tremil

TÄVLING - Längdskidor, 2 tim 39 min

30 km.

Bussen upp gick som den skulle med en mer eller mindre försumbar försening och min otur hade vänt eftersom snälla söta Lisa både hade ordnat skjuts åt mig i Mora och paxat en säng på vårt gemensamma boende. Hon och hennes gäng hämtade upp mig, min packning och skidorna och jag var äntligen på plats, i Unihoc arena som huserar skidentusiaster under Vasaloppsveckan.


Så här såg det ut när det var ljusa dagen...

I arenan var det redan nedsläckt och tyst när vi kom fram. Alla sov utom vi som dessutom skulle packa upp, bädda och valla i mörkret. Vi hittade en liten korridor som var upplyst och som fick vara vallabod. Lisa som lånat ihop en utrustning hade aldrig någonsin vallat tidigare och vi gjorde ett gemensamt försök att följa kvällens tips om kallvalla, rätt valla och kall valla ovanpå för nysnön. Vi drog på lite blått, lite lila och gnuggade och slet och vips så hade jag tappat räkningen på vilken skida som jag lagt vad... improviserade lite och la några extra lager och bad en stilla bön om att det inte skulle bli en katastrof.


Lisa vallar skidorna

Det visade sig att jag var både sist i säng och först upp och då var jag väldigt nöjd med min rutinerade packning med dagens skidkläder noga förpackat i olika påsar så att ingenting missades trots att det var becksvart och jag inte riktigt var vaken... Underställ, skidstrumpor, pulsband, tejp till hälarna osv.

Jag intog frukost i form av gröt och mackor och försökte lista ut hur jag enklast kunde ta mig ner till centrum och Vasaloppsmässan där jag skulle möta mina Göteborgsvänner och få min nummerlapp samt skjuts till starten. Utanför dörrarna fullkomligt vräkte snön ner och jag fick höra att det var mellan 1 och 2 minusgrader, alldeles för varmt för vår valla konstaterade jag men inget att göra åt det just nu. Efter en del dividerande med karta, andra tjejer som skulle gå ner till centrum så slutade det med att jag tog en taxi och fick sällskap med en till tjej. Smidigt och bra att slippa ödsla kraft och energi på att gå med skidor och väskor i snöstormen.

Ett kärt återseende av Anna och Ellen och väl i bilen på väg mot starten återupplevde jag fjolåret på ett mycket härligt sätt. Massa pepp i bilen, tankar och funderingar om loppet, massor av go, härligt stöd från familj, telefonsamtal och bästa Malin och Lina kände jag hela tiden bakom mig och fick ett sjukt peppande sms från Sofy. I bilen dånade hårda beats som konstrast mot det idylliska snölandskap vi körde igenom.


Pepp i bilen, på väg mot start!


Snö i luften vid starten.

Så där alldeles i lagom tid ankom vi till Oxberg och hann med ett toalettstopp, några foton och en tugga banan för att kliva in i startfållan. Jag hade sällskap av Ellen i startled 3 och hon gick med bestämda steg genom hela klungan av tjejer, damer och tanter och ställde sig längst fram vid snöret. Jag hann tänka att jag inte riktigt hörde hemma där men det var bara att spänna fast pjäxorna, stavarna, starta klockan och röra på sig för att hålla värmen samt undvika att snön fastnade under skidorna. Jag minns inte ens om det var nedräkning men pang, så var vi iväg och det gick fort direkt. Väldigt skönt att slippa trängseln i början, dock fastnade vi en del i de första uppförsbackarna och efter bara några minuter var Ellen före mig och jag lät mig inte bekymras av det utan hade redan bestämt att jag skulle köra i mitt eget tempo.


Längst fram i startled tre

Loppet gick fort, jag tyckte att kilometerskyltarna bara svischade förbi och jag tänkte flera gånger att tre mil inte är så långt... Skön känsla. Kroppen arbetade på och jag kom som vanligt upp i relativt hög puls men inte så att jag flåsade utan det var en skön nivå, där man kan arbeta länge. Den första timmen tyckte jag dels att jag hade dåligt gensvar på överkroppen och stakningen uteblev till stor del och dels att det var alldeles för varmt. Jag fick en förnimmelse av Stråkenloppet (aka Helvetesloppet) och försökte agera klokt och dra ner dragkedjan, släppa in luft och att vara medveten om vad kroppen signalerade. Så småningom släppte det och det kändes skönt att ha full kontroll över hela kroppsfunktionen. Jag blev omåkt titt som tätt, men bara av åkare från samma startgrupp och kände ingen stress alls.

Det var härligt att åka och känna igen sig och jag försökte hitta ställen och skyltar att minnas till nästkommande helg. Att applicera den positiva känslan på plats för att kunna plocka fram den där på söndag vid behov.

Jag gjorde två korta stopp och drack ett glas sportdryck i de båda kontrollerna och det var allt jag fick i mig. Jag hade planerat att testa en energigel som jag stoppat i jackfickan och skulle ta vid 9 km kvar till mål. Men där var det orutin när nummerlappen var ivägen och trots att jag stannat helt, tagit av stavarna så beslöt jag mig för att strunta i den och bara köra på. Tre eller fyra gånger fick jag stanna för att ta bort en stor isklump, som satt på samma ställa alla gångerna, i färstzonen. Den bromsade rejält och fick mig en gång att gå ner på knä för att det bara tog stopp, precis innan jag skulle sätta fart utför en backe. Tur att jag inte lyckades med det mitt i utförslöpan.

I övrigt förflöt loppet bra och jag hade koll på klockan och tyckte att tiden kändes ok. Inte mycket snabbare än ifjol men något och jag var medveten och mest nöjd över att det inte gjorde ont någonstans utan att jag faktiskt gjorde ett bra träningspass och att hela upplevelsen skulle sparas i min minnesbank och hjälpa mig under Vasan.

Det jag absout tycker är roligast med alla tävlingar nånsin så är det upploppet och att få ta fram de sista krafterna och spurta... så även den här gången och jag såg verkligen fram emot målgången. Om jag hade tappat placeringar innan så tog jag igen några de sista hundra metrarna.

Resultatet blev åtta minuter snabbare än ifjol och en kropp som verkar orkar åtminstone några mil till... Tjoho!


...och medaljen igen då!