Uppladdningen började redan i lördags när jag och Elin tog våra packade väskor och startbevis och åkte till Stockholm. Vi hade en kanonhärlig dag med shopping, mycket skratt och en helt underbar biokväll. Vi fick bo som prinsessor hos söta Ylva som utgjorde den tredje deltagaren i vår kvartett som skulle ställa upp i Tjejmilen.

Imorse laddade jag med gröt och försökte just känna mig laddad men det var snarare ångestladdat, jag ville inte springa...

Vi mellanlandade och hämtade upp vår fjärde medlem i vår tjejmilskvartett och gick på toaletten för femtielfte gången innan vi anlände till Gärdet och start/mål-området.





Vi startade alla i olika startled och delade på oss efter att fått varsin spark i baken. Det var långa oroliga minuter när jag stod i startfållan och strechade och försökte värma upp med hjälp av SATS-människorna som stod på podier och körde aerobics. "Varför gör jag det här?", malade på i mitt huvud. Extra jobbigt blev det när det visade sig att jag (och massa andra tjejer också) stod i fel startled och det visade sig att c:a 2000-3000 stod framför istället för att jag stod längst fram som jag trodde... Slapp alltså inte trängseln utan det var ren och skär gång när vi gick ut under startportalen. Tog det lugnt i början och ville inte ödsla onödlig energi på att zick-zacka för mycket.

Min taktik (eh, tanke kanske är ett mer passade ord) var att försöka hålla en hastighet på c:a 9,5-9,8 km/h de första 5-6 kilometrarna och sedan öka lite om det kändes ok. Men jag låg kring 9,8-9,9 km/h i snitt hela loppet och det kändes jättebra. Hade en liten dipp vid fem kilometer och tyckte att det kändes långt att springa i ytterligare 30 minuter. Backen som skulle komma vid 6,5 km och som jag förberett mig mentalt på dök aldrig upp. Det fanns däremot brantare "backar" både innan och efter.

Totalt sett så gick tiden rätt fort trots allt. Det var väldigt vackert att springa längs med Djurgården och vattnet. När det var c:a två kilometer kvar och man kunde se bron och förstod att vi var på väg tillbaka var det dags att öka lite. Det märktes att de flesta började trycka på lite mer. Dessutom stod det mycket folk längs sidorna och hejade på. Härlig stämning och vädret var strålande.

Det var en skön känsla att öka takten och löpsteget (om jag får säga så) kändes bra, lite av känslan att flyga fram. Så började lutningen uppför efter bron och jag sneglade på klockan och förstod att jag behövde öka ännu lite mer för att inte tappa alltför många sekunder/minutrar. Det kändes i benen men det var så härligt att bli framhejad av all publik och känslan av att få springa om och trots allt känna sig stark övervann allt annat... Jag började känna ett lätt illamående och fokuserade på andningen som kändes tung. Gåshud spred sig från nacken och ner över armarna och jag hann tänka att det var den här känslan jag ville komma åt. Jag vill ta ut mig!

Jag sprang så fort som jag bara kunde den sista sträckan in i mål och visade upp mitt hårdaste fighting-face när jag spurtade om de sista på upploppet... Slog av klockan som visade på 1:00:17! (Officiell tid 60:15)



Mycket nöjd med att komma in på blanka timmen utifrån mina förutsättningar. En riktigt skön känsla i kroppen efter att ha tagit ut mig och klarat bedriften, som handlar om mycket mer än att bara springa... (Självklart har jag redan tänkt tanken att jag hade kunnat sprungit några sekunder snabbare och kommit under timmen, den magiska gränsen. Men jag är nöjd som det är och tänker fortsätta vara det...)

TACK för alla lyckönskningar och varma hälsningar! Det betyder mer än ni kan ana!

Cykling, 3 tim 20 min.

87 km.

Sista etappen och dags för final i Ride of Hope.


Jag och Lina poserar innan det är dags för avfärd


Gänget som cyklade hela sträckan, 125 mil - crazy!

Det var ett stort och förväntansfullt gäng som väntade på starten utanför ICA Maxi i Uppsala. Eftersom Malin och Anna åkt hem kvällen innan så var det bara jag och Lina kvar. Vi beslöt oss för att köra i en mellangrupp och startade näst först. Det tog inte lång tid innan första uppförsbacken kom och det kändes direkt att benen var lite sega från två dagars cykling. Klungan saktade inte ner och det var lite tufft att hänga på. I nästa backe tappade vi några meter och fick kämpa för att ta oss ikapp. Nu var pulsen uppe rejält och det var bara att trycka på pedalerna så gott det gick.


