Just nu är inte skidåkningen det mest lustfyllda i mitt träningsliv utan på något vis så har lyckokänslorna mestadels kommit i samband med löpning på sistone.

Det känns helt overkligt att konstatera detta efter ett par års tragglande med några korta löppass emellan annan träning där jag allt som oftast hade ett mantra som löd: Jag hatar löpning. Jag är inte gjord för löpning.

Intervall-passen är just nu de roligaste och det jag längtar mest till. Dels för att de innebär sjukt jobbiga och utmanande pass och det är så härligt att ta ut sig och bli helt slut men också för att de innbär fart och det är inte ofta jag känner att jag springer fort annars.

Imorse gjorde jag åter igen: morgonträning! Fredagar är ypperliga för detta eftersom jag bjuds på frukost på jobbet och jag kan dessutom bli lite senare än vanligt. Det känns dessutom mentalt riktigt bra att börja helgen med sådana styrka och medvetenhet som krävs för mig att stiga rakt upp klockan 6 och byta om till löparkläder. (Förstå att jag vaknade flera gånger i natt - händer aldrig annars - och hoppades att det var morgon) 

Idag hade jag en tanke om att försöka springa 5 km ungefär så fort jag kan. Målet var att komma under 30 minuter och gärna lite till. Det som är tråkigt i det här sammanhanget är att "ungefär vem som helst" kan springa 5 km på 30 minuter. Så tänker jag i alla fall. Jag försöker (det gör jag verkligen) att inte jämföra mig med andra. Men det är så svårt att låta bli när det gäller löpning på motionsnivå för just 10 km/h - 5 km på 30 minuter eller 10 km på 60 minuter - känns så "vanligt" och "normal fart" och "joggnivå" för vissa.

För mig idag så visade det sig bli ett tufft mål. Nu sprang jag inte alls på just 10,0 utan runt 10,5 eller 10,7 för att få en lite bättre tid men oj vad jag fick slita. Dels kom den här löpbandstristessen igen. Mata, mata, vad sakta tiden går... plus att det är jobbigt. Och så hade jag pulsklockan igen och när den visade att jag låg på över 180 när jag bara tyckte att jag bara borde springa "vanligt" och i "normal fart" så kändes det nog lite extra jobbigt bara p.g.a. pulsen. Jag hade sambons ord ekandes i huvudet: Det ska göra lite ont idag och jag försökte pressa mig lite till och lite till. (När jag sammanfattar det här så låter det som om jag sprungit ett helt marathon men nu har jag alltså kommit ungefär 2,5 eller 3 km.)

Så jag fick sänka farten på bandet och gå en minut. Jag var tvungen för jag orkade helt enkelt inte. Sedan körde jag vidare och det slutade till sist på 5 km på 29:45 vilket innefattar en stillastående bandstart och c:a 1,5 minut med gång i mitten.

Den sista pulstoppen i sista spurten mot mål visade 194 slag/minut och det gjorde att jag faktiskt kände mig nöjd. Dels att det var ett morgonpass och dels att jag faktiskt tog ut mig rejält - trots att löparsjälvförtroendet fick sig en törn över själva: "5 km och 30 minuter"...

Bryt ihop och kom igen. Det här visserligen ingen rosaskimrande blogg med toppenresultat och enkom solskenshistorier men nu får det vara slut med deppiga inlägg här och alla dumma tankar i huvudet.

Jag försöker tänka tillbaka på löpglädjen, träningslyckan i skidspåret och mina häftiga mål som hägrar.

För att ta mig tillbaka så njuter jag av vackra födelsedagsliljor som äntligen slagit ut och hyrfilm med tröstfika. Ikväll tänkte jag träna igen... och hoppas på träningsglädje och snälla, goa, glada enforfiner i kroppen efteråt.

OK (hyperventilerar). Nu är den här. Ångesten. Oron. Trycket över bröstet och tankarna om att verkligen, på riktigt, helt övertygande, lägga ner hela den här vasasatsningen. Nog vore det väl förbannat skönt att vara en "vanlig Svensson" och slippa fundera på hur jag ska överleva c:a 4 timmar i eventuell 25-gradig kyla. Att få se Vasaloppet på tv - vilken dröm.

