tremil

Det var en arg Annika i skidspåret igår. Förbannad på skidorna var jag och på det totalt ickevarande glidet. Det kändes som att jag hade fästvalla under hela skidan och hur mycket jag än tog i när jag diagonalåkte så tog det tvärstopp. Både den fysiska och mentala orken sjönk snabbt och jag kände hur ilskan och frustrationen kokade under huden. Jag försökte ta ut det på skidorna och använde det som en träningsmorot och tjoade glatt för mig själv att "det här är bra träning" men det vände snabbt tillbaka till "vem försöker jag lura - jag hatar skidåkning".

Jag kunde heller inte låta bli att fundera på om det var en ren tillfällighet(?) att jag just till detta pass hade - som jag gått emot min privata vallare där hemma och gett mina skidor ett extra lager med blått. Nu fastnade det nysnö under fästzonen för första gången den här säsongen. Frustrerande och dumt och ingen annan att skylla än mig själv...

Det är inte ofta jag blir så här. Irriterad på alla åkare i spåren blev jag också. De var i vägen hela tiden och jag fick kliva ur spår och tappade den lilla lilla fart jag hade jobbat fram. Jag försökte skrämma dem med min argaste min men inte ens det fungerade.




Som tur var fick vi senare på kvällen besök av fina Lina (som snart ska börja åka skidor hon också). Mitt dåliga humör försvann rätt fort med hjälp av mat, fika, byte av presenter och tjejsnack.

Jag är så glad att jag har en god vän här uppe i Luleå redan nu. Det är inte alltid så lätt att komma inflyttande och inte känna någon alls. Tänk vilket sammanträffande att vi skulle hamna i samma stad som dessutom är helt ny för oss båda. Det kunde vi nog inte ens drömma om den här gången!