Vid depån i Märsta där vi samlade ihop oss för att köra de sista milen

Efter Märsta skulle det tydligen vara "slut på backarna" men det var nog glädjetänk från andra deltagare. Jag och Lina höll ihop och kämpade och peppade varandra. Vi drog lite om vart annat men för mig var hon ett stort stöd, en skön trygghet och en rejäl morot att inte tappa greppet. När backe efter backe dök upp varvade vi det med ett par svordomar (från mig) och härliga ironiska glädjeskrik: "Jippie, en backe!" "Äntligen!" Det var även en tröst att höra att även andra cyklister var lite trötta på höjdökningarna.

I vår klunga var det i stort sett bara killar/män och så 5-6 tjejer i svansen som slet för att hålla ihop klungan. Det finns alltid krafter kvar tänkte jag och växlade ner och tvingade benen att trampa trots mjölksyra. Jag och Lina kan stolta säga att vi inte tog emot någon knuff eller hjälpande hand utan helt på egna benmuskler och järnvilja tog oss uppför varenda backe och genom varenda kurva och rondell. Riktigt härlig känsla att få ge det sista!


Underbara Lina

Vi stannade vid Gärdet och vid Karolinska för att hämta upp två cancerdrabbade barn som sedan eskorterade hela den totala massan av cyklister, en klunga på drygt 200 personer. Vi cyklade igenom Stockholms innerstad och stannade upp trafiken och drog till oss massa blickar. Vi tog oss ändå fram till Gröna Lund där finalen väntade. Artisterna Denise Lopez, Anna Book och Adele uppträdde på scenen. Och så slutligen överlämnades en check om drygt 300 000 kr som Ride of Hope samlat in, till Barncancerfondens ordförande. Väldigt rörande!


På scenen på Gräna Lund

Jag är så nöjd med hela helgen och arrangemanget och allra mest med att få umgås med Lina, Malin och Anna. Tänk vad bloggandet kan ge för fördelar! Helt fantastiskt!!!

Cykling, 3 tim 57 min.

104 km. Fick börja med att medicinera mot migrän det första jag gjorde på morgonen och det var en vissen Annika vid frukosten. Men jag ville inte ge upp innan jag försökt och strax efter att vi hade hoppat upp på sadlarna och börjat trampa så kände jag mig hur bra som helst!

Vi tänkte köra med långsamma gruppen men eftersom det tillkommit några cyklister som inte riktigt höll samma tempo som dagen innan märkte vi nog alla tjejer att det gick lite för långsamt för att det skulle vara roligt och utmanande. Efter att jag cyklat bredvid en Västeråsare som antydde att även han ville cykla fortare så kollade vi med vår gruppledare om det var ok att vi stack i förväg, vilket det var. Västeråsaren fick eld i baken och tjöt iväg som ett skott, jag ropade till tjejerna att hänga på och så bara svischade vi iväg. Vilken känsla! Att känna flytet i tramptagen och trycket i benen och pulsen som går upp men hjärtat trivs och jobbar hårdare och hårdare. Landskapet som far förbi, soliga vackra Sverige, kossor som sover i skuggan, rödvita små stugor och små vattendrag och stora gröna lägdor och dofterna som förhöjer hela intrycket. Just i den stunden kände mig härligt okrossbar, snabbast i världen och fri som en fågel...

Vi fortsatte hålla i ett riktigt bra tempo och så turades vi om att dra, växelvis ett och två led och det kändes så proffsigt och härligt. Det är en mäktigt känsla att dra en grupp framåt och att själv ha fri sikt framåt och att själv inte behöva stirra in i hjulet framför som vid klungkörning.

Efter en stund hade vi kommit ikapp en av mellangrupperna och vi hängde på dem och då var det skönt att ligga bak i en klunga igen och få "vila" lite. Tack tjejer, för den underbara känslan av att cykla med er! Riktigt samspelta och jämna kändes vi tycker jag.

Vi kom i mål i Uppsala och åkte sedan i gemensam trupp upp till Ride of Hope Grand Prix, en cykeltävling där vi fick passa på att visa upp oss och ta emot folkets jubel.


Uppsamlingen vid Akademiska sjukhuset


Akademiska var det ja...


Fyller på med energ i form av festis, bullar och bananer


Brorsan tittade förbi när vi befann oss i Uppsala, kul!


Middagen på Marcos i Uppsala och Lina och jag


Hoppe, Ride of Hopes maskot, cyklade hela vägen från Lund till Stockholm

Cykling, 5 tim 19 min

134 km. 

Förberedelserna startade redan på torsdag kväll när jag fick besök av Lina från Gävle som kom direkt från Luleå med tåget. Jag mötte henne och hennes kärlek(cykeln) på stationen och efter lite kvällsmat på Durkslaget så gick vi igenom våra packningar och laddade med sportdryck.

