tremil

Uppladdningen började redan i lördags när jag och Elin tog våra packade väskor och startbevis och åkte till Stockholm. Vi hade en kanonhärlig dag med shopping, mycket skratt och en helt underbar biokväll. Vi fick bo som prinsessor hos söta Ylva som utgjorde den tredje deltagaren i vår kvartett som skulle ställa upp i Tjejmilen.

Imorse laddade jag med gröt och försökte just känna mig laddad men det var snarare ångestladdat, jag ville inte springa...

Vi mellanlandade och hämtade upp vår fjärde medlem i vår tjejmilskvartett och gick på toaletten för femtielfte gången innan vi anlände till Gärdet och start/mål-området.





Vi startade alla i olika startled och delade på oss efter att fått varsin spark i baken. Det var långa oroliga minuter när jag stod i startfållan och strechade och försökte värma upp med hjälp av SATS-människorna som stod på podier och körde aerobics. "Varför gör jag det här?", malade på i mitt huvud. Extra jobbigt blev det när det visade sig att jag (och massa andra tjejer också) stod i fel startled och det visade sig att c:a 2000-3000 stod framför istället för att jag stod längst fram som jag trodde... Slapp alltså inte trängseln utan det var ren och skär gång när vi gick ut under startportalen. Tog det lugnt i början och ville inte ödsla onödlig energi på att zick-zacka för mycket.

Min taktik (eh, tanke kanske är ett mer passade ord) var att försöka hålla en hastighet på c:a 9,5-9,8 km/h de första 5-6 kilometrarna och sedan öka lite om det kändes ok. Men jag låg kring 9,8-9,9 km/h i snitt hela loppet och det kändes jättebra. Hade en liten dipp vid fem kilometer och tyckte att det kändes långt att springa i ytterligare 30 minuter. Backen som skulle komma vid 6,5 km och som jag förberett mig mentalt på dök aldrig upp. Det fanns däremot brantare "backar" både innan och efter.

Totalt sett så gick tiden rätt fort trots allt. Det var väldigt vackert att springa längs med Djurgården och vattnet. När det var c:a två kilometer kvar och man kunde se bron och förstod att vi var på väg tillbaka var det dags att öka lite. Det märktes att de flesta började trycka på lite mer. Dessutom stod det mycket folk längs sidorna och hejade på. Härlig stämning och vädret var strålande.

Det var en skön känsla att öka takten och löpsteget (om jag får säga så) kändes bra, lite av känslan att flyga fram. Så började lutningen uppför efter bron och jag sneglade på klockan och förstod att jag behövde öka ännu lite mer för att inte tappa alltför många sekunder/minutrar. Det kändes i benen men det var så härligt att bli framhejad av all publik och känslan av att få springa om och trots allt känna sig stark övervann allt annat... Jag började känna ett lätt illamående och fokuserade på andningen som kändes tung. Gåshud spred sig från nacken och ner över armarna och jag hann tänka att det var den här känslan jag ville komma åt. Jag vill ta ut mig!

Jag sprang så fort som jag bara kunde den sista sträckan in i mål och visade upp mitt hårdaste fighting-face när jag spurtade om de sista på upploppet... Slog av klockan som visade på 1:00:17! (Officiell tid 60:15)



Mycket nöjd med att komma in på blanka timmen utifrån mina förutsättningar. En riktigt skön känsla i kroppen efter att ha tagit ut mig och klarat bedriften, som handlar om mycket mer än att bara springa... (Självklart har jag redan tänkt tanken att jag hade kunnat sprungit några sekunder snabbare och kommit under timmen, den magiska gränsen. Men jag är nöjd som det är och tänker fortsätta vara det...)

TACK för alla lyckönskningar och varma hälsningar! Det betyder mer än ni kan ana!