tremil

På fredagen var vädret något sämre. Vi snörade på oss pjäxorna och packade väskorna för ytterligare en tur på längdskidorna. Vi tog en ännu högre lift upp på fjället för att kliva på Kungsleden. Alltså inga pistade skidspår men en kryssled att följa. Sikten var något begränsad, inte pga dimma men pga ljuset som gjorde att jag omöjligt såg några konturer i snön. Allt var vitt. Leden var ganska väl uppkörd av skotrar och snön var ganska hårt packad.

De första kilometerna var enormt jobbiga. Adrenalinet pumpade hårt när utförsbackarna utför fjället skulle plogas med tunna rangliga längdskidor och sen rann svetten efter ryggen när motsvarande höjd skulle bestigas upp till nästa krön. Och så gick det upp och ner - och upp och ner. Jag var beredd att vända om efter de första 45 minuterna när det kändes som att vi bara kom längre ut i vildmarken och med världens jobbigaste sträcka på tillbakavägen också. Vetskapen om att varenda lång och brant nedförsbacke skulle vi ta oss uppför på hemvägen. Fotlederna ömmade och små muskler i fötterna krampade som sendrag vilket jag aldrig upplevt tidigare. 
 
Men sen så vände det. Det blev några längre partier av flacka sträckor. Det ljusnande något och det blev lite mer lättåkt när man kunde ana snöns former framför sig. Några kilometrar avverkades i betydligt snabbare tempo (även om vi fortfarande snackar turåkning/gång) och just när vi skojade som bäst om att stugan skulle synas bakom nästa krök så vips så gjorde den det.

I Viterskalsstugan där väntande det våffelservering och civilisation. Nog för att vi inte var så långt från byn men det kändes som en helt avlägsen värld vi befann oss i och jag är expert på att skrämma upp mig själv med värsta tänkbara scenario.

När solen senare dessutom gjorde oss sällskap så kändes livet mycket lättare. Hemresan gick som en dans och vi blev omkörda av skotrar titt som tätt. Jag kunde börja njuta av att ha besegrat äventyret med endast två vurpor i bagaget.