 
Fina Lina och middagen: flädermarinerad kycklingfilé med valnötter, babyspenat och balsamicosky

På fredag morgon blev vi upphämtade av Ride of Hope-gruppen (specialservice) med packning och cyklar och drog upp till Katrineholm. I Katrineholm väntade Malin och Anna och det var roligt att träffas allihopa och känna att det var dags.


Malin och Anna i sina fina RoH-tröjor

Tyvärr var jag inte på topp eftersom min migrän spökade och hela helgen har jag knaprat piller för att orka med både den fysiska ansträngningen och den sociala biten. Under fredagen hade jag molande huvudvärk under hela loppet och det var bara full fokus på att peppa mig själv att fortsätta. I efterhand känns det lite dumdristigt eftersom de andra två dagarna blev så mycket bättre och roligare när huvudvärken släppt. Jag hoppas verkligen att jag inte drog ner stämningen allför mycket för de övriga under den här tiden. Det är hemskt att vilja så mycket men kroppen säger ifrån.

Fredagen innebar nytt längdrekord för mig eftersom jag som längst innan cyklat 10 mil under tjejvättern och denna etapp var 134 km. Jag kände direkt, trots huvudvärken, att det är så mycket roligare att cykla i klunga och att kunna pusha varandra och dessutom kunna dra nytta av de personer som drar.

Vi cyklade första delen i en stor klunga om c:a 30-35 personer och det var lite olika uppfattning om hur fort vi skulle köra. Efter två depåer så delade vi upp gruppen i två och lät de snabbaste sticka iväg. Jag hade ingen extra ork och höll mig långt bak och var mycket nöjd med att få ett snitt runt 25 km/h ändå i "långsamma gruppen", visserligen medvind.

Strax före klockan fyra var vi framme i Västerås, ICA Maxi och värmen var total när vi stod stilla. Vi har trots allt fartvinden som svalkar något när vi cyklar. Det blev ett snabbt intag av milkshake och en kycklingburgare för att inte hamna i koma direkt innan vi trampade ytterligare några kilometer till Scandic hotell där vi skulle bo.

Under samtliga dagar har vi haft strålande sol och värmebölja. Vi har kämpat med att dricka stora mängder vätska och balansera det med den begränsade möjligheten till toaletter. Dessutom känns det som att jag ätit konstant: banan, vetebulle, festis och russin&nöt-blandning. Livrädd för att energin ska ta slut men det har fungerat riktigt bra!

Sammanfattningsvis en kämpig dag där fokus låg på att bara överleva huvudet och värmen men riktigt skön känsla att klara det och himla kul att cykla med tjejerna!

Det var ett kort lopp och inte så mycket att orda om egentligen. Lite mer bilder å andra sidan.
(Usch för alla bilder med badmössa och våtdräkt, men det bjuder jag på)

Vi vaknade utvilade i en hyrd lägenhet i centrala Vansbro och det var gott om tid.


Här sov jag som en prinsessa i bäddsoffan

Åt frukost och promenerade iväg och hämtade mitt startkuvert. (Hejade en snabbis på Erica från Göteborg som vi mötte på Blogger Boot Camp. Kul!)


Har hämtat ut startkitet inklusive fina badmössan!

Jag var lite skönt nervös och spänd innan det var dags men allt klaffade så himla bra. Jag fick, efter lite övertalning, byta startgrupp och sedan var vi på plats vid startfållan ungefär en halvtimme innan start. Vi gick förbi den digitala skylten i Vansbro som jag tidigare år åkt förbi på väg tll fjällen och den visade 16,8 grader i vattnet.

Vi såg första starten, den enda tävlingsgruppen simma iväg. Sedan var det gemensam uppvärmning och jag insåg att jag var en katt bland hermelinerna i min röda badmössa bland alla andra vita i gruppen. Riktigt lyckosamt för mamma och pappa som skulle försöka följa loppet och mig från land.



Så var det dags att hoppa i vattnet och det var förvånande behagligt redan från början. Det var dock lika trångt som jag varit rädd för och jag fick en hel del sparkar och själv så tafsade jag en del på damerna framför. Det blev en del skratt och ursäkter och stämningen var god. Jag var verkligen inställd på en dålig tid för det gick inte att ta i överhuvudtaget. Glasögonen var mer eller mindre immiga hela tiden och jag försökte rengöra dem hjälpligt med en hand medan vi simmade.



Största delen av loppet simmade jag närmast bryggan för man kände direkt hur det strömmade om man gick ut en bit. Jag hörde föräldrarnas rop från sidan och vågade iaf ta mig ut och ta mig förbi några klungor. När funktionärerna på bryggan ropade att det var 200 meter kvar så ville jag öka tempot lite och gick ut på nytt. Då lyckades jag till och med att simma om en tjej som körde fristil fastän jag simmade bröstsim.



