går jag in i fjärde veckan utan löpträning och med ett ont ben.

Jag är måttligt trött på att känna hugget i underbenet och vill inte vara dum nog att springa fastän det inte känns bra. Det är ledsamt och tråkigt att inte få träna det jag vill.

Jag funderar på Stockholm Marathon och min uppladdning och hur rimligt det är att hoppas att det ska kunna gå ändå. Det är inte värt att äventyra hälsan och kroppen och eventuellt pressa sig till ytterligare skador för att springa just ett speciellt datum. Det kommer fler lopp och fler möjligheter att utmana sig själv. 

Och på något vis känner jag att jag har fått en större vinst i och med att jag faktiskt börjat gilla löpträningen. Vad är då ett lopp (vilket som helst) att sträva emot egentligen?

Jag har ännu inte avskrivit det helt - men börjat förbereda mig på tanken.

På fredagen var vädret något sämre. Vi snörade på oss pjäxorna och packade väskorna för ytterligare en tur på längdskidorna. Vi tog en ännu högre lift upp på fjället för att kliva på Kungsleden. Alltså inga pistade skidspår men en kryssled att följa. Sikten var något begränsad, inte pga dimma men pga ljuset som gjorde att jag omöjligt såg några konturer i snön. Allt var vitt. Leden var ganska väl uppkörd av skotrar och snön var ganska hårt packad.

De första kilometerna var enormt jobbiga. Adrenalinet pumpade hårt när utförsbackarna utför fjället skulle plogas med tunna rangliga längdskidor och sen rann svetten efter ryggen när motsvarande höjd skulle bestigas upp till nästa krön. Och så gick det upp och ner - och upp och ner. Jag var beredd att vända om efter de första 45 minuterna när det kändes som att vi bara kom längre ut i vildmarken och med världens jobbigaste sträcka på tillbakavägen också. Vetskapen om att varenda lång och brant nedförsbacke skulle vi ta oss uppför på hemvägen. Fotlederna ömmade och små muskler i fötterna krampade som sendrag vilket jag aldrig upplevt tidigare. 
 
Men sen så vände det. Det blev några längre partier av flacka sträckor. Det ljusnande något och det blev lite mer lättåkt när man kunde ana snöns former framför sig. Några kilometrar avverkades i betydligt snabbare tempo (även om vi fortfarande snackar turåkning/gång) och just när vi skojade som bäst om att stugan skulle synas bakom nästa krök så vips så gjorde den det.

I Viterskalsstugan där väntande det våffelservering och civilisation. Nog för att vi inte var så långt från byn men det kändes som en helt avlägsen värld vi befann oss i och jag är expert på att skrämma upp mig själv med värsta tänkbara scenario.

När solen senare dessutom gjorde oss sällskap så kändes livet mycket lättare. Hemresan gick som en dans och vi blev omkörda av skotrar titt som tätt. Jag kunde börja njuta av att ha besegrat äventyret med endast två vurpor i bagaget.

Torsdagen var resdag och ända från Luleå hade vi sol och blå himmel. Det var också den dagen som enligt helgens väderprognos skulle bjuda på det finaste vädret. Det ville vi gärna ta till vara på och åkte rätt så tidigt hemifrån och var på plats i fjällen redan före klockan 12.

Lunchladdning med viltskav innan vi bytte om till skidkläder och gav oss upp med Centrumliften uppför backen.

Det var en häftig syn att åka upp med liften eftersom bakom det som första anblicken av vad som var fjällen med ett antal nedfarter så dolde det sig ovanför och bakom detta ett myller av ytterligare toppar, liftar och en fantastisk utsikt med snöklädda fjäll och klarblå himmel.

Vi åkte Kobåsspåret uppe på fjället i en dalgång men det var inte särskilt lättåkt. Spåren var visserligen kanonfina men ganska tröga och så gick det ju bara uppför. Jag bråkade dessutom med migrän och hade lite dålig ork i början. Men det var bara att stanna, lyfta blicken och insupa hela härligheten så fick man nya krafter...

Ett fikastopp gjorde vi efter ett par timmar och sen var det bara att glida neråt igen. Eller ploga utav bara sjutton - är nog en mer korrekt beskrivning.












Sen drack vi öl/cider i bastun och solade vidare på balkongen. Åt nötter och pizza framför brasan och somnade ovaggade med massa frisk luft i lungorna.