DEN 14 FEBRUARI 2009

Alla Hjärtans Dag

Min födelsedag

Min första skidtävling någonsin


NJURUNDA RUNT

Vaknade
med sprängande huvudvärk och insåg att jag inte hade någon migränmedicin med mig till Sundsvall. Enda möjligheten att få i mig något som kunde hjälpa var en gammal tablett som legat i jackfickan sedan urminnes tider. En luddig rund sak som jag bara kunde hoppas kom ifrån en karta med imigran. Jag borde ha kunnat räkna ut att det skulle bli så här, när det är något jag är spänd inför och har gått och sett fram emot så kommer huvudvärken som ett brev på posten.

Jag låg kvar i sängen tills det nästan var dags att åka och jag kunde inte bestämma mig. Jag ville verkligen inte fatta beslutet att inte åka. Jag åt lite fil med musli, en ostsmörgås, drack vatten och började långsamt ta på mig de kläder jag hade tänkt att åka i. Nu hade tabletten varit i magen i c:a 45 minuter och förhoppningsvis skulle den börja verka snart. Inget jourapotek fanns och jag bestämde mig för att tro... tro på att tabletten fungerade, att det mest var nervositet och att det skulle bli en positiv upplevelse.

Väl i bilen med skidorna packade bländades jag av solen och det var plågsamt för mina stackars ljuskänsliga migränögon men ändå en fröjd för min vinterälskande själ när det gnistrade runt hela landskapet och himlen kändes blåare än någonsin.

Vi hittade till nummerlappsutdelningen och hälsa på några bekanta och här någonstans hände det så mycket att jag inte ens tänkte på huvudet. Det var en häftig känsla att nåla fast nummerlappen i jackan och äta de sista tuggorna på bananen och sedan bege sig ut, i full mundering, med ett stadigt grepp runt skidor och stavar.

De som skulle åka det längre loppet startade 10:30 och jag såg den större andelen åkare svischa iväg medan jag försökte hålla värmen hoppandes och med positiva tankar peppade jag mig själv så gott det gick. En kvart senare stod jag på startlinjen med pjäxorna fastspända i skidorna och stavarna hårt åtdragna om handlederna, slog igång tidtagningen på klockan och drog iväg.


Det känns overkligt att tänka tillbaka på själva loppet och åkningen och att jag faktiskt stod på skidorna i 108 minuter. Jag minns bara att jag kollade på klockan och skyltarna som visade hur långt jag hade åkt och försökte räkna ner och hålla ut. Stakåkning var det inte tal om för som vanligt när jag har migrän så blir jag kraftlös i kroppen och speciellt i armarna. De domnar nästan bort och då går det inte att staka. Jag försökte tänka på hållningen och åkte min diagonalåkning i ett så behagligt tempo jag kunde. Det kändes bra att jag hade en fart runt 10 km/tim trots förutsättningarna.

Kroppsmässigt var det jobbigast att inte ha kraft i armarna men där skyller jag på sjukdomen och/eller medicinen och efter det så kom ländryggen som jag också blev väldigt trött i. Vid 10 km kände jag bara för att lägga mig ner och flyta ihop med snön till en liten blöt pöl men jag lyckades fortsätta. Jag blev nog lite starkare av att veta att jag hade åkt mer än hälften och att 10 km en normal dag inte skulle vara några problem.

Jag drack varm saft vid två vätskekontroller (de som fanns) och energimässigt kändes det rätt ok. Vid 14 km-skylten såg jag mamma med kameran i högsta hugg och hon ropade och hejade och även de andra i publiken stämde in. Strax efteråt dök lillbror och pappa upp bredvid spåret och de hejade lika mycket. Det var en grym energiboost och jag tog i lite extra när jag åkte förbi.



Sedan gick det fort, det blev mer nedför och kilometrarna tickade förbi. Trodde knappt det var sant när det stod 500 m till mål och funktionärerna rapporterade i sina walkie-talkies att nr 7 var på väg in i mål. Stakade den sista sträckan och tog mig över mållinjen (nästan samtidigt som vinnaren i det långa loppet) för att hänga mig utmattad över brorsan som stod och tog emot. 


Jag kom in på 1 tim 48 min 54 sek. Enligt inbjudan 18 km, enligt skyltarna och banprofilen 19 km och enligt min GPS-klocka 18,63 km.

  

Nöjd!


Kommentarer
Postat av: Anna

Karlslokens föräldrars gård... Klagar inte på utsikten :o)!



Och jag blir galet avis, jag vill också åka tjejvasan! Suck... Men jag behöver komma i bättre form!

2009-02-18 @ 13:44:10
URL: http://annoula.blogg.se/
Postat av: Emelie

Nej vad kul det var att läsa om, jag har misssat detta inlägg innan men det var ju jättespännande. Tänk att du tog dig igenom ett så långt lopp med migrän din stackare, men så grymt! All heder åt dig ;)



Väntar med spänning på lägesrapport om tjejevasan nu!



Kram Emelie

2009-02-21 @ 09:57:45
URL: http://greiddnos.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback