tremil

I lördags morse (efter en fredagsmyskväll med middag och trevligt umgänge) tog Frida och jag vårt pick och pack och begav oss till bussen. Vi mötte upp Sofia och Ruth och nu väntade en lång bussresa ut ur Stockholm, upp till Norrtälje och genom vackra små lantliga bebyggelser där solen gjorde allt ännu lite finare, satt vi och trånade ut genom fönstret och längtade mot vattnet som lockade.

Väl framme i Gräddö hade Mela och Jane förberett kajakerna och jag blev tacksamt tilldelad en stabil nybörjarkajak. Dags att packa i de vattentäta påsarna, svida om till lämliga kläder och jag var väldigt nöjd med att ha lånat både byxor och tröja i neoprene som vid värsta tänkbara scenario av att välta och hamna i vattnet skulle hålla mig lite varmare än vanligt kläder.



Vi gick igenom den tänkta rutten och helt plötsligt var det dags att bära ner kajakerna till bryggan och Frida satt i först av oss och hon strålade som en sol. Detta var verkligen hennes element. Underbart att se någon som känns så självklar och på rätt ställe. Sen var det dags för mig. Flytvästen och kapellet var på och jag hann aldrig bli nervös utan vips så satt jag i min kajak och höll i en paddel. Det var en härlig känsla direkt att sitta på vattenytan och känna ytan förändras och guppa under en.


Underbara Frida!


För första gången i en kajak

När alla var i vattnet bar det iväg. Det kändes ovant att ens hålla i paddeln och jag visste inte riktigt hur man skulle göra. Jag har hela helgen tacksamt tagit emot tips om att:

-Hålla blicken framåt
-Paddla som i en åtta med jämna tag
-Inte sätta i paddeln för djupt
-Jobba med mage och rygg, inte armarna
-Inte bara dra med paddeln utan att pressa ifrån med motstående arm också
-Slappna av i axlarna
-Hitta rätt grepp (ganska brett) på paddeln

och emellanåt har det känts rätt bra. Men mestadels har det varit svårt att få till alla tekniktips samtidigt.

Till en början hade jag sittställningen helt felinställd och jag hade inte förstått det här med rodret som man flitigt använder för att styra, hålla kurs och helt enkelt manövrera kajaken med. Jag satt fel och överansträngde höger ben och fick väldigt ont i ett knä.

Men bortsett från knät så var det mycket jobbigare att paddla än jag trott. Det tog inte lång tid förrän armarna skrek, nya små muskler jag knappt visste att jag hade smärtade och det var jobbigt att bara hålla fram paddeln. Missförstå mig inte att detta förstörde turen för det gjorde det inte och det är roligt att det känns i musklerna och kul när det är slitsamt. Och som tur var så var vädret och omgivningarna så vackra, jag hade vänner med mig och en massa annat att tänka på.

Vi korsade ett par farleder och jag fick instruktionen att paddla för allt vad jag hade. Det var visserligen sol men det blåste en del i lördags och där vattnet var öppet så gick det en del vågor som jag fick kämpa emot och ibland slog de över kajaken. Jag är riktigt glad över att jag aldrig kände en tillstymmelse till rädsla och jag tror att det till stor det berodde på att jag hade bra kläder och mentalt kände att jag skulle klara en eventuell kantring.

Däremot kunde jag inte hålla jämn fart med de andra. Det var frustrerande att kämpa, paddla och ta i och tänka på tekniken och se de andra glida iväg och det såg så lätt ut. Det tog inte lång tid förrän jag kom efter. De väntade in några gånger och när jag kom fram så åkte de igen och jag kände att jag aldrig fick vila utan bara kämpa. Det började kännas dumt att de inte fick paddla på som de ville och kunde utan att ta hänsyn till mig samtidigt som jag också ville ha en njutningsfull upplevelse och inte behöva ha ont och slita. Dessutom ville vi fram till vår destination innan det blev mörkt och vi löste detta med hjälp av några tältsnören som fick agera draghjälp. Supersnälla och starka Frida och Mela har hjälp mig att hålla jämn takt med de andra utan att jag tappade kajakupplevelsen. Jag tyckte att jag fick paddla minst lika mycket i alla fall - om inte mer för jag vågade inte vila när de var snälla och drog lite extra för mig.

