STRÅKENLOPPET
1) Visar den rätta känslan 2) ...men bjuder på ett litet leende, väl i mål
Stråkenloppet, 40 km (nu ändrat till 42 km), 4 tim 17 min.
43,15 km (enligt min klocka).
Vädret var mellan minus sex och åtta enligt SMHI. Således perfekt skidväder och jag var mycket nöjd med att kunna valla blått, min favorit. Och jag tänker inte skylla på vallan. Att det här loppet kommer att gå till historen som "Helvetesloppet" har andra orsaker...
Strax innan startskottet brann av så kom jag springandes in i led 4, hittade en plats längst bak bredvid min kollega, spände fast fötterna i skidorna och hann slå igång klockan. Dock åkte jag de första meterna medans jag spände på stavarna runt handlederna.
Jag hann alltså inte bli särskilt nervös, inte mer än den känslan som jag fick i bilen på väg ner. Ett pirr, en liten förväntan och en något större känsla av motstånd. Som det ska vara när det handlar om mig och mina tävlingsnerver.
Jag märkte direkt att jag var för varmt klädd, trots att vi nästintill stod stilla och fäktades med stavarna om de fyra spår som fanns dragna, så höll jag värmen uppe. När vi väl började åka, om än i sakta mak så bokstavligen rann svetten. Så brukar det inte vara när jag åker längdskidor. Valde att fortsätta ett tag eftersom jag inte ville slösa tid på att stanna och ta av en tröja. Dock åkte jag i samma kläder som jag brukar och det skulle stämma med dagens temperatur.
Med lite perspektiv på det hela så tror jag att det var det faktum att jag var så varm som gjorde att jag blev på så dåligt humör. Jag tyckte redan efter första kilometern att det var så tråkigt att åka skidor. Jag tappade lusten totalt och den närmaste milen ägnade jag största delen åt att försöka komma på giltiga anledningar att få sluta åka. Jag såg en man som klev av och jag slängde ett avundsjukt öga åt hans håll...
Till detta var spåren rätt mjuka och uppåkta redan första varvet (Banan var upplagd på två varv om 20 (eg 21,5 km)) och jag fasade för att möta dem en andra gång, ännu mer uppkörda. Det var genomslag på rätt många ställen i skogen och fortfarande mycket folk runt omkring. Jag upplevde att de stressade min åkstil och jag tappade mitt vanliga flyt och blev ännu mer irriterad.
Första varvet så drömde jag om att få åka av när jag kom runt och nöja mig med det, jag var nog mer eller mindre inställd på den lösningen. Det fanns även en sträcka som var 20 km, alltså enbart ett varv och det kändes mer än tillräckligt. Men... så insåg jag att jag då skulle vara tvungen att leva med ett resultat som registrerade som "Brutit" (!) och det kunde jag bara inte.
Alltså var det bara att svänga mot "varvning" istället för mot "mål" och leva på känslan att mer än hälften var gjord. Min klocka visade 22 km och här trodde jag fortfarande att loppet skulle vara 40 km. På något sätt gav det mig mer krafter och jag började längta efter loppets värsting-backe som enligt skylten hette "Helsikesbacken". Jag hade känt mig som mest stark i uppförsbacken och spurtat om några saxandes. Bra för självförtroendet när allt annat kändes kasst men det var fortfarande ett gäng kilometer att avverka innan jag fick ge mig på backen.
Man hinner tänka så mycket samtidigt som man åker men mycket är osammanhängande eller bara trams. Skrämmande hur mycket negativa tankar jag hade under den här korta tiden och när jag blev varse om det så försökte jag plocka fram något slags inre "jävlaranamma" och få mig själv på bättre humör. Det hjälpte något och jag upplever att andra varvet gick lättare än det första, delvis pga att jag kunde styra mitt eget åkande bättre när folkmassan skingrades men det var trots det tror jag att det var de längsta fyra timmarna jag någonsin varit med om.
Min klocka talade om att jag höll en hastighet om c:a 9,9 km/h inklusive några drickastopp och jag ville väldigt gärna komma under fyra timmar. Jag tog i, så mycket som kroppen och huvudet bar, och försökte öka marginellt de sista fyra kilometerna. Det var här det blev som mest jobbigt, när jag insåg att målet i.n.t.e. b.e.f.a.n.n. sig vid 40 km. Klockan tickade precis över till 4 tim 1 min när pipet som berättade att jag åkt 4 mil kom. Inte heller närmade jag mig upploppet trots att min klocka visade både 40,5 och 41 km... det kändes rent ut sagt helt hopplöst ett tag och efter ytterligare ett par uppförsbackar så kände jag väldigt tydligt vilken inverkan inställningen har direkt på prestationen. Det fanns ingen vilja kvar.
Trots det kom jag till sist ner på upploppet och fick ge det sista i en slutstrid och "vann" över en kille innan jag snubblade över mållinjen efter 43 långa och plågsamma kilometer. Äntligen!
