tremil

Vasaloppet, 10 tim 28 min

90 km.

Att jag tagit mig i mål har jag redan avslöjat och många av er har tydligen följt mig med sms-rapporter och på Vasaloppets hemsida och haft koll hela dagen. Fantastiskt smickrande och roligt! Här följer min rapport från hela loppet, förmodligen bloggens längsta inlägg.

Jag får börja med att tacka för alla positiva tankar och er tro på mig. Det fungerade! Någon gång på lördag kväll kände jag det i hela kroppen. Jag ska göra det. Det kommer att gå. Det kommer att bli kul. Jag var så spänd att benen skakade när jag kröp ner under täcket i vår stuga i Kläppen. Jag slog lite på låren och försökte tala om för benen att de måste vila nu för imorrn så ska vi få åka skidor... 

Morgonrutinerna gick bra och jag var mest av allt lycklig och tacksam över att slippa allt vad migrän och huvudvärk heter. Jag laddade på med en rejälskidåkarfrukost och packade med allt som skulle behövas under dagen och jag kände mig så förberedd som jag bara kunde vara. Det var alltså jag och min kollega Börje (59 år) som åkt upp tillsammans och vi mötte mamma och pappa som lovat att assistera och agera chaufförer.


05:55. Redo för avfärd, jag och Börje.

Bilen rullade iväg och vi hade sex kilometer till starten. Mina skidor var inlämnade för vallning och det enda som återstod var att hämta dem innan starten. Vi var förvarnade om att trafiken skulle gå långsamt denna vasaloppsmorgon och vi satt lugna och väntade i bilkön medan klockan tickade. Efter en timme hade vi kommit mellan två och tre kilometer. Klockan var nu efter sju och alla åkare skulle vara i startfållan 07:45 enligt start-PM. Snälla mamma erbjöd sig att kliva ur och börja gå istället för att se om det kunde gå fortare och i så fall hämta skidorna på vallningsstället. Vi lyssnade på Vasaloppsradion och rapporter från startområdet och peppade med hög musik. Jag grät en skvätt när Frida skickade det perfekta uppladdnings-smset och dessa kom faktiskt att bli dagens enda riktiga tårar.

Efter ytterligare tjugo minuter och några ynka meter framåt i kön så började fler och fler skidåkare lämna sina platser i bilarna och börja gå med skidorna mot starten. Vi trodde hela tiden att det skulle lätta bara vi kom förbi den eller den korsningen och så vidare men kvart i åtta insåg vi faktum. Vi kommer aldrig att hinna. Nu var det fullt med springande folk på vägen och bussarna stannade mitt på gatan och öppnade dörrarna och började lasta av. Det var rent ut sagt kaos. Min kollega kastade sig ur och sprang före medan jag hade kontakt med mamma på mobiltelefon och fick bekräftat att skidorna var hämtade. Tack och lov. Nu började min uppvärmning ner mot startområdet. Helikoptrarna surrade i luften och ljudet och springande steg, pjäxor mot isen och stressade röster hördes runt omkring. Jag tyckte synd om de stackarna med startnummer på 3- och 4-tusen som förmodligen skulle missa sin plats i startled 3 och 4. Själv kände jag ingen större panik utan visste att det skulle bli stopp i backen i vilket fall som helst.


07:55. Kaos på vägen fram till starten i Berga By.

När jag kom fram till starled 10 stod mamma där med skidorna och mötte mig. Starten hade gått och jag såg myllret med 15 000 skidlöpare som gungade fram över fältet. Jag spände på mig skidorna och hann inte känna ett ens nervositet utan bara stakade iväg och tänkte: Det här är Vasaloppet. Nu är det bara att åka.

Skidorna kändes till en början rätt tröga men jag hade det positiva siktet inställt och förstod att det bara innebar att jag skulle ha grymt fäste i backarna och att så snart skidorna fått rätt temperatur så skulle det glida på bra. Om jag bara visste hur rätt jag hade. Skidorna har varit en stor glädjekälla under loppet.

I första backen stod det verkligen stilla. Den första timmen hade jag en hastighet om 0,1 km/h men jag pratade med folk runt omkring mig och accepterade situationen. Jag hade tagit rätt beslut att behålla mina varma tumvantar på i starten vilket gjorde att jag inte frös utan lugnt kunde låta det ta sin tid. "Man" har alltid pratat om det häftiga i att stå i den första backen på Vasaloppet och blicka bakåt för att se den enorma massan av åkare bakom sig, men i mitt fall när jag vände mig om hade jag ett trettiotal personer bakom mig så det var en nästintill komisk känsla.


08:25 Några få hade jag bakom mig...


Men de flesta var framför...

Jag tyckte inte att de första backarna kändes varken särskilt långa eller branta men det är nog svårt att avgöra eftersom det gick i snigelfart. När vi kom upp på platten så gick det fortfarande inte att åka skidor för det var ett myller av åkare som trängdes i tio spår i bredd. Mitt upp i alltihopa, när det lutade svagt nedför så klev någon fast min stav så att den flög av. Den såg hel ut och jag försökte ropa så att någon kunde hjälpa mig att fånga upp den men några försökte och misslyckades så jag fick vända tillbaka mot åkriktningen och tappade ett femtiotal placeringar på den incidenten. I övrigt så har det mesta bara rullat på fint. Jag åkte mest bara skidor, försökte köra om, bytte spår oräkneliga gånger och ropade åt folk att hålla till höger, körde om samma personer 4-5 gånger efter att ha stannat och ätit i kontrollerna och var mest bara glad över att det kändes så lätt.

