tremil

Sara har skrivit ett inlägg om att "vara sin egen coach" och det är ju precis vad jag är.

Jag tänkte precis på det, att jag själv faktiskt har lagt upp ett träningsprogram, ätit och laddat upp på eget bevåg och jag har själv suttit och slitit dag ut och kväll in på roddmaskinen, på löpbandet och i skidspåret. Utan att någon pushat mig, utan att någon talar om hur jag ska tänka. Tvärtom så har många ifrågasatt vad jag håller på med. Nu börjar det bli dags för målet och jag tvivlar stundtals på min mentala förmåga. Men jag fortsätter att coacha mig själv och ger följande instruktioner till mig själv  - och även till mina främsta supporters, mamma och pappa som får bli extra coacher under loppet.

Den 7 mars får det inte förekomma något daltande. Ifall att mitt psyke sviker mig så behöver jag inget tröstande eller mjäkande med att "det duger bra"...

-Om jag vill ge upp så påminn mig om varför jag gör detta.
-Om jag rasar ihop för att benen är som spagetti, mata mig så jag får ny energi.
-Om jag mår dåligt, hitta felet, laga/medicinera, sparka iväg mig i spåret igen.
-Om jag är trött så borde jag äta mer och sen så har jag ingen brådska i mål. Jag kan ta det lugnt.
-Om jag fryser så byt kläder och tina upp fingrarna. Påminn mig om att värmen kommer när jag börjar åka igen.
-Om jag ramlat och har ont någonstans så påminn mig om Anja Pärson som tävlade efter kraschen.
-Om jag känner mig ynklig och svag så påminn mig om att man alltid har krafter kvar.
-Om det är något ställe jag inte tänker ge upp så är det Evertsberg, det får man bara inte.
-Om jag gråter och gnäller så påminn mig om att det var den känslan jag ville skulle komma - för att övervinna den.
-Om jag vill bryta loppet så påminn mig om att jag kommer ångra mig så fort jag sitter på bussen. 

Ja, ovanstående är alltså worst case scenario - jag vill vara beredd. Men jag har även en mer positiv lista med massa pepp som jag både ska delge supportrarna och ha i jackfickan utifall jag behöver påminna mig själv.