tremil

Igår, lördag, gjorde jag come-back på slalomskidor. Det var (herregud) sju år sedan jag stod på ett par skidor och den turen slutade med att jag hämtades med skoter i en svart störtloppspist - gråtandes. I min slalomhistoria finns dessutom inslag av diverse lift-incidenter som inkluderar allt från svimning till fasthakning och vanliga snubbelfadäser.

Sååå... det var med viss nervositet som jag satt i bilen igår, på väg mot Kåbdalis med Daniel och på något vis hade blivit övertalad att testa igen.

Allt gjordes med anspänning. Bara att välja kläder hemma och sen prova ut pjäxor fick hjärtat att slå några extra slag. Jag var ganska löjlig men som tur var så hade jag med mig ett förstående och peppande stöd. Vi började med en liten knapplift och en barnbacke. Jag kände mig så himla lättad när det faktiskt gick bra och att benen, kroppen eller musklerna på något vis kände igen det här med skidåkning. Så vi körde vidare till de "riktiga backarna". Efter ett par åk och när jag hittat en perfekt pist: Stora backen så började det faktiskt kännas kul!

Det var ju första gången jag testade Carvingskidor och det var faktiskt mycket lättare, precis som alla sagt. De är korta och enkla att åka med. Jag var inte ens rädd i de brantaste partierna för det var inga problem bara jag fick göra långa svängar och skidorna plogade av sig själv.

Efter lunch gick tiden fortare än fort och jag ville åka mer och lära mig mer om tekniken och våga lite till. Solen sken och det var en fantastisk dag! Det var sådan lycka att övervinna rädslan och jag kände mig genomglad!