Målet närmade sig och jag kunde se klockan ticka genom mina igenimmade simglasögon. Blev förvånad och nöjd över att inse att jag skulle klara 30-minuters-målet jag själv hade satt upp. Jag satsade istället på att komma under 28 minuter... och försökte ge lite extra... och 27:41 daskade jag handen på tavlan!


Min målgång


Glad med medaljen

Efter mål mötte jag upp Lisa från Umeå som jag pratat med på Funbeat efter att ha cyklat Tjejvättern på samma tid - och nu vi hade samma tid även på simningen. Mycket trevligt!


Två nyduschade 27-minuters-simmerskor

Det var härlig stämning och bra ordnat med mat och efterrätt och underhållning efter mål. Dalmasarna är så trevliga! Vi blev serverade att killar i vit skjorta och fluga som sprang fram och tllbaka i regnet och blev genomblöta. Jag fick dessutom äran att äta tillsammans med den begåvande killen som spelade gitarr och sjöng för oss.

Lite tråkig analys: Det kändes direkt att det var en enkel match och att jag borde ha kunnat simmat längre. Det var inte jobbigt och jag behövde aldrig koppla på pannbenet. Det var en väldigt lång resa upp och en minst lika lång resa hem för att simma 27 minuter... (Att simma ytterligare två kilometer och då dessutom simma medströmt låter inte helt omöjligt nu)

(Varning för toklångt inlägg och massor av bilder)

Innan

Vaknade med ett ryck och visste direkt att "this is it". Morgonen gick fort, frukost bestående av yoghurt, musli och hårdbröd med kokt ägg. Drack mer sportdryck. Bytte om och packade ner det sista. Allt kändes bra och jag var så glad över att må bra och slippa den eviga huvudvärken/migränen som alltid har en förmåga att komma när man som minst behöver den.


Pärlan på plats i bilen

Resan upp gick bra. Några felåkningar men det var bara roligt och aldrig stressigt och lite spännande att få se nya delar av Östergötland. Hittade en bra parkering och promenerade i sakta mak mot centrum och nummerlappsutdelningen. Vi gick förbi starten och såg några startgrupper trampa förbi i relativt lugnt tempo. Det var kallt i luften och molnen såg oroväckade svarta ut men jag såg även små blåa hål och höll tummarna. Det blåste rätt kraftigt på sina ställen när vi var nere vid vattnet.


På väg in i Motala och En del av kön

Kön på torget var bland den längsta jag skådat men det gick relativt fort att komma fram. Jag fick kuvertet i handen innehållande nummerlapp och chip för tidtagning. Efter att chippet testats tog vi ett varv i Team Sportias tält men jag kände mig nöjd med allt jag hade med mig och behövde inte handla något.


På med chipet runt vänster vrist

Gick tillbaka till bilen och kom på att jag inte hade pumpat upp däcken på pärlan ännu. Hann bli liiite nervös över att någon ventil skulle gå sönder eller att slangen skulle explodera men jag ville verkligen ha välpumpade däck till loppet och det gick alldeles utmärkt.



Nu var det dags att cykla bort till starten och innan jag lämnade chauffören/supportern/fotografen på bron fick jag en spark på den vadderade baken.

Loppet

Vår startgrupp fick gå in i fållan och så pep det några gånger som en nedräkning och 11:08 rullade vi ut från starten. Det gick inte fort och vägen var lite slingrig ut genom staden. Log mot fotografen på bron och försökte sedan sätta fart på benen. Precis som på tjejvasan var det väldigt många långsamma cyklister och jag tänkte inte göra misstaget att ligga bakom alltför länge. Jag ville börja cykla i mitt tempo...


Här cyklar vi iväg

De första tre milen hade vi väldig motvind och jag trodde att jag skulle hitta någon att hänga på för att få lite skydd men jag var helt ensam i mitt tempo. Det funkar väl så, att de som man cyklar lika fort som, hinner man ju inte ikapp... Det var rätt tungt att trampa i motvind ute på slätten men jag försökte tänka att det var uppvärmning och att det var nu jag skulle bli varm. Kläderna kändes bra. Jag hade en extra vindjacka utanpå en kortärmad och en långärmad cykeltröja och hade även tagit skidhandskarna och det var skönt.

I Rogslösa var första kontrollen och jag stannade en kort stund för att sträcka på benen och få ut blod i fötterna som hade domnat bort. Var förvänad över att folk stod i godan ro och fikade och stod i toalettkö. Jag småsprang fram till serveringen och ropade efter sportdryck, svepte två muggar och hoppade sedan på cykeln igen.

