HÖSTLÖPNING
Igår gjorde jag det. Tog tjuren vid hornen och gav mig ut på en liten löprunda. Jag visste att det skulle bli tungt och att jag inte skulle njuta men jag försökte peppa mig själv innan och förbereda mig på det som komma skulle.
Jag skrapade ihop 6 kilometer och då gick jag en liten bit efter varje kilometer. Det känns faktiskt konstigt att jag inte har bättre löpförutsättningar. Det är så himla många som med betydligt fler kilon på kroppen eller med mindre träningstimmar i bagaget än jag som ändå är så mycket bättre lämpade för löpning. Jag får ju slita varje gång jag har ett uppehåll på några veckor(tidigare månader) och funderar på om jag gör något allvarligt fel eller om jag har några kroppsliga defekter som förstör. Det känns som om varken mina andningsorgan eller muskler är gjorda för att springa. Huvudet är heller inte med i matchen och jag är dålig på att pressa mig själv. Åter igen funderar jag på om det verkligen är värt det och om jag inte kan hitta något roligare att pyssla med.
Å andra sida så är det - när jag väl kommer dit - otroligt befriande och skönt när jag faktiskt kan löpa obehindrat och lägga kilometer efter kilometer bakom mig utan större ansträngning.
Det är grym mental träning det här kan jag säga. Att inte jämföra sig med andra och acceptera faktum och göra så gott jag kan. För ändå fick jag mersmak igår... och det finns ingen så bra tid att springa som på hösten. Det var en ljuvlig kväll igår. Om man bortser från löpkänslan..! 
Varför gör man så där? Jämför sig med andra? Det är så trist. Jag har lidit så till den milda grad av prestationsångest att jag har haft svårt att springa i motionsspåret här hemma. Och det spelar liksom ingen roll hur bra det går. För alltid är ju någon bättre! Till exempel Paula Radcliff.
Kan vi inte sluta med det? Här och nu?
Tyvärr är det ju så att all träning inte passar alla. Du kanske ska hitta någon annan form av meditativ utomhusträning (för det är ju just utomhus man får den där meditativa upplevelsen).
Jag kan verkligen tipsa dig om att testa mtb (om du inte redan gjort det). Det är så grymt kul! Och ett fantastiskt sätt att komma ut i naturen, få grym träning och vara 100 % närvarande, här och nu! Jag fullkomligt älskar det!=)
400!? o_O
Jag känner väldigt väl igen mig i den där känslan. Jag anser inte att jag är någon löpare. Många har försökt peppa mig att tro annat men jag har tillräckligt många bevis. Trots att jag inte är stor eller tung är jag förhållandevis långsam. Jag får ont i knäna av att springa, varje gång. Ibland i höften och i ryggen också. Jag tycker inte det är roligt - eftersom jag får ont och iaf inte orkar. Jag tror jag har superdålig teknik. Jag skrattar ihjäl mig när folk pratar om att springa barfota. Nä löpning är inte min grej och så är det med det. Känns skönt att veta på nåt sätt även om det kan låta negativt :)
Du verkar helt klart mera lämpad för att springa av det jag har läst!
Som jag tror att jag skrivit någon gång innan så ska du såklart inte springa om du inte tycker det är kul! men om du vill ge det en chans kanske du helt enkelt ska börja om från noll? med promenad varvat med löpning eller springa väldigt korta rundor väldigt sakta? Kram
Ja jag känner ju igen mig om man säger så. Så fort jag gör ett litet litet uppehåll så är det som att börja på noll. Och inte utvecklas jag så fort heller. Jag är och förblir långsam, även om jag förstås blir lite lite snabbare hela tiden. Men långsam kommer jag nog alltid att vara. Huvudsaken är ju dock att jag gillar att springa har jag upptäckt. Jag orkar inte bry mig om att jämföra mig med andra längre. Jag har accepterat att jag är en långsam löpare. Löpare tycker jag att man kan få kalla sig för ändå. Jag råkar bara vara en löpare av långsam typ. :-) Så så länge som du vill springa, så gör't! Och skitsamma om det går långsamt, det är ju lika skönt ändå.