Eftersom jag gärna vill ha en positiv anda så får jag försöka plocka godbitarna ur den här upplevelsen också:
-Kroppen kändes bra.
-Vallan kändes bra, möjligen lite finjustering.
-Tiden blev inte så dum ändå, ett snitt om 10,05 km/h inklusive stopp och dagens förutsättningar gör mig nöjd.
-Jag var långt ifrån ensam om att uppleva loppet så här...
-och jag fick träffa söta Therese.
och sist men inte minst:
-Jag gjorde det, trots att det var sjukt jobbigt och jag bara ville sluta, så gjorde jag det!
Välkommen åter? Tack men inte som det känns just nu.
Återigen,-imponerande! Grymt bra jobbat:D
jamenförfasen - du gjorde det!!! fasen vad strongt!!! du har slipat pannben! :)
You Go girl!!=) tummen upp
Du klarade det, det kommer alltid finnas lopp som är "tråkiga" men med din vinnarskalle så tror jag faktiskt inte att du någonsin kommer bryta ett lopp för att allt känns åt helvete.
Kram till dig från oss.=)
Jag kan ingenting om längdskidor och har ingen aning om vad som räknas som "snabbt", men jag tycker att det verkar jättebra! :) Framörallt är jag imponerad av att du inte gav upp där när det var som tyngst, grymt!!
Bra jobbat. Wadköpingsloppet den 7e februari kanske? 40 km och är seedningsgrundande för vasan. En chans till revansch.
Vilken klocka är det du har?
"Vi åkte Stråkenloppet och allt vi fick var en jävla sickel"
Jag fick inte ens den. Jag var så yr och arg när jag kom i mål att jag gick förbi allt utan att se om det var någon som ville ge mig en sickel. Nån snäll man sa "bra kämpat!" och jag gav honom onda ögat medan jag letade efter min jacka. Sen gick jag till bilen där det redan osade av svordomar som mina klubbkollegor svurit sedan de kom i mål på tider som låg långt ifrån deras egentliga kapacitet.
Och jag måste säga att det var grymt bra jobbat att inte ge upp vid varvningen. Har man väl börjat tänka sådär så är det ju svårt att släppa. Du valde den svåra vägen och genomförde loppet, och det ska du vara väldigt stolt över!
Vilken upplevelse! Men tror det är hur bra som helst att ha varit med om nåt sånt där innan Vasan.. för tänk om Vasan börjat så där. Vilket är fullt möjligt antar jag, nu vet du åtminstone hur det kan kännas och att det är möjligt ändå!
Var stolt min vän.
Kram
Vilken lopp, och du klarade det Annika!! SÅ bra jobbat!!
Du är grymt stark i både kropp och själ! Du har en kämpaglöd av dess like!! Du ska vara stolt vännen!!
Mycket mycket mycket bra jobbat!!!
Kram!!
Starkt av dig att ta dig i mål! Säkert bra träning inför Vasan, hoppas tiden räcker till seedning!!!
Jag tycker att det är grymt bra gjort av dej att få svängt de negativa tankarna och att fortsätta fullfölja loppet trots att du hade lust att kliva av! Det är en styrka som du kommer att ha nytta av framöver. Det var en tränare som sa till mej en gång att "kliver man av en gång, så är ribban mycket lägre till att göra det även nästa.."
Dessutom har du nu fått en till tävlingserfarenhet, också något du kommer att ha nytta av framöver.
Mjuka spår är det stor chans att det är även i Vasaloppet, men nu har du ju kännt på hur det är att tävla i det och du kan mentalt förbereda dej på ett helt annat sätt.
Framförallt, GRATTIS till genomfört lopp! =)
Jobbig tävling, men vilket jäkla pannbensbyggande!
Tråkigt att loppet inte blev en upplevelse av det positiv slaget. Du får tänka på att du är stark, väldigt stark!! Bra kämpat att köra på när känslan inte alls var bra.
Du är grym!
Jag är så grymt imponerad! Har läst andras berättelser om Ståkenloppet och det verkar riktigt tufft! Skitbra åkt! :)
Håller med dem andra, ditt pannben är inte att skämta om. Du har det verkligen! Bra skrivet och grymt jobbat! Vasaloppet kommer du glida igenom!
Bra jobbat! Det viktigaste är ju faktiskt att du kämpade trots att det kändes så dåligt, det är riktigt bra gjort!
Skönt att läsa din berättelse då även jag befann mig i helvetesspåret i söndags. Detta var mitt första lopp efter att ha åkt skidor i endast 4 veckor utav mitt 30åriga liv. Du anar inte vad underbart det var att hära att det inte bara var jag som hatade varenda sekund utav det andra varvet och som tyckte att det var ngt utav det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv (då har jag ändå idrottat i hela mitt liv).
Och; Vasan ska tydligen inte vara en lika överjävligt tråkig upplevelse, enligt dom som vet... ;)
Lycka till!
