tremil

Igår gav vi (jag, Lina och Per) oss åter igen upp till Ormberget (mitt skidområde vintertid) och ännu en fantastisk fin sommarkväll i Luleå. Jag sprang för första gången på bar mark runt min vanligaste skidrunda, gula 5,4:an. Jag ville ta det lugnt eftersom jag ville spara benen till backintervallerna som stundade. Det gick inte att ta det annat än lugnt med ben som redan var träningsvärkstela och tunga, en mage som inte trivdes och ett kuperat spår som jag inte är van att träna i.

Men jag tog mig runt till slut och så var det äntligen dags för slalombacken! Jag hade redan innan passet insett att jag inte tänkte sikta på att springa hela backen men att halva nog kunde vara lagomt. Det var sjukt jobbigt, värre än man kan tro. Tusen gånger tyngre än det ser ut från sidan. Halvvägs upp slog mjölksyran till och skrek till hela kroppen att "nu går det inte att ta ett steg till" och så försökte jag övertala kroppen att "det går det visst".

Pulsen blev inte skyhög men benen tog verkligen slut. Det var pumpande, stumma lår varje gång jag gick nerför backen. Sex intervaller blev det och backen var bra precis 100 m. Ganska långa vilotider för att komma ner i puls ordentligt. Kanske försöker ha kortare vila nästa gång... för det här blir det fler gånger. Man blir bra på det man tränar!