Men... ok. Om det ska finnas något sätt att bota oro på så handlar det nog om att vara förberedd (så gott det går). Mellan panikattackerna försöker jag peppa mig själv och därför har jag gjort sportaffärerna i Luleå idag i jakt på de bästa tipsen, alternativen och värmeskydden för utsatta delar.

I övrigt har dagen bestått av vila, fika, mat och nu är sambon ute på vallningsuppdrag. Kallgrader och även nysnö(?) är utmaningen. Vi håller oss uppdaterade på skidloppets hemsida för att få temperaturstatus och det finns ännu en liten risk (chans) att loppet blir inställt p.g.a. kyla.


Nya vantar, present-ullbuff och vindtät mössa...

Igår var jag jätteduktig och masa mig iväg till en sjukgymnast för att få en genomgång av kroppen.

Mina något luddiga frågeställningar var:

-Varför får jag ont i benhinnorna periodvis? Och hur kan jag motverka det?
-Varför är jag så "stel" i vissa rörelser (kan exempelvis liggande på rygg enbart lyfta benet typ 45 grader)?
-Finns det något förebyggande jag kan göra för att klara av marathonträningen?

Det var riktigt kul att möta någon kunnig (kändes det som iaf) och få lite tips. Jag fick göra några övningar och han tittade, mätte och böjde.

Det här är min tolkning av det han sa:

-De metoder jag hört talas om med massage av benhinnorna, spola omväxlande varmt och kallt vatten och smörja med liniment kallade han för ren smärtlindring och åtgärdar inte själva problemet. Istället handlar det om att ha rätt stöd under fotvalvet, bli starkare i sätesmuskeln och stretcha den djupa vadmuskeln. Det fanns några tendenser hos mig som kunde tyda på att jag hade vissa besvär även om det inte var något allvarligt.

-Jag är överrörlig i vissa leder (bindväven) och kompenserar det med stelare muskler. Min rörlighet är normal i exemplet med ryggläge och det lyfta sträckta benet men däremot kan jag inte med muskelkraft lyfta det själv. Vilket beror på att lårmuskeln inte är tillräckligt elactisk. Det är inget dåligt i mitt fall utan betyder bara att muskerna är relativt starka/svaga - det det här fallet är det höftböjaren som är svagare.

-Eftersom marathonlöpning, både träningen inför men främst själva loppet är slitsamt på kroppen så ska jag vara extra rädd om ryggen eftersom jag svankar och belastar kotorna ännu mer än vanligt när jag springer. Mer styrketräning för mage och rygg är svaret avseende detta. Plus att åtgärda benhinneproblemen för att klara av belastningen under 42 km.

Så nu ska jag tillbaka om en vecka och få tips på övningar. Det känns bra just nu men jag vet också att det gäller att försöka komma ihåg att göra övningarna och ta det här på allvar.

"Bara" 26,4 då jag skulle fota...

Just nu är vädret ett stort samtalsämne - ännu större än vanligt. Det är "kallt", "köldrekord", "bitande kyla", "kallaste månaden på länge" osv.

Jag tycker faktiskt inte att jag känner någon skillnad på -19 eller -25. Det är härligt att bo i norrland på vintern för här pulsar alla runt i täckbyxor, mössa och termoskor, ja hela konkarrongen. Inte några stilettklackar så långt ögat kan nå och riktigt bra skoutbud i affärerna. Folk i allmänhet verkar tänka praktiskt, varmt och förutseende utifall man skulle fastna och bli ståendes någonstans. Det känns moget och bra.

Det är bara så trist att det är för kallt för skidåkning... Imorse gjorde vår termometer bottennoteringen -28 grader och inte verkar det bli varmare de närmaste dagarna.


Vackert är det i alla fall.

På söndag planeras tävling.

Seedningslopp. Jag har inga förhoppningar om att seeda upp mig men försöker intala mig att det är bra ändå. Långloppsträning och bra mil att få i skidkroppen.

Nu när det bara är 18 (!) dagar kvar till Vasaloppet. Overkligt fort har tiden gått efter jul.

Jag gillar verkligen inte själva tävlingsmomentet. Jag hinner bli supernojig, orolig, illamående och mina nerver skakar som asplöv typ hela kvällen innan och fram till startskottet går. Så jag ser inte direkt fram emot söndagen av den anledningen.