Jag hade sett Tjejvätterns sträckning med höjdkurva och visste att en riktig uppförbacke väntade direkt efter kontrollen. Den var förvånande brant och många hade klivit av sina cyklar och gick. I backen hittade jag två tjejer som trampade på bra och vi tre låg så långt som möjligt till vänster och den första tjejen hade en ringklocka som väl kom till användning. Backen gick i etapper och det kändes lite i benen speciellt när man fick korsa mellan andra cyklister och inte kunde anpassa farten själv. Koncentrerade mig på att titta lite åt sidorna för att njuta av utsiken uppe på Omberg.

Någonstans mellan 5 och 6 mil rullade jag leendes in på den andra kontrollen i Rök och där blev jag uppmött och omhändertagen. Tog av vindjackan och fixade fast nummerlappen på cykeljackan istället. Ett kort besök bakom buskarna och några godisbitar i munnen och c:a 12 minuter senare så for jag iväg igen.


Vid andra kontrollen

Den närmaste sträckan hade jag en följebil som åkte och fotograferade och hejade och jag kände mig starkare och piggare än någonsin. Benen bara gick av sig själva och jag bara svischade förbi klunga efter klunga och i perioder var det t.o.m. medvind! Underbart att cykla genom fina små orter och förbi stora härliga gula fält i solen... 






Den ryggen fick många cyklister se igår, hehe

Det rullade på fort fram till tredje och sista kontrollen vid 80 km. Jag tog ett kort stopp enbart för att få sträcka ut benen och trampa liv i fötterna som domnat bort igen. Drack lite av mitt eget vatten och tog några enervit-tabletter och cyklade vidare direkt.

Men efter några ytterligare kilometer så började nacken säga ifrån. Det var jobbigt att hålla upp huvudet hela tiden och trots att jag försökt att skaka armarna, axlarna och röra på nacken under tiden så kände jag orken tryta nu. Vid 90 km kom huvudvärken smygande och det svartnade för ögonen några gånger.

Jag försökte peppa mig själv att det var roligt att jag fick kämpa, att det inte var långt kvar, att jag var stark och att tänka på hur fantastiska benen var som bara trampade utan att klaga. Jag mådde sämre och sämre och hängde med huvudet och ville bara att det skulle vara över. Kikade på klockan och såg att jag hade en snittid på över 26 km/h men det var exklusive stoppen så jag orkade inte räkna på vilken sluttid det kunde bli.

Det var några plågsamma kilometer innan vi svängde av och vägskylten visade Motala 5. Det blev lite trafikstopp och då kände jag att jag har krafter kvar och nu ska jag köra allt jag har till mål. Det finns alltid lite extra att ge och det ska fram nu. Så trampade jag allt vad jag hade och tänkte på spinninglokalen, musiken och hur jag får energin från styret och ända ner i foten och hur jag trampade hela varvet, tryck och dra, tryck och dra.

Så svängde vi in samma väg som vi cyklat ut och nu var det bara några hundra meter kvar och jag såg startfållan och den stora luftfyllda bågen och spurtade om en sista racercyklist precis innan jag cyklade över mattan som tog signaler från chipet om min sluttid... Puhhh... i mål, äntligen! Så skönt! Alla cyklade vidare längs en markerad cykelbana och jag sparkade loss ena skon från pedalen och slog av klockan och fortsatte rulla genom folkmassorna och några applåderade när vi cyklade förbi. Jag förstod inte vart vi var på väg men ville bara kliva av cykeln.

Det var då jag såg det... MÅLET... Mitt huvud fungerade inte som det skulle och jag förstod inte vad som hade hänt. Jag som trodde att jag redan hade... men men... jag cyklar väl lite till då... och där stod min privata fotograf... heja heja... Tog fart i sista lilla kurvan och körde äntligen äntligen IN I MÅL! Nu då...


På upploppet

Helt matt och svag och yr tog jag emot en medalj och snubblade bort från den värsta trängseln! Möttes av grattiskramar och en vacker blomsterkrans!


Så stolt och nöjd!  Och trött...

"Klockan är 15:03!" Jag förstår inte, tänkte jag... "Du cyklade på fyra timmar." Jag kunde inte räkna men jag kunde inte tro på det heller och mitt huvudet kändes som det skulle explodera och jag var så glad. Förutom huvudet så kände jag mig så stark och duktig. Jag räknade högt på fingrarna och förstod att jag kommit i mål på 3:55 och gjort en tid jag aldrig vågat drömma om! Vilken känsla!

Efteråt

Som på beställning bjöd de på min favoriträtt Potatisbullar med lingonsylt och det har sällan smakat så bra...

Så sjukt nöjd jag är med mig själv!

