-VEM ÄR DU? -VEM ÄR JAG?
Blogg-Annika eller privata Annika?
Igår inträffade något annorlunda. Jag fick ett telefonsamtal från en bloggläsare. Jag blev plötsligt väldigt varse om att jag inte är så anonym som jag vill tro att jag är.
Jag fick fina komplimanger för bloggen och jag är helt klart smickrad över att ha en läsare som är så engagerad att han letat reda på mig IRL. Vi pratade en stund och samtalet hade en trevlig ton men...
...nu när jag tänker på det, nu när jag diskuterat saken med nära och kära så känns det lite märkligt (?).
Jag känner mig inte helt bekväm i den utsatta rollen att bli betraktad utifrån så som det här med bloggandet innebär. Jag har svårt att definiera och tolka mina känslor kring samtalet, vet inte om jag är för naiv eller för paranoid. Det är svårt att veta vad som är att betrakta som "normalt och accepterat beteende" i en värld som är relativt ny och där det finns lika många olika personligheter som antal bloggare och bloggläsare.
Jag har aldrig tänkt tanken att mitt diskreta och lilla bloggande skulle innebära att en främmande person skulle ringa upp mig. Jag har inget emot att prata med främmande människor på en fest, grannen på en tågresa eller utbyta några ord i mataffären med kassören men det var en något lustig känsla när en person som läst om mig i bloggen tog kontakt - och det eftersom det dessutom skedde i ett forum utanför bloggen. (Hur hanterar de stora bloggarna detta fenomen undrar jag.)
Rent generellt är mitt privata jag öppen och tror på det goda i alla människor men är samtidigt väldigt mån om min integritet. Jag har lämnat kärleken och andra privata ämnen helt utanför bloggen och släpper inte in vem som helst i min privata sfär. Jag har medvetet låtit bli att skriva ut mitt efternamn, min mejladress och inte heller har uppgivit mitt telefonnummer.
Bloggen är en bara en väldigt liten del av mig. Jag har medvetet valt att begränsa det jag skriver. En sak som jag fått på köpet, som jag tidigare heller inte kunde föreställa mig, är en hel massa blogg-vänner som kommer med heja-rop på vägen. Det är fantastiskt och det vill jag inte vara utan! Självklart låter det som en ypperlig idé att genom bloggen kunna träffa personer även i verkligheten. Vi delar intressen, åsikter och mål och har ett utbyte av varandra.
En känslig detalj i just den här frågan var det faktum att det var en kille som tog kontakt och att jag känner att man som tjej måste vara extra försiktig då. Personen i fråga har dessutom ingen egen blogg där jag skulle kunna få en uppfattning om vad för slags person är (eller åtminstone vilken bild personen vill ge av sig själv). Beroende på hur man ser det är väl detta framsidan eller baksidan av att blogga? Jag hoppas såklart att det ska kunna vara en ren positiv upplevelse men anledningen till att jag skriver detta beror på att jag känner mig tveksam...
Till Thomas, om du läser detta hoppas jag att du inte missförstår mig. Jag har ingen anledning att ifrågasätta ditt motiv eller ditt omdöme. Jag har inget negativt att säga om något som du sagt eller skrivit utan det är bara själva upplevelsen som jag finner något märklig.
Oj.. jag har nog inte ens tänkt att nåt sånt skulle kunna hända. Jag är ju väldigt öppen med vem jag är och skriver om väldigt personliga saker. jag har nog tom skrivit vad jag heter i efternamn nån gång och då är det ju inte svårt att hitta mig.
svårt det där!
Jag förstår precis vad du menar! Har gått med samma tankar ett tag jag också. Känner mig inte bekväm med att vem som helst kan läsa min blogg längre. Vem vet vad för anledning folk läser den? Speciellt när man får stalkers efter sig.
Jag har valt att skriva ut mitt efternamn eftersom det bara finns en Desiré med min stavning i Linköping. Vill man hitta mig går det så enkelt ändå.
Nu tycker jag att din blogg är underbart distanserad och väldigt bra, men jag förstår dina tankar mycket väl.
Vet inte om det var så mkt till hjälp det här, men ville bara dela lite tankar :)
Sköt om dig! :)
Kram!
Ja, det verkar vara olika världar vi lever i.
Inget illa mot personen i fråga men för mig personligen är det en gräns jag inte tycker man ska behöva påpeka för någon, oavsett kön och oavsett ton på samtalet.
Sen reagerar människor väldigt olika, givetvis. Man kan bli arg, paranoid eller så rycker man på axlarna.
Och är det inte så att om någon vill ta reda på saker och ting om en så går det alldeles för enkelt oavsett om jag som privatperson vill eller inte. Och oavsett om jag bloggar eller inte.
Men exponerar man sig, om än i olika utsträckning och popularitet, så får man kanske räkna med att chanserna ökar att sådana gränser överskrids.
Det är väl det man får ta ställning till i slutändan, är det värt det?
Ja det är väl en baksida med bloggen. Man vet aldrig vem som är inne o läser. Därför är jag oxå lite försiktig för att utelämna för mkt av mig själv. Samtidigt så ger bloggen så oerhört mycket så man vill inte vara utan/sluta heller.
Jag har heller aldrig tänkt på den möjligheten men jag håller med personer som skrivit ovan att det absolut finns gränser och att leta reda på någons telefonnummer och ringa utan att den personen är delaktig i nummerutbytet tycker jag definitivt är att passera gränsen. Är man intresserad av en kontakt utanför bloggvärlden tycker jag att man kan skriva det i kommentarsfältet eller om en mailadress finns skicka ett mail och höra sig för om personen i fråga är intresserad av kontakt. Det är klart att man kanske måste tänka sig för innan man startar en blogg som alla kan läsa men jag tycker att det fungerar på internet ungefär som i resten av samhället, det finns oskrivna regler som de flesta håller sig till och även om man inte har några onda intentioner, som den här personen säkert inte har, så måste man ändå tänka på hur ens agerande mottages.
Dock så måste man väl vara beredd på det ena och det andra och så länge det är ett oskyldigt telefonsamtal så går det väl an, men å andra sidan, lite av charmen med bloggandet är ju att man kan vara lite anonym och att man kan bestämma själv hur mycket man vill exponera.
Hoppas att du inte känner obehag i alla fall. Det är det viktigaste.
Kramar Emelie
