SKIDOR OCH SKIDTÄNK
Jag skidade i söndags och hade det motigt. Spontant så pratade vi om långpass på morgonen och det var nog för kort tid för mig att ställa in mig på drygt två timmars åkning. Jag förstår inte alltid hur orubblig kontrollmänniska jag faktiskt är, i vissa situationer. Jag behöver vara inställd i förväg och klarar liksom inte alltid av att planera om. Dessutom var det massor av folk i spåren och att bli omåkt konstant av gamla gubbar är inte bra för psyket. Trots att skidorna var snabbare än på länge med roligt bra glid så var fästet emot mig och när min paraddel av spåren, uppförsbackarna, gick sämre än jag ville så tog den mentala orken slut.
Jag åkte mer eller mindre konstant och tänkte att jag verkligen inte vill köra Vasaloppet i år. Det är för långt och jag är omotiverad. Jag har redan bevisat att jag kunde - en gång - och det kanske räcker så. Av någon anledning så har jag en press att slå fjolårets tid om jag ska åka ännu ett år. Detta börjar jag inse är ett ganska orimligt mål eftersom jag inte tränat i närheten så mycket/specifikt mot just Vasaloppet den här säsongen. Jag är i sämre form och jag fokuserar dessutom mer på löpningen.
En timme gick och jag åkte för första gången hela milspåret och det hela avslutades med en jätte-uppförsbacka, nämligen parallellt med slalombacken innan jag kom tillbaka upp till stadion. Trots att backen gick relativt bra och det kändes något bättre och Daniel försökte peppa mig så bestämde jag mig för att bryta passet och åka hem. Jag kunde inte tänka på något annat än att det borde vara roligt och är det inte det så är det inte värt det.
Jag åkte hem men kände direkt att jag inte var trött egentligen och fick en idé om att jag kanske kunde springa en kort tur istället - innan jag åkte tillbaka för att hämta sambon. Och så blev det. Nästan fem kilometer senare så kände jag mig bättre till mods, piggare och glad över att jag fått till ett kombinationspass som jag inte testat tidigare.
Igår tränade jag skidor igen, en mil i bekvämt tempo, fokus på teknik, stakning och ett par intervaller utan stavar. Det ska vara roligt. Det var lugnare i spåret och jag trivs bäst när skogen och märkret pockar på uppmärksamhet och stavarna knarrar ordentligt i kylan och allt som hörs är mina egna andetag och mina egna skidor bakom mig...
Skidtankarna har dock velat vidare och i samma veva dök bekräftelsen upp från Vasaloppet och jag känner mig
som ett enda stort frågetecken. Vill jag eller vill jag inte? Och vad är rätt mental inställning för mig för att klara ett sådant långt och tungt lopp i mars utan regelrätt satsning och hundraprocentig vilja?
Jag har inga svar idag utan jag får avvakta och se med tiden om jag blir något klokare. Jag tror dock att jag behöver ställa in mig på det ganska snart, för att den här kontrollerande personen i mig ska känna sig förberedd och klara av monsterlånga nio mil på längdskidor den 6 mars 2011. Det är två månader kvar nu.
Bild från löpturen, som var det mest positiva i det här inlägget...
Jag känner igen mig i dina tankar ang söndagens pass. Jag var på Ormberget i Lördags och skejtade och hade typ inget glid alls, det gick enbrat trögt, och blev omåkt och frånåkt av massvis med gubbar som åkte klassiskt!! Snacka om deprimerande och motivations dödande..
På söndag var jag dock inställd på långpass och med rätt mentala förberedelse så gick det finfint! =)
Härligt att du kämpade på med ett löppass också, fast det gick motigt på skidorna! =))
Hoppas det klarnar angående Vasaloppet, och annars kan du ju åka ett av de kortare loppen under veckan! =)
Jag tror säkert att du komemr klara dig om du bestämmer dig för att köra, men det verkar ju dumt att göra det "bara för att". Även om inte varje träningspass är kul så måste ju helheten vara kul! Sen är ju sthlm ett rätt stort mål och det är, iaf för mig, fullt förståeligt om det blir lite mycket att fokusera på TVÅ jättestora mål på en gång..
Jag förstår dig precis. Och håller med i princip om att du ju ska göra det för att det är kul och inte av någon annan anledning. Samtidigt så kommer jag ihåg hur vi båda två tvivlade väldigt mycket på varför vi skulle göra det där förbannade Vasaloppet redan förra året vid den här tiden. :-) Så kanske är tvivlen något som hör till och inget du behöver ta på så stort allvar? Jag tror du gör rätt i att bara vänta och se hur det känns.
Känner igen det där med att vilja ha kontrollen och ha svårt för att ändra planerna. Hoppas att känslorna och tankarna om vad du vill göra reder ut sig till slut!
Jag tror bestämt att tvivlen hör till dessa stora utmaningar. Varje gång jag har tränat för maraton så har jag fått ångest som sedan försvunnit igen. Ge dig själv några dagar och håll igång med träningen under tiden- kanske kommer svaret till dig sen...?
Kram
Förstår att det är en hel del att fundera på! Jag har själv en del ångest för att ha valt att fokusera på flera "stora mål" samma vår och hur man ska kunna kombinera det!
Känner även igen mig i att det nästan känns "drygt" att ha en tidigare tid att jämföra sig med. Jag ska ju springa marathon för andra gången i vår och första gången var det mer förutsättningslöst, utan tid att jämföra sig med. På det sättet känns Vasaloppet 2011 "roligare" för det är första ggn!
Gubbar och gummor blir man omåkt av stup-i-ett! Både i löpning och skidåkning. De är sega :) Men vi får tänka att vi har många år på oss att bli bra, i deras klass, hihi.
Helt enig - glädjen är en viktig drivkraft. Jag tampas lite med samma grej när det gäller marathon. Jag har inte valt det själv och hade lovat mig själv att inte anmäla mig och så fick jag det i julklapp..
Det krävs ju bra mycket motivation till maran också även om vasan är
långt mkt mer!
Vi får väl ta en funderare och jag vet inte hur du funkar, men jag måste tillåta mig själv att inte se det som ett misslyckande. Jag har så lätt för det, men det är nog mer ett misslyckande att göra en så stor sak om viljan inte finns där.