Är hemma efter en grym dag med underbar cykling! I stort sett helt utan missöden och med ett resultat jag trodde att jag bara kunde drömma om!

Nu har jag sovit en timme, hinkat massa vatten och mår fortfarande illa... Mat är beställd och jag ska sätta mig och titta igenom bilder. Ser fram emot att få skriva ner en tävlingsberättelse så det ska göras så fort jag bara förmår mig själv...


På väg till starten, nervös och förväntansfull

Vårruset, Norrköping, 2009.

Så var det nu avklarat. Min första "löptävling" sedan jag började med träningen inför tjejklassikern.

Jag har inte direkt satsat på löpningen på sistone och jag hade inte några stora förväntningar inför kvällen. Jag trodde nog mest att det skulle bli en rätt plågsam upplevelse.


Ungefär så här taggad kände jag mig när jag gick från jobbet och regnet öste ner...

Den dåliga planeringen fortsatte in i det längsta när jag, så sent som 10 minuter före start, fortfarande stod i toalettkö och inte hade börjat värma upp. Efter uträttat behov så joggade jag bort till starten och ställde mig i startled 2. Den manliga rösten i högtalarna (tror det var Peter Siepen) deklarerade att alla i startgrupp 1 skulle springa under 25 minuter, så jag tyckte att grupp nr 2 kändes mer rätt. Då tjänade jag även fem minuter innan den starten gick. Slog igång klockan och ipoden med mina löp-låtar.

Inte mycket att säga om själva loppet, det gick snabbt. Det var trångt i början och stod mer eller mindre still i vissa kurvor eller när vägen smalnade av. Efter 2-3 kilometer märkte man att många inte orkade längre och hade börjat gå. Då var det lite jobbigt att zick-zacka men samtidigt stärkande att jag kände mig pigg. Det var jobbigt men på ett skönt sätt.

Jag hade dålig koll på upploppet och vips var målet där och jag hade sparat alldeles för mycket krafter. Det kändes lite tråkigt men blev hyfsat nöjd när jag såg tiden: 27:39.


Enda bilden från området, hade inte med mobilen till starten.

Det klurigaste ikväll var att klä sig eftersom regnet titt som tätt strilade ner. Jag hann bli lite blöt och kall innan starten. Beslutade mig för att springa i den långärmade men fick ta av den i farten efter halva loppet och bara det kostade nog några sekunder också...

 
Klädprovning innan loppet och sedan mer påklädd nöjd hemma i värmen

Medelpuls: 178
Maxpuls: 196 (min "nya" maxpuls)

Hög puls men det är jag ju van att ha och dessutom var jag nog lite nervös iaf... (så jobbigt kändes det inte)

Jag fick en rolig film per msn idag från ex-pojkvännen. Han stod ju i mål och hejade i lördags och hade videokameran med sig. Det här var ju roligare än intervjun att ha kvar. Perfekt låt för att kämpa sista biten in i mål!

Jag har själv försökt konvertera filen och lagt upp den på youtube. Testar om det fungerar nu.

Tror att det blir lite bättre kvalitet om man väljer "watch in high quality" under filmrutan.

Jag blev intervjuad direkt efter målgången av Vasaloppets Youtube-killar. Vill ni se mig med mascara under ögonen, snor i hela ansiktet och ett stort flin i ansiktet samt höra mitt flås och min speciella Östgötska-Sundsvallska-dialekt kan ni titta här...

Sträcka: 30 km
Tid: 2:47:08
Medelpuls: 176
Maxpuls: 193
Förbrända kalorier: 1 943


Här är en höjdkurva - motsvarar således banprofilen


Och min hastighet


Och till sist min pulskurva.

Efter att ha kramats och hittat till Siljansnäs där vi fem (tre skidåkare) så gästfritt fick bo hos Annas moster (med familj, hund och tre katter) och bäddat ner oss runt 12-tiden så var det dags att kliva upp 07:15.



Vi hann även fula oss i Axa-mössorna innan läggdags

Möttes på tävlingsmorgonen av det finaste frukostbordet, dukat bara för oss och laddade järnet med yoghurt, musli, banan, grova mackor med ägg och ost, massa vätska. Nu kändes det riktigt bra.


Mysfrukost

Påklädda i nummerlapparna begav vi oss för att hämta skidorna och åka vidare mot Oxberg. Allt enligt tidsplanen den här gången.


Poserar innan avresa

I bilen poppade vi med bra musik i forma av Its raining men och Infinity 2008! Så sjukt skön känsla och så mycket glädje. John förberedd oss på starten genom att med speaker-röst instruera oss helt enligt rätta Vasaloppsmaner. Jag skulle starta en timme innan de andra tjejerna och efter toalettbesök fick jag eskort till min startfålla och så var det helt plötsligt dags! This is it!