Lägg där till att väderprognosen visar ner mot 20-25 minusgrader och att Älvsbyn är ett kallhål. Och nu har jag dessutom insett att det innebär att jag inte kan träna som jag vill i veckan. Jag måste göra avkall på löpningen och vila hela fredag och lördag... just som jag har jättelust efter löpning. Typiskt!

Jag råkade över ett inlägg om träningstid och kände med ens att jag måste ta till vara på mina nyckelpass. Jag behöver en plan. Jag behöver variera träningen. Jag ska träna både hårt och lätt och så vila däremellan också.

Jag ska(vill) både åka skidor och springa. Och tiden räcker inte riktigt till till styrketräning som jag hade önskat. Eller så är det för att jag saknar ett riktigt program. Det är klurigt att vara sin egen personliga tränare.

Just nu känns i alla fall träningen väldigt rolig, målinriktad och jag börjar må riktigt bra. Äter även lite bättre än tidigare i vinter och ser faktiskt fram emot vårens båda utmaningar.

Jag har en liten oro över benhinnorna vad gäller löpningen och någon konstig känsla i armbåge och axel som kommer och går ibland när jag stakar men som alltid går över. Jag borde ha styrketränat mer inför skidåkningen men ska försöka att se framåt istället för att ångra saker jag inte gjort.

Nu är det redan februari och bortglömt blev detta inlägg med statistik från 2010. Jag publicerar det nu mest för att det ska finnas kvar till nästa årsskifte så att jag kan jämföra siffrorna då igen. (Jag har redan nu en känsla av att löptimmarna kommer öka under 2011)


Med hjälp av fantastiska Funbeat så har jag plockat ut följande statistik:

2010

Totalt antal träningstimmar: 285 (= c:a 5,5 tim/vecka) 

varav

Längdskidor: 60 timmar (586 km)

Löpning/Löpband: 53 timmar (468 km)

Styrketräning: 43 timmar

Övrigt: 129 timmar

Det är lätt att tänka att den där övriga träningen är mindre värd eller onödigt men när jag tänker efter så består "Övrig träning" av spinning, roddmaskin, vandring, kajakpaddling, kickboxning och andra saker jag inte vill vara utan.

Jag har varit duktig och uppnått ett av mina mjuka mål och registrerat intensitet avseende samtliga pass på funbeat och då kan man få fram så här snygga staplar över träningen.

De rödaste färgerna överest i stapeln betyder hårdast träning och de gröna de mest lågintensiva.



2009

Totalt antal träningstimmar: 414
varav 202 av dessa bestod av skidor, cykling eller löpning.


Slutsats: Jag har inget egentligt syfte med att jämföra mer än att jag tycker att det är roligt med statistik. Rent krasst har jag tränat färre timmar under 2010 jämfört med 2009. Jag vill ändå tro att det inte är sämre utan kanske bättre. Jag har inte strävat efter att få till minuter på papperet och jag har hållt en nivå som känns rimlig och som jag kan hålla utan att slita för att konstant träna.

Svackan under hösten berodde på stora förändringar privat och ett gymkort som inte förnyades. Då var jag dessutom i startgropen med löpningen som då blandades med gång.

I maj och september hade jag dessutom ett par veckor med sjukdom och penicillinkurer.

Efter lite påtryckningar så har nu storbloggerskan och långlöperskan Miranda skrivit ett första inlägg angående marathon för nybörjare. Hon uttryckte i höstas att "alla kan" springa ett marathon... och jag undrar ganska ofta: Hur?

Inlägget är peppande, uppmuntrande och det påminner lite om tankesättet som jag hade när jag tog steget och klickade på anmälningsknappen till Stockholm marathon. Dock är det lätt att tvivla under vägen.

Jag ser fram emot mer läsvärt i ämnet för att även mentalt orka alla 42 kilometer.

Svarta tankar från ett kärvt skidspår i norr...

Jag skidade i söndags och hade det motigt. Spontant så pratade vi om långpass på morgonen och det var nog för kort tid för mig att ställa in mig på drygt två timmars åkning. Jag förstår inte alltid hur orubblig kontrollmänniska jag faktiskt är, i vissa situationer. Jag behöver vara inställd i förväg och klarar liksom inte alltid av att planera om. Dessutom var det massor av folk i spåren och att bli omåkt konstant av gamla gubbar är inte bra för psyket. Trots att skidorna var snabbare än på länge med roligt bra glid så var fästet emot mig och när min paraddel av spåren, uppförsbackarna, gick sämre än jag ville så tog den mentala orken slut.

