tremil

Efter Stråkenloppet har det varit tufft med skidåkning. Det har rent ut sagt varit skittråkigt att nöta i spåret och det har känts som ett måste. Hemska tankar om att bryta, fuska, vilja bli skadad och att till och med strunta i att starta i Vasaloppet har föresvävat mig...

Men det börjar vända. Jag hoppas att det håller i sig. Jag tänker nu själv koppla greppet om mina tankar, min vilja och min inställning och hålla fast vid de sista positiva upplevelserna. Tjejvasan ser jag fram emot med förtjusning och inte i närheten av fjolårets nervositet just för att jag har gjort det tidigare och vet hur det går till.

Det är uppenbart att Vasaloppet kräver mental träning. Det har jag just läst i en artikel i Vasalöparen och tillsammans med övningar från Frida och så en uppfräschning av tipsen från "Bli en vinnare" tänker jag känna mig förberedd, lita på min egen förmåga och slutligen ta mig i mål i Mora. Så känns det faktiskt nu.




Välbehövlig läsning och mental förberedelse