tremil

Åh, om ändå alla pass kunde vara så här! Då skulle det inte vara några problem att vara skidåkare.

En ljuvlig dag med både en behaglig temperatur som växlade mellan 7 och 5 minusgrader och även en klarblå himmel med en sol som strålade ner i skidspåret.

Jag fick sällskap av Lina upp på Ormberget och där fick vi först slåss med resten av Luleås befolkning som alla ville ha en parkering. Genomsvettig var jag innan jag har spänt på skidorna men så snart jag kom ut i spåret så släppte den stressen.

Det är något speciellt med norrland och det vackra ljuset. Det är häftigt att få se skiftningarna från ljusa dagen och hur himlens färger mörknar nyans till nyans. Från gnistrande vit snö, till en varmare ljus rosa och sen allt det blå...

Skidåkningen flöt på, något sämre glid men helt ok före och eftersom jag valde det längsta och mest kuperade (tror jag) milspåret så lättade även trycket av åkare längs vägen och det var skönt att slippa åka om - och bli omåkt för den delen - hela tiden.

Jag hade med russin och nötter och varm saft som energi och stannade efter första varvet för påfyllning. Det gick alldeles för bra och var alldeles för bra förutsättningar för att ens fundera på att sluta.

Jag körde metodiskt och i en jämn fart och bara med naturliga pulshöjande backar. Efter pausen stelnade fingrarna helt och blev så genomkalla att jag funderade på att bryta när de inte tinat trots att både 10 och 15 minuter gick. Dock kom de till liv efter c:a 20 minuter och det är fantastiskt hur kroppen fungerar och vad rörelse gör för värmespridning.

Hur som helst, efter andra varvet, som sedan bara flöt på och gick av bara farten, mötte jag upp Lina som slagit längsrekord och dessutom började bli trött och hungrig och jag fick lite dåligt samvete över att jag släpat med mig henne på ett långpass. Det kändes som om jag hade kunnat åka hela dagen men visste inte vad jag skulle ha för förväntning eller målsättning och dessutom hade vi kommit iväg ganska sent på dagen. Jag stack iväg före och körde två varv på 5,4-spåret och extra slingan med Sinksundsbacken och efter det så kändes det som att det fick vara slut på pass.

Nära inpå 30 km skrapade jag ihop på knappa tre timmar och en stark känsla i kroppen. Det var mörkt när vi åkte hem igen och båda var ändå riktigt nöjda med dagen! Jag är så himla imponerad av Lina som har en monstermaskin till kropp som slet med skidorna halva dagen trots att hon precis börjat åka.