Under lördagen paddlade jag totalt i fyra och en halv timme och det kändes i kroppen men det var mycket mental träning att fortsätta paddla fastän det var jobbigt och fastän jag inte hade koll på hur långt det var kvar. Jag tänkte på Renata Clumska och när hon berättade i Sommar hur hon paddlade runt hela USA och jag tänkte på Vasaloppet och att bara nöta och jag tror att det gick vägen för någonstans så har jag bara känt mig lycklig hela tiden ändå.

Väl framme gjorde vi fika, satte upp tält och så småningom även middag och smaskiga hajk-bananer med choklad. Det finns inget som smakar så bra som varm mat utomhus efter en hel dag av friluftsaktiviteter!





Vi hann med att utforska ön och gå ett varv och beundra klipporna och solnedgången innan vi kröp in i våra tält för natten.





Någon gång under morgontimmarna började regnet slå mot tältet och det var lite kallt, så där som det brukar vara när jag tältar men det är charmigt och mysigt ändå. Kroppen gjorde ont lite här och var och jag funderade lite på hur jag skulle orka paddla tillbaka också men enligt våra beräkningar så hade vi nu avvakerkat motvinden och skulle ha medvind hemåt.  

På morgonen var klipporna blöta och hala och det blev en stående frukost innan allt var ihoppackat och det var dags för avfärd igen.



Innan alla var i vattnet så regnade det igen men tack vare bra kläder så gjorde det ingenting. Det var ett lugnare vatten och luften blir så skön och ren när det regnar. Vi tog en annan väg tillbaka utifrån vinden och den prognos vi förhört oss om.

Till en början så gjorde musklerna ont från gårdagen men efter ett tag så var kroppen så fantastisk att det inte längre kändes. Om det fungerar så för att man blir varm eller om kroppen gör något kemiskt låter jag vara osagt men det är helt magiskt att den fungerar så bra och kan jobba på med ovana rörelser så länge. Söndagens paddling blev ungefär två och en halv timme och det gick i ett nafs. Jag inbillar mig att jag möjligen kände mig lite bättre på tekniken ju längre tiden gick.

Sammantaget var det mycket mindre vågor och fikapausen blev kort (pga regn och kalla fingrar) vilket gjorde att vi kom tillbaka långt innan beräknad hemfärd med bussen. Vi njöt av att byta till torra kläder och äta lunch och ladda batterierna.


Gänget!

Även om det var tungt ibland så är jag långt ifrån avskräckt även om det kanske var väl tilltaget att paddla en hel helg det första jag gjorde. Jag vill absolut paddla igen och gärna fina dagar i mitt eget lugna tempo och med långa fikastopp i solen. Så är friluftslivet som bäst!

Hemma igår kväll var jag skönt trött och ganska sliten men när jag vaknade imorse så var kroppen pigg igen och gjorde inte ont någonstans. Imponerande och härligt!

Det var en underbar helg att se tillbaka på och jag är så glad att jag fick spendera mer tid med det här härliga gänget, som alla har träffats tack vare bloggarna! (Tack för allt, tjejer!)



Som bonus har jag med mig några guldkorn som jag kan tänka på om det skulle kännas tungt någon gång:

- Att det är "Inget konstigt alls!"
- Fridas Mora-träsk-tolkning! Klockrent.
- När hela gänget satt och skrålade sommarlåtar över havet medan vi paddlade sista biten mot målet!
- Ruths totala miss-matchning av rosa och röda färger.

2010 är onekligen ett väldigt bra år! Ser fram emot fortsättningen...