ANDÖRJAN, SEEDNINGSLOPP I ÄLVSBYN
En typ av tävlingslust infann sig ändå igår och jag var inställd på lopp och kyla. Även imorse kändes det bra och temperaturen låg runt 18-20 grader och det kändes på nåt sätt överkomligt. Bilen var packad med utrustning och bra pepp och skidorna fantastiskt välpreparerade efter att killen spenderat fyra timmar av lördagskvällen i vallaboden.
Med i bilen hade vi en bekant som är ruggigt snabb på skidor och det var bra med skidsnack, teknik och vallagenomgång på vägen till loppet. Vi gjorde som proffsen och provåkte skidorna och la på lite extra fäste precis innan start. Kläderna kändes bra, jag var förberdd, insmord och tejpad. Väl på startlinjen så insåg jag att det nästintill var tomt runt omkring mig, det var kanske runt 50 personer som stod och huttrade. En enda tjej såg jag och började fundera på hur detta skulle gå.
Jag har egentligen inget att skylla på. Kläderna kändes bra, spåren var kanon och solen sken. Men... visst har jag massor av ursäkter: några tår förblev kalla, jag hade inte någon riktig kraft i kroppen, jag blev stressad av tävlingsmomentet, mådde dåligt av att ligga bland de 4-5 längst bak, jobbigt att köra helt själv, hade onormalt hög puls och fästet släppte några gånger i uppförsbackarna. Det kändes fel.
Tro mig, jag hann verkligen vrida och vända på beslutet. Jag resonerade och funderade på pepp jag själv tänkt, läst och hört. Allt som brukar hjälpa. Det kändes fortfarande fel. Jag ville så klart inte "ge upp" men jag kunde bara inte fortsätta åka. Nästa hela varvet (banan bestod av ett varv man åkte tre gåger) var jag inställd på att enbart åka det första varvet och jag kunde inte förmå mig själv att tänka nåt annat.
Just innan varvningen så blev det förstås en extra tvekning. Ska jag verkligen kliva av. Jag kan inte ångra mig. Men då insåg jag att jag skulle ångra betydligt mer att åka ett varv till (eller gud förbjude två varv till).
Så. Dagen har medfört två nya erfarenheter.
-Jag har brytit ett lopp.
-Och, jag har även fått gå upp på scenen och hämta pris.
Konstig kombination det där.
Glad Annika med nummerlappen på. (Titta morfar!)
Perfekt spår och riktigt vackert vinterväder!
Mitt pris! En hel låda polarbröd.
Varför fick du pris?!?!? :)
Tycker du gjorde helt rätt som bröt, någongång ska man göra det, en erfarnhet det också!
Kram på dig!
BRA Annika att du lyssna till ditt hjärta o bröt. Som ovan säger - en erfarenhet o du, de va väl inte så farligt? eller ??
Pris fick du ju oxå ! ett gott sådant :)
Kändes det inte bra var det helt klart rätt beslut. Starkt att klara av att kliva av när det inte känns bra!
"Att ge upp är inte ett misslyckande, det är ett aktivt val" - det kan vara bra att komma ihåg ibland. Kan appliceras på skidlopp också :) Bra kämpat ändå!
Gick in titt som tätt på sambons iphone och kollade din blogg, var så nyfiken! Åh, vad jag känner igen mig! Vet inte om du såg att jag också bröt mitt seedinglopp? Det var visserligen skitspår, men ändå, den där tunga hopplöshetskänslan... och jag tror vi gjorde rätt som bröt! Det är en erfarenhet det med, och bättre bryta nu än på stora loppet! Det är ju då det gäller. Man ska lyssna inåt och om man redan tidigt i loppet känner att det är helt kört, och det inte ens är kul på en fläck, varför ska man då göra det... det ger ju inget. Bra kämpat ändå tycker jag!
PS. Och under helgens skidturer, lugnt i solsken utan tävlingsinslag, frågade jag mig själv många ggr varför man ska tävla.... men ibland är det ju så kul.
Starkt att bryta Annika Och grattis till priset! :) Du är inspirerande och STORT TACK för det!
