tremil

Just nu är inte skidåkningen det mest lustfyllda i mitt träningsliv utan på något vis så har lyckokänslorna mestadels kommit i samband med löpning på sistone.

Det känns helt overkligt att konstatera detta efter ett par års tragglande med några korta löppass emellan annan träning där jag allt som oftast hade ett mantra som löd: Jag hatar löpning. Jag är inte gjord för löpning.

Intervall-passen är just nu de roligaste och det jag längtar mest till. Dels för att de innebär sjukt jobbiga och utmanande pass och det är så härligt att ta ut sig och bli helt slut men också för att de innbär fart och det är inte ofta jag känner att jag springer fort annars.

Imorse gjorde jag åter igen: morgonträning! Fredagar är ypperliga för detta eftersom jag bjuds på frukost på jobbet och jag kan dessutom bli lite senare än vanligt. Det känns dessutom mentalt riktigt bra att börja helgen med sådana styrka och medvetenhet som krävs för mig att stiga rakt upp klockan 6 och byta om till löparkläder. (Förstå att jag vaknade flera gånger i natt - händer aldrig annars - och hoppades att det var morgon) 

Idag hade jag en tanke om att försöka springa 5 km ungefär så fort jag kan. Målet var att komma under 30 minuter och gärna lite till. Det som är tråkigt i det här sammanhanget är att "ungefär vem som helst" kan springa 5 km på 30 minuter. Så tänker jag i alla fall. Jag försöker (det gör jag verkligen) att inte jämföra mig med andra. Men det är så svårt att låta bli när det gäller löpning på motionsnivå för just 10 km/h - 5 km på 30 minuter eller 10 km på 60 minuter - känns så "vanligt" och "normal fart" och "joggnivå" för vissa.

För mig idag så visade det sig bli ett tufft mål. Nu sprang jag inte alls på just 10,0 utan runt 10,5 eller 10,7 för att få en lite bättre tid men oj vad jag fick slita. Dels kom den här löpbandstristessen igen. Mata, mata, vad sakta tiden går... plus att det är jobbigt. Och så hade jag pulsklockan igen och när den visade att jag låg på över 180 när jag bara tyckte att jag bara borde springa "vanligt" och i "normal fart" så kändes det nog lite extra jobbigt bara p.g.a. pulsen. Jag hade sambons ord ekandes i huvudet: Det ska göra lite ont idag och jag försökte pressa mig lite till och lite till. (När jag sammanfattar det här så låter det som om jag sprungit ett helt marathon men nu har jag alltså kommit ungefär 2,5 eller 3 km.)

Så jag fick sänka farten på bandet och gå en minut. Jag var tvungen för jag orkade helt enkelt inte. Sedan körde jag vidare och det slutade till sist på 5 km på 29:45 vilket innefattar en stillastående bandstart och c:a 1,5 minut med gång i mitten.

Den sista pulstoppen i sista spurten mot mål visade 194 slag/minut och det gjorde att jag faktiskt kände mig nöjd. Dels att det var ett morgonpass och dels att jag faktiskt tog ut mig rejält - trots att löparsjälvförtroendet fick sig en törn över själva: "5 km och 30 minuter"...