Precis innan

Kände mig inte nervös längre utan bara taggad. Ställde mig LÄNGST BAK i mitt startled 5 och 10:45 så bar det iväg... eller det gick knappt framåt. Jag tänkte för mig själv: Skämtar de, ska de inte åka skidor? Detta är inget kafferep... Tjejerna kom knappt framåt och efter några hundra meter försökte jag ta mig framåt i klungan genom att åka mellan spåren. Jag försökte ha tålamod och tänka att det släpper väl snart men det gjorde ju aldrig det. I nedförbackarna BROMSADE de. Otroligt frusterande istället för att trycka på och ta fart. I uppförsbackarna saxades det väldigt långsamt och var omöjligt att ta sig förbi. Skyltarna om att höger - slow och vänster - fast verkar inte åkarna förstå. Högerfältet för de långsamma var oftast glesast och gick därför snabbare än den yttersta vänstra bara för att folk inte ville inse att de faktiskt var långsamma? Jag såg mitt tidsmål gå åt skogen (mellan 3 tim och 3:30 hade jag tänkt för mig själv) och reviderade det med 10 minuter för mig själv.

Jag började inse att jag måste ta mig framåt och efter att ha gått förbi Oxberg med den sämsta mellantiden så la jag gasen i botten. Körde zick-zack mellan tjejerna och stakade mellan spåren och tog mig förbi klunga efter klunga. Det var grymt roligt att åka skidor och jag kände mig stark. Psykologiskt viktigt och otroligt roligt att känna att jag var den som åkte förbi. Jag har ju haft förmågan att tänka att alla andra är bättre än mig. Jag brydde mig knappt om att titta på tiden eller kilometrarna utan jag bara susade fram.

Jag fyllde på energi med varm sportdryck vid tre stationer utan att stanna. Lite klurigt att dricka med stavarna på händerna och jag spillde en del men det var så skönt att känna att jag hade fart och ork! Jag la upp loppet bra och det var perfekt att kämpa sig förbi en klunga och sedan glida med bakom en stund för att sedan rycka ifrån. Det blev lite intervallkörning och jag hade hyfsat hög puls rakt igenom. Jag tror att jag åkte med ett leende på läpparna hela loppet!  Kul med så mycket folk efter hela vägen som hejade och ropade.

När det var 10 km kvar insåg jag att jag kunde komma in under tre timmar om jag orkade hålla tempo. Det var sporrande och jag kände mig aldrig trött, inte i kroppen, inte i huvudet, inte i musklerna. Jag bara åkte skidor. Jag stakade mer än de flesta och det är ofattbart hur bra det kändes!

Skylten som visade 2 kilometer till mål kändes oväntad och nu var det bara upploppet kvar. Jag gav allt jag hade och nu var det extra roligt. På målrakan hörde jag jag helt otippat hejarop och mitt namn. Där i ögonvrån skymtar exet med videokameran i hösta hugg. Lite kul eftersom jag inte väntat mig någon bekant i Mora.

Tiden blev 2 tim 47 min 08 sek.

Jag kunde inte vara mer stolt eller glad!


Nöjd med medaljen

Jag önskar att jag kunde förmedla den underbara känslan som jag haft sedan igår! Jag går omkring som i ett lyckorus och ler fånigt och är så äckligt nöjd med mig själv! Jag mår helt fantastiskt, trots lite stelhet som bara känns så rätt.

Men i fredagskväll var det svårt att tro att det skulle sluta så här.

Hela tjejvasa-resan startade fredag runt 12:30. Jag gick tidigare från jobbet, packade ner det sista, stod i solen med packningen en stund och njöt och peppade mig själv. Nu väntade några timmar tågresa via Sala, Borlänge för att möta upp Göteborgstjejerna i Mora och hämta ut nummerlappar och lämna in skidorna på vallning. Det som skulle visa sig bli en mardrömsresa för ett redan nervöst kontrollfreak.


Står i solen och njuter, lyckligt ovetandes

Redan innan första bytet var tåget nämligen försenat och vi passagerare fick ingen som helst information. Jag räknade själv lätt ut att jag (plus ett relativt stort gäng tjejer ytterligare med skidfodral) skulle missa anslutningståget i Sala. Alla resenärer trängs i en liten väntsal och det rings på alla håll. Jag ringde mamma för att få back-up och hjälp med att kontakta SJ och kolla upp alternativ. När och om går nästa tåg och när kommer jag nu att vara framme. Hon och jag får samma svar att de (trots allt hjälpsamma) SJ-trafikinformations-anställda: Det går ett till tåg från Sala till Borlänge. En timmes väntan i en trång väntsal. Vi kommer att åka med ett annat tåg från Borlänge 20:12 och vara framme i Mora kl 21:40. Det innebär att jag blir drygt TVÅ TIMMAR sen. Tjugo minuter på mig att hämta nummerlapp och lämna i skidor. Gå misste om pepp med tjejerna, mingla i Vasalopps-tältet, handla i Stadiumtältet (energi-produkter och ett nytt pannband var planerat samt prova en jacka som bara fanns här i hela Sverige).

