tremil

När man sitter inomhus i hemmets lugna, varma och trygga vrå så känns det ofta gruvsamt att ta sig ut. Och speciellt om det är mörkt, om regnet smattrar på fönstren eller om suset av en kraftig vinden ljuder genom  ventilationssystemet så kan det kännas lite extra motigt. Idag hade jag även en känsla av begynnande förkylning i kroppen och har hostat mig igenom den senaste veckans nattsömn.

Men... det var ändå något med det lilla ljus som sipprade ner mellan molntussarna som tungt hängde ner med sitt evigt droppande regn. Det lockade på mig och med ett nära minne från fredagens skogsbesök så kunde jag inte göra annat än att leta reda på kläder från vinterns skidåkning för att matcha dagens temperatur och snöra på mig löparskorna ovanpå skidstrumporna i ull.

Det blev som vanligt en förhandling med mig själv om hur långt eller kort men jag märker att jag börjar bli snällare med mig själv och mer tillåtande. Det känns bra. Det skiljer dock alltid mycket mellan min egen första vilja om hur långt jag skulle vilja springa jämfört med hur det faktiskt kändes och med hänsyn till hur kroppen svarade när andhämtningen blev snabbare och benen skulle lyftas lite högre och ta mig lite längre fram så kom jag under resans gång fram till att det var alldeles perfekt med fartlek utan tider bara för att hitta glädjen och att gula slingan, mitt gamla välbekanta skidspår på 5,4 km räckte alldeles lagomt idag.

Idag var jag helt övertygad om att dropparna som kom från himlen ovanför mig var fyllda med ren och skär energi.