Jag åkte mer eller mindre konstant och tänkte att jag verkligen inte vill köra Vasaloppet i år. Det är för långt och jag är omotiverad. Jag har redan bevisat att jag kunde - en gång - och det kanske räcker så. Av någon anledning så har jag en press att slå fjolårets tid om jag ska åka ännu ett år. Detta börjar jag inse är ett ganska orimligt mål eftersom jag inte tränat i närheten så mycket/specifikt mot just Vasaloppet den här säsongen. Jag är i sämre form och jag fokuserar dessutom mer på löpningen.

En timme gick och jag åkte för första gången hela milspåret och det hela avslutades med en jätte-uppförsbacka, nämligen parallellt med slalombacken innan jag kom tillbaka upp till stadion. Trots att backen gick relativt bra och det kändes något bättre och Daniel försökte peppa mig så bestämde jag mig för att bryta passet och åka hem. Jag kunde inte tänka på något annat än att det borde vara roligt och är det inte det så är det inte värt det.

Jag åkte hem men kände direkt att jag inte var trött egentligen och fick en idé om att jag kanske kunde springa en kort tur istället - innan jag åkte tillbaka för att hämta sambon. Och så blev det. Nästan fem kilometer senare så kände jag mig bättre till mods, piggare och glad över att jag fått till ett kombinationspass som jag inte testat tidigare.

Igår tränade jag skidor igen, en mil i bekvämt tempo, fokus på teknik, stakning och ett par intervaller utan stavar. Det ska vara roligt. Det var lugnare i spåret och jag trivs bäst när skogen och märkret pockar på uppmärksamhet och stavarna knarrar ordentligt i kylan och allt som hörs är mina egna andetag och mina egna skidor bakom mig...

Skidtankarna har dock velat vidare och i samma veva dök bekräftelsen upp från Vasaloppet och jag känner mig
som ett enda stort frågetecken. Vill jag eller vill jag inte? Och vad är rätt mental inställning för mig för att klara ett sådant långt och tungt lopp i mars utan regelrätt satsning och hundraprocentig vilja?

Jag har inga svar idag utan jag får avvakta och se med tiden om jag blir något klokare. Jag tror dock att jag behöver ställa in mig på det ganska snart, för att den här kontrollerande personen i mig ska känna sig förberedd och klara av monsterlånga nio mil på längdskidor den 6 mars 2011. Det är två månader kvar nu.


Bild från löpturen, som var det mest positiva i det här inlägget...

Det känns nästan vemodigt att titta tillbaka. Tänk att det redan gått 12 hela månader sedan sist. Ett helt år. 365 dagar fyllda med... en blandad kompott. Samtidigt så känns det så klart häftigt. Några mål är avklarade och andra saker jag inte förväntat mig har också förgyllt året.


Januari

Året började med fortsatt skidträning. Jag nötte mil på mil under gnistrande fina, kalla dagar. Glad över att vintern var så bra även i Östergötland. 

Jag satte mål inför 2010 och hoppades på att genomföra båda Vasaloppet och Vätternrundan. Jag gick igenom min träningsstatistik och tänker göra det inför 2011 i ett eget inlägg också.

Jag var på skidläger med bloggtjejer i Orsa Grönklitt, planerade min 30-årsfest och var utan godis/socker i 30 dagar.

Jag hade även en hemsk upplevelse under Stråkenloppet men tog mig slutligen i mål trots att jag hela tiden ville avbryta.




Februari

Jag gjorde sushi för första gången, fortsatte träna skidor flitigt, firade min 30-årsdag både i Norrköping, Linköping och i Sundsvall.

Sprang milen på löpbandet på 55:15 och det har förblivit årets bästa tid.

Åkte tjejvasan på nytt personbästa (2:39) som uppvärmning inför årets stora mål.




Mars

Jag åkte Vasaloppet och det blev ett minne för livet. Hela upplevelsen var glädjefylld och jag var imponerad av mig själv och kroppen.

Jag körde tre-timmarsspinning på Spinn of Hope och upptäckte crossfit på gymmet.




