tremil

Efter att ha kramats och hittat till Siljansnäs där vi fem (tre skidåkare) så gästfritt fick bo hos Annas moster (med familj, hund och tre katter) och bäddat ner oss runt 12-tiden så var det dags att kliva upp 07:15.



Vi hann även fula oss i Axa-mössorna innan läggdags

Möttes på tävlingsmorgonen av det finaste frukostbordet, dukat bara för oss och laddade järnet med yoghurt, musli, banan, grova mackor med ägg och ost, massa vätska. Nu kändes det riktigt bra.


Mysfrukost

Påklädda i nummerlapparna begav vi oss för att hämta skidorna och åka vidare mot Oxberg. Allt enligt tidsplanen den här gången.


Poserar innan avresa

I bilen poppade vi med bra musik i forma av Its raining men och Infinity 2008! Så sjukt skön känsla och så mycket glädje. John förberedd oss på starten genom att med speaker-röst instruera oss helt enligt rätta Vasaloppsmaner. Jag skulle starta en timme innan de andra tjejerna och efter toalettbesök fick jag eskort till min startfålla och så var det helt plötsligt dags! This is it!


Precis innan

Kände mig inte nervös längre utan bara taggad. Ställde mig LÄNGST BAK i mitt startled 5 och 10:45 så bar det iväg... eller det gick knappt framåt. Jag tänkte för mig själv: Skämtar de, ska de inte åka skidor? Detta är inget kafferep... Tjejerna kom knappt framåt och efter några hundra meter försökte jag ta mig framåt i klungan genom att åka mellan spåren. Jag försökte ha tålamod och tänka att det släpper väl snart men det gjorde ju aldrig det. I nedförbackarna BROMSADE de. Otroligt frusterande istället för att trycka på och ta fart. I uppförsbackarna saxades det väldigt långsamt och var omöjligt att ta sig förbi. Skyltarna om att höger - slow och vänster - fast verkar inte åkarna förstå. Högerfältet för de långsamma var oftast glesast och gick därför snabbare än den yttersta vänstra bara för att folk inte ville inse att de faktiskt var långsamma? Jag såg mitt tidsmål gå åt skogen (mellan 3 tim och 3:30 hade jag tänkt för mig själv) och reviderade det med 10 minuter för mig själv.

Jag började inse att jag måste ta mig framåt och efter att ha gått förbi Oxberg med den sämsta mellantiden så la jag gasen i botten. Körde zick-zack mellan tjejerna och stakade mellan spåren och tog mig förbi klunga efter klunga. Det var grymt roligt att åka skidor och jag kände mig stark. Psykologiskt viktigt och otroligt roligt att känna att jag var den som åkte förbi. Jag har ju haft förmågan att tänka att alla andra är bättre än mig. Jag brydde mig knappt om att titta på tiden eller kilometrarna utan jag bara susade fram.

Jag fyllde på energi med varm sportdryck vid tre stationer utan att stanna. Lite klurigt att dricka med stavarna på händerna och jag spillde en del men det var så skönt att känna att jag hade fart och ork! Jag la upp loppet bra och det var perfekt att kämpa sig förbi en klunga och sedan glida med bakom en stund för att sedan rycka ifrån. Det blev lite intervallkörning och jag hade hyfsat hög puls rakt igenom. Jag tror att jag åkte med ett leende på läpparna hela loppet!  Kul med så mycket folk efter hela vägen som hejade och ropade.

När det var 10 km kvar insåg jag att jag kunde komma in under tre timmar om jag orkade hålla tempo. Det var sporrande och jag kände mig aldrig trött, inte i kroppen, inte i huvudet, inte i musklerna. Jag bara åkte skidor. Jag stakade mer än de flesta och det är ofattbart hur bra det kändes!

Skylten som visade 2 kilometer till mål kändes oväntad och nu var det bara upploppet kvar. Jag gav allt jag hade och nu var det extra roligt. På målrakan hörde jag jag helt otippat hejarop och mitt namn. Där i ögonvrån skymtar exet med videokameran i hösta hugg. Lite kul eftersom jag inte väntat mig någon bekant i Mora.

Tiden blev 2 tim 47 min 08 sek.

Jag kunde inte vara mer stolt eller glad!


Nöjd med medaljen