Jag kommunicerar med tjejerna som redan är på plats och de stöttar lovar att göra allt för att underlätta för mig. De lyckas få ut min nummerlapp och vi får tydligen en present från Axa, en fin mössa. Jag är uppgiven över att missa sådana småsaker som jag sett fram emot.

Nu väntar ytterligare en timmes väntan i Borlänge på nästa tåg. Desperationen växer bland resenärerna och vi är ett gäng som är inställda på att dela på en stortaxi till Mora för 2 800 kr. Det skulle innebära 400 kr/person och att vi tjänar in en timme i resväg. Men Borlänge taxi har lovat för mycket, det stora taxin kommer aldrig. Ett gäng som inte skulle åka ända fram till Mora försvinner iväg i en vanlig taxi och kvar står jag och en annan tjej som också ska åka tjejvasan. Vi är båda uppgivna och velar fram och tillbaka hur vi ska göra. Vi diskuterar alternativet att hyra en bil och köra upp själva.

Mitt batteri på mobilen är på gränsen till helt tomt och visar ett litet rött streck. Paniken växer inom mig. Jag känner mig så hjälplös och jag tänker att jag skulle göra vad som helst för att vara på plats (som jag skulle vara den tiden enligt biljetten). Jag ringer det tredje samtalet till SJ och förklarar med darrande röst att vi måste få komma upp till Mora enligt tidtabellen. Tyvärr, svarar telefonrösten, de kunde inte fixa buss eller taxi, deras händer var bundna eftersom det skulle gå ytterligare ett tåg. Vi lägger på.

Det är precis då som skylten över Avgående tåg, ÄNDRAR avgångstiden YTTERLIGARE på vårt tåg - 12 minuter senare! Jag höll på att explodera och insikten om att jag nu OMÖJLIGT (alla ställen stängde kl 22) skulle hinna få mina skidor vallade kändes överväldigande. Det är A och O med bra vallade skidor och jag hade varit inställd på att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Nu kände jag all min träning, min blogg, mitt engagemang, ALLT var förstört när jag inte fick vallade skidor. Jag kunde lika gärna åka hem igen...

Efter att med hjälp av en uppmärksam man hittat ett uttag så att jag kunde ladda min mobil försökte jag samla tankarna och tänka positivt. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Det kunde ha varit värre... Jag gjorde t.o.m. ett desperat försök i att ringa en ex-pojkvän med valla-kunskap som jag visste var på väg mot Dalarna. Tyvärr var de redan förbi och på väg mot Sälen vilket tyvärr var för långt ifrån. Men jag fick lite lugnande ord om att valla-gubbarna är vakna hela natten och att han var säker på att jag kunde flörta in mig för lite vallning även om jag anlände sent. Dock kände jag mig besvärad av att låta mitt sällskap stå i Mora och vänta på mig. De fick fixa allt själva och de skulle så klart inte vara sugna på att åka runt hela Mora, mitt i natten, i letan efter ett vallaställe till mig. Speciellt när en av tjejerna hade vallningsfria skidor själv och dessutom var tvungna att kliva upp tidigare på tävlingsdagen för min skull som skulle starta tidigare.

Så kom äntligen tåget. Usch, tårarna rann och jag tyckte så synd om mig själv. Jag kände mig mer och mer säker på att detta skulle utlösa ett migränanfall och hela kroppen var tokspänd. Vilken uppladdning.

Tjugo minuter i tio står bästa tjejerna i vallningstältet och ringer till mig när de får ett någotsånär positivt besked om att de kanske kan ta emot mina skidor efter tio. Men inget löfte... Jag blir hämtad på stationen när tåget anlände strax efter 22 (efter att ha stannat en såsådär 100 grr för mötande tåg också) och vi kör med gasen i botten upp till Vasaloppstältet.

Jag springer ur bilen med skidpaketet under armen och hinner in i sista sekund och möts av glada skojande människor i vallastället. En kille bakom vallningsbordet skojar med mig och säger att klockan är över tio så jag inte får lämna i skidorna - men jag tycker INTE att det är roligt och förmår mig inte ens att le... känner mig helt nollställd och chockad. När jag betalt för min behandling och erhållit kvitto på de inlämnade skidorna så skakar hela jag och jag kan krama om mitt gäng...

Så otroligt lättad!


Inlämning av skidorna, ett skakigt kort