Jag hade tänkt mig att dela in loppet i tre avsnitt, tre tjejvasor där jag vet hur långt tre mil är. Men de första tre milen gick så fort och det kändes inte riktigt som vi börjat åka än, så då siktade jag på 45 km istället. Det är både hälften av loppet och nytt längdrekord för mig. Men även där kändes det alldeles för enkelt. Det var ju bara roligt att åka. Jag mådde toppen, jag körde om, skidorna var perfekta och tiden gick fort. Mamma och pappa hade redan dykt upp ett par gånger och hejat och frågat hur det gick och allt kändes bara perfekt! Jag tänkte på Fridas ord och hennes beskrivning: När ska det bli jobbigt?


Jag kände mig som en vinnare redan i Smågan, Mångsbodarna och Risberg...

Evertsberg är känt för att vara kontrollen där flest bryter och det kändes helt overkligt för det var här det var som roligast. Uppförsbackarna är mina bästa minnen för med mina skidorna så smet jag emellan de som saxade och lyckades knipa några placeringar medan de runt omkring flåsade och klagade. Jag behövde aldrig använda mig av ipoden, musik eller sommarpratare. Tiden bara försvann och åkningen var rolig i sig själv. Jag tog mig tid i kontrollerna och både åt och drack flitigt. Jag tog även lite foton med mobilen och läste några härliga sms och blev så glad över alla som tänkte på mig.

De första timmarna åkte jag alltså bara och kände mig uppfylld av känslan att det skulle gå vägen, att det var mycket roligare än jag vågat hoppats på men så började jag känna att jag kunde åka fortare. Jag ville ta ut mig mer men det var alldeles för tjockt med folk och svårt att komma om. Spåren blev sämre och sämre och det var jobbigt att kliva ur spåren och hålla balansen och farten. Det var speciellt ett avsnitt mellan Risberg och Evertsberg när jag kände mig riktigt irriterad över att det inte gick att åka i den takten man ville. Och efter Evertsberg när det skulle vara sköna utförsbackar var det som svårast att stå på benen när spåren var helt sönderåkta och det var som att glida runt i socker med små isknölar som stack upp. Utöver det så var den enda lilla tanken som besvärade mig de sista kilometrarna var att jag kände mig törstig och en coca cola (som jag slutade dricka för flera år sen) hägrade i mål. 

När Oxberg dök upp och det bara var en tjejvasa kvar så kände jag mig förvånad över att det gick så bra och att kroppen svarade och att jag kände mig så bra på skidåkning. Jag plockade placeringar hela tiden och när jag körde om så fick jag ett roligt mantra i huvudet: "Jag äter skidåkare som de där i mumsbitar till frukost." Ett litet ihopplock av ordspråk men det var en skön och stärkande känsla.


Det börjar skymma men målet närmar sig, 9 km kvar!

Det här var sträckan som jag skulle känna igen från tjejvasan men jag hade sådant fokus på att köra om så att kontrollerna Hökberg och Eldris passerades fort. Någonstans med 5-6 kilometer kvar till mål tändes elljusspåret och det blev en liten annan känsla att åka. Jag har ju hela vintern tyckt att de finaste turerna varit kvällstid och det var häftigt att såsmåningom se ljuset från Mora lysa upp i skogsbrynet och skymta skidstadion och så kyrktornet som symboliserar närheten till målet. När jag tänkte att nu klarar jag det verkligen så kände jag att jag blev lite rörd men samtidigt så kändes det inte riktigt som en bedrift. Åtminstone var inte den egentliga bedriften att åka de nio milen utan snarare att förbereda sig, mitt slit med träningen och alla pass som varit jobbiga och den mentala förberedelsen. Steget att faktiskt våga försöka var betydligt större än själva loppet i sig.

Så med klipp i benen stegade jag uppför den sista backen in på upploppet i Mora och blev påhejad av en fortfarande entusiastisk publik, kastade en blick på kyrkklockan och satsade på att komma i mål före halv sju. Tog mig fram till en liten klunga och stakade mellan spåren för att komma förbi och kände mig stark samtidigt som jag hörde jag mamma och pappas hejarop 100 meter före mål och log hela vägen in under målbågen: I fäders spår, för framtids segrar... där jag lyfte staven mot himlen i en segergest. Riktigt härligt!


Sista spurten in i mål...

Sammanfattningsvis så var Vasaloppet 2010 en fantastisk fin dag och en helt igenom positiv upplevelse. Jag uppmuntrar alla att ha ett mål att kämpa mot och träna för. Det finns inte mycket som skulle kunna vara bättre med den här dagen... ( Förutom min måltid som man så klart kan slipa på... i framtiden... kanske?)


Mycket nöjd Vasaloppsåkare!