tremil

Igår var det jag och löpbandet igen. Det var tunga ben. Trötta ben, tiden gick långsamt och trots att jag försökte distrahera mig själv med bra musik i lurarna så andades jag tungt och blev trött fortare än jag hade tänkt mig. Men trots detta så njöt jag av det hela. Av att springa lite igen. Även om jag får varva med gång just nu.

Någonstans djupt där inne vet jag ju att jag visst kan. Jag kommer aldrig bli supersnabb och jag är inte sådan som kan börja med att springa milen på en timme utan träning utan det tar tid för mig att bygga upp löpningen och det kommer verkligen inte av sig själv. Jag får börja om men det är det värt om och om igen.

Jag ska skynda långsamt och till min hjälp har jag nu riktiga fotgjutna inlägg som jag ska vänja kroppen vid. Extra anledning att ta det lite försiktigt och mjukt i början.

Jag och löpningen ska bli kompisar. Jag har bestämt mig. Det får ta den tid det tar.