tremil

Regnet kom men också en gnutta inspiration. Vi var ett skönt gäng från jobbet och det slutade med att vi blev flest i 5 km-gruppen (Jag fick byta!) och när vi stod på startlinjen och peppade varandra så blev jag faktiskt lite sugen. Kanske det är lite kul med tävling ändå, mycket folk och ganska lagomt spring-väder. Jag hade mina pepp-låtar från Vasaloppet (som jag aldrig använde) och en keps nedtryckt över ansiktet... Jag tänkte ta det lungt men det skulle åtminstone bli lite kul!

Som vanligt var det trångt till en början men jag korsade fram en liten stund och sen så rullade det på. Jag gissar att många har ett bekvämlighetstempo kring 6 min/km men jag ville inte (och kunde nog inte) springa så "fort". Dock sögs jag med av alla runt omkring och det gick lite fortare än jag tänkt mig. Det var en del uppför i början och jag kände direkt hur benen stummade som de inte brukar.

Sneglade på klockan ett par gånger och trots att jag stannade vid en vätskekontroll och drack vatten stillastående och gick uppför två backar på slutet när pulsen skenade iväg så rullade jag på i helt ok tempo - dock inte helt utan ansträngning.

Och vips såg man Folkungavallen igen och där skulle målet vara och den sista uppförsbacken var hur lerig och hal som helst men sen var det bara att spurta. Och herregud så kul det var! Det är verkligen en av de allra bästa känslor jag någonsin känt. Det bara kom fram en massa undangömd och sparad energi och så sprang jag helt plötsligt om alla (känns det som) och bara svävade fram på det sköna underlaget av löparbanorna... 

Tiden slutade på 31 minuter, vilket inte är en tid att skryta över men jag är löjligt nöjd utifrån förutsättningarna och de värdelösa förberedelserna. Det trodde jag verkligen inte var möjligt nu. Så det var kul att få pressa sig lite ikväll.


...men det bästa var picknicken efteråt, mums!