April

Jag var sprudlande förälskad och firade påsk i Finland och njöt av vackra, långa skidturer på fjället. Jag badade i isvak för första (men absolut inte sista) gången!

Jag hälsade på Erika i Göteborg och njöt av vårsolen och gjorde premiärturen på Pärlan inför cykelsäsongen.



Maj

Jag fick halsböld och blev sängliggandes, penicillinknaprandes och tappade massa träningsdagar. Detta fick mig också att ställa in Vättern-satsningen vilket jag senare har ångrat periodvis.

Jag åkte hem till Sundsvall och njöt av lugnet i stugan på landet och laddade batterierna.

En hel helg spenderades i en kajak och jag som nybörjare fick slita hårt på vågarna men hade ändå en mysig helg med bloggtjejer, friluftsliv och tältning.

Maj avslutades med blodomloppet som kortades ner till 5 km i sista stund eftersom jag knappt löptränat alls sista tiden.



Juni

Jag var en vecka i Kroatien med kärleken och åt massor av god mat och fick även till några träningspass. Vi fick mer regn än önskat men hade en ljuvlig resa trots det.

Jag fick besök av Lisa från Umeå, tränade ett pass på gymmet med en PT och yogade utomhus i Folkparken.

Midsommar firades på landet och träningen avtog och blev mer sporadisk.



Juli

Jag hade tidig semester och juli månad inleddes med fjällvandring. Sedan följde tre veckor med bästa sällskapet, massa mys, aktiviteter, skärgården, Pajala, fiske och grillning. En helt underbar sommar!

Jag paddlade även kajak och fick en mer njutningsfylld upplevelse än i maj månad.



Augusti

Mamma och pappa kom på besök i Norrköping. Jag fick besök av Lisa och tränade utomhus så mycket jag kunde. Barndomskompisen Anna kom också och hälsade på och vi åt mest god mat.

Frälst i fjällvandring gjorde jag ytterligare en resa tillsammans med fina vänner och vandrade en långhelg i Jämtland.

Mitt träningskort gick ut och jag försökte klara mig med att springa och träna utomhus. Införskaffade en yoga-dvd som knappts använts. Jag började drömma om att springa marathon.




September

Hösten kom och jag försökte öka min löpardos. Jag slet mig genom passen och fick gå bitvis mellan löpningsintervallerna. Jag anmälde mig till Tjurruset.

Jag provtränade kick-boxning och älskade den träningsformen! 

Stockholm fick ett besök och där spanade jag bl.a. på Sthlm halvmarathon.

Återinsjuknade med halsböld igen och käkade penicillin och tappade åter igen träningsdagar och motivation. Saknade gymmet och träningsmängden sjönk.





Oktober

Som vanligt var oktober en rosa månad och jag och Lina bodde hos Erika i Göteborg när vi deltog i Rosa Bandets 24-timmarsevent.

Jag sprang tjurruset och hade en jätterolig upplevelse. Dessutom väldigt lycklig över att få dela en sådan upplevelse med min blivande sambo.

Jag saknade träningen och gymmet så mycket att jag köpte ett månadskort så jag kunde röra på mig något innan flyttlasset.



November

Mycket fokus på att packa ner hela mitt liv i flyttkartonger och ta farväl av alla kära Östgötar. Erika var en ängel och hjälpte mig under den sista kritiska helgen.

Jag tog beslut om att anmäla mig till Stockholm marathon för att ha ett bra mål i sikte och en morot för löpträningen. Löparskorna har därefter snörats på varje vecka men inte riktigt så ofta som jag önskat ändå.

Flyttade till Luleå, gjorde säsongspremiär på skidor och försökte hänga med i sambons höga träningstempo.




December

Det har varit en riktigt kall månad. Spenderade en helg i Pajala och julen i Sundsvall men i övrigt har jag mest utforskat Ormbergets skidspår. Full fokus på skidor och löpning under december, testade bl.a backintervaller på skidor för första gången. 

Har känt mig väldigt målmedveten och det är en skön känsla. Även om december även lockat med andra julbestyr. Ligger fortfarande efter avseende löpningen och behöver krydda träningen med långpass. Saknar sällskap för turer i mitt tempo och det hade varit roligt att ha någon att kämpa tillsammans med.

