tremil

Just nu mellanlandar jag på kontoret, jag hänger över kontorsstolen som en våt trasa och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt mina ständiga äventyr så fort jag ska iväg på något...

Nejdå, än är jag vid gott mod men det är jobbigt att knapra migränmedicin, känna sig totalt kraftlös, bära 20 kg (?) packning, inse att bussarna inte går, promenera 2-3 km extra just för att himlen ska öppna sig och regnet börja ösa ner vilket även innebär att vägarna blir enormt isiga och jag spänner varenda muskel i kroppen. Genomsvettig och redo för nästa bakslag när skåpen för att lämna in väskorna på stationen inte fungerar. Jag tappade totalt 20 minuterpå att leta efter någon som visste något eller kunde hjälpa på något sätt men det slutade med att jag fick gå ytterligare 3-4 km med packningen för att hämta skidorna på vallainlämningen...

Ironiskt att jag just gjort en resa på 5 mil för att snart åka tillbaka, bara för att jag hade skidorna i "fel" stad.

Puuhh... nu ska det nästan bli skönt att sätta sig på bussen och åka tio timmar till Mora (via Stockholm eftersom SJ krånglar..). Jaja, det är ingen idé att hetsa upp sig över saker man inte kan påverka. Det är bättre att skratta åt det... och så är skrivande terapi också, nu har jag fått skriva av mig och nu tror jag att det bara kan bli bättre.

Fokus på loppet, träffa härliga människor och alla positiva saker!