Har ätit alldeles för onyttigt den senaste tiden och skulle behöva skärpa mig på den fronten för att må bra totalt sett.

Mellan skidpassen så funderar jag en del på löpningen och mitt otroligt vågade mål med Stockholm marathon.

Jag sneglar lite på träningsprogrammen på marathon.se men det blir lätt en stress för att jag inte hänger med på den nivån och varken springer lika ofta eller lika långt. Jag intalar mig själv att jag tjänar på att ha en mjukstart för att vänja ben, benhinnor och vader vid belastningen.

Extra glad blir jag så klart när jag springer över en artikel som denna:

http://beta.marathon.se/aktuellt/szalkai-visst-kan-du-byta-till-skidor

De skriver dessutom om superduktiga Frida, min gamla "lagkamrat" från Tjalve och Norrköping:

http://beta.marathon.se/aktuellt/frida-a-en-loparkarriar-efter-30

Inspirerande för en 30-åring som mig...

Keps, linne, korta tights, färgglada kompressionsstrumpor, löparskor?

Ett vätskebälte, bra musik i öronen, vaselin på väl valda delar av kroppen?

Det kanske behövs en tävlingsfrisyr också, vanligast verkar vara flätor. Dock gav jag flätorna en chans på Stråkenloppet och det var det jobbigaste lopp jag nånsin varit med om så jag får nog komma på något nytt.

Jag försöker visualisera mig själv som löpare sommartid. Närmare bestämt en speciell dag i maj. Undrar om det är möjligt. Kan jag bli den där löperskan jag försöker framkalla på näthinnan... 

Lagomt tränad och förberedd och mentalt taggad för att springa tillsammans med 20 000 andra genom Stockholms stad?

Det kommer bli mycket funderingar kring detta framöver. Och förhoppningsvis en del träning också!

Ok. Jag har gjort nåt dumt. Eller vansinnigt galet åtminstone.

Jag ser framför mig hur folk himlar med ögonen och undrar hur jag egentligen tänkte. "Hon som hatar löpning." Jo, så känner jag med. Men ändå så tror jag att det är det enda rätta.

Det är ett mål som verkligen känns oöverkomligt idag. Detta kommer peppa mig att träna mer, kämpa mer och verkligen vilja lyckas. Grejen är att jag känner en massa duktiga löpare som inte vågar eller vill anmäla sig och inte känner sig redo, tillräckligt bra eller vad det nu kan vara.

Men jag tänker inte låta mig hindras av att andra inte vill eller inte tror på sig själva. Jag vill faktiskt. Det är kanske inte min största dröm, inget jag tänkt på så länge jag kan minnas men jag har insett att jag gillar utmaningar och att jag presterar bättre med ett rejält mål i sikte. Så i ett par månader har jag lekt med tanken. Vägt för och emot.

Emot: (egentligen räcker första punkten... )
Det är sjukt långt, ofattbart långt
Jag kan egentligen inte springa
Det finns egentligen inga bra årstider för löpträning
Det är som värst att springa när det är varmt
Jag gillar inte att tävla
osv...

För:
Det är en riktig utmaning
Jag vill testa mina egna gränser
Det blir bra träning under tiden
Det kan (eventuellt) bli roligt
Jag kanske törs kalla mig löpare efteråt om det går vägen
Man kan bryta - faktiskt - om det inte går
...men mest därför att jag faktiskt tror att det går


Jag tänker att jag kanske aldrig någonsin kommer känna mig helt redo utan det är bara att våga ta steget när det åtminstone känns lockade. Och så tror jag att det handlar om att bestämma sig.

Så, bara för att klargöra, jag föreställer mig alltså inte en tid under fyra timmar eller något liknande utan jag vill i dagsläget bara ta mig i mål. För mig spelar det ingen roll hur fort jag springer utan att jag klarar av distansen.

Jag har insett och accepterat (för det mesta) att jag är en glad motionär och att jag på alla tävlingar jag hittills ställt upp i sparat krafter och alltid har lite mer att ge när jag är i mål. Jag ser fram emot att stöta på den gränsen och få slita och testa mig själv mentalt. Mitt mål är att försöka lyckas med något som idag känns omöjligt.

Jag läser andras berättelser och imponeras. Jag vill också...

Jag har stegvis ändrat min bild av dessa löpare som jag tidigare hade likhetstecken med supermänniskor och att loppen alltid skulle springas utan stopp. Jag är så glad över att jag nu har jag en mer öppen syn på det hela. Tänk att t.o.m. biggest-looser-deltagare har klarat att springa distansen. Tänk att andra människor som tänkt att det är omöjligt senare har klarat av det. Och så har jag hela 200 dagar på mig att träna.

Jag har gjort ett överslag och räknat så här:

Säg att jag skulle klara att springa 30 km på 9 km/h totalt sett. Att jag skulle bli tvungen att gå resterande 12 km på c:a 6 km/h och så räkna med ett stopp på 10 minuter för toalettbesök och kort födointag. Det innebär en sluttid på 5 timmar och 30 minuter. Inte så illa ändå. Det borde väl gå?

Så. Nu är jag anmäld till Stockholm Marathon 2011. (Kan inte fatta att det är så. Men det är sant.)


Man måste tro på sig själv ibland...

Alltså, det är inte meningen att hålla inne med min utmaning. Men jag laddar faktiskt på riktigt för att våga berätta. Det blir så definitivt att skriva ner det, gå ut med det. Jag har inte landat i det själv riktigt än.

Jag minns att det var ett jättesteg att våga anmäla mig till tjejvasan när jag startade den här bloggen. Och det kändes minst lika enormt att anmäla sig till Vasaloppet året efter.

Nu ska jag bara andas djupt tio gånger, tro på mig själv och tänka positiva tankar.

Jag återkommer.

Hemma, i min nya stad (om två veckor) så finns det just nu snö. Blivande sambon har just gjort skidpremiär för säsongen!

Hur avundsjuk blir man inte då bland flyttkartonger och stök! Visserligen har vi strålande vackert väder i Norrköping idag men jag jobbar inomhus. Tur att detta är temporärt och att allt slit ska ge fin belöning. Jag har nedräkning dagligen.

Nu håller jag tummarna att snön stannar kvar och att jag snart får göra honom sällskap i spåret.


Drömmer om snö och vackra skiddagar...

Jag har ägnat större delen av dagen åt att sortera, slänga och packa. I en byrålåda samsades skidprylar, badmössa, gummiband, gymhandskar tillsammans med en hel drös av medaljer.

Tänk att lilla jag har varit med om så här många tävlingar de sista två åren. Det är inte utan att man blir lite stolt över sig själv. Särskilt när jag inte gillar själva tävlingsmomentet och blir ett totalt nervvrak innan start. Tur att det brukar släppa och att jag glömmer den ångesten emellan åt så det blir lite utmaningar av i alla fall...



Ett gäng nummerlappar har jag också sparat (men de åker i soporna nu allihopa utom den från Vasaloppet som jag inte har hjärta att kasta ännu) och jag har verkligen haft tur med siffrorna.

Mina outstanding lyckonummer är 3 och 7 (liksom många andra vet jag - som i sagor osv) men kolla in dessa:



...och tjurrusets 1339 var också fina siffror.

Faktum är att jag just nu sitter och håller tummarna för att mina tursiffror dyker upp på ännu en nummerlapp snart. Jag har någonting på gång. Det börjar på ut... och slutar på ...maning.

Det kanske finns en lösning! Jag ska inte ta åt mig äran själv. Och jag har inte bestämt mig till 100 % men nog är det en bra idé.

Nästa vecka har vi möjlighet att provträna ett spinning-pass på Feelgood i Linköping genom jobbet och jag börjar bli så desperat efter träning att jag redan nu längtar till detta pass... 

I helgen ska göra min sista gästvisit i Luleå - för att nästa gång blir det min nya hemstad jag kommer till.

Jag ska även försöka hinna provträna på Inpuls. (Innan jag skaffar medlemsskap där om c:a 4 veckor) Längtar massor efter det med!

Tiden går så fort nu och jag rensar, plockar och fixar hemma betydligt mer än vad jag hinner träna. Jag försöker acceptera att det får vara så under en begränsad period fastän jag kan erkänna att jag inte trivs till hundra procent.

När jag väl är på plats i Luleå så tror jag att jag lämnar över mina flyttkartonger till (blivande) sambon så får han plocka upp det som jag packat ner så att jag kan gå och träna då... Vore inte det rättvist?