LAGOM TRÄNING

Först: Tusen tack för era varma ord, kloka råd och fina förståelse i inlägget nedan. Det enda tråkiga är att så många upplever samma stress som jag. Hoppas att alla följer sina egna goda råd också.

Nu: En ny typ av utmaning. Träna lagom och vara nöjd med det.

Det var ett tag sedan jag tränade 6-7 dagar i veckan och ungefär lika länge sedan jag kände mig nöjd med träningsmängden. Jag vet ju att det inte är den med mest träningstimmar som vinner men ändå så är det lätt att göra någon sådan slags jämförelse. Utan något direkt träningsmål (och även med ett lagomt träningsmål) så tror jag att det kan vara lagomt och nyttigt och ännu bara göra gott för kroppen och själen att träna c:a 4 dagar i veckan. För mig alltså. Jag tror att jag kommer uppskatta att ha ett par träningsfria kvällar för att verkligen känna att min tid räcker till.

Dessutom ska jag nu, till en början, inte köra stenhårt och bli totalt slut efter varje pass utan nöja mig med att känna mig piggare och gladare efter passet.

Det blir en omställning att försöka vara nöjd med detta tror jag. Om jag har tid och vill så tror jag att promenader kan vara ett bra komplement.



DUKTIGHETSFÄLLAN

Det är förbannat svårt att skriva inlägg som inte sjuder av glädje.

Jag har valt att enbart dela en beskärd del av mitt liv i offentlighetens ljus på bloggen. Förutom att träna, umgås med bloggvänner och spendera tid i naturen så lever jag i så många fler roller i verkligheten. Jag är även flickvän, dotter, arbetskamrat, kompis, lägenhetsägare och så vidare... och nu måste jag skriva lite mer personligt idag känner jag (Om du bara vill läsa om träning, svett och endorfiner kan du sluta läsa här).

Jag är nog en så kallad "duktig flicka" som mer eller mindre alltid gjort bra ifrån mig. Från dagis, skola till jobb. Jag försöker vara glad, snäll, omtänksam, tillmötesgående och tänka på alla andra. Jag vill ligga steget före, komma håg födelsedagar, göra det lilla extra, alltid ha fint och välstädat hemma, se bra ut, ha koll på läget, veta vad folk pratar om oavsett om det gäller nya träningsformer, politik eller sport, köpa rätt saker, laga god mat med bra ingredienser, leva upp till alla förväntningar och helst överträffa dem. Listan är lång och sakerna att göra aldrig sinande.

Jag är social på arbetet och har fullt kundfokus hela dagarna, mejlar både privat och i tjänsten, har daglig kontakt med familjen, ringer alla vänner så ofta som möjligt, sms:ar konstant om saker som är på gång och har alltid twitter och facebook uppkopplade i min telefon som alltid är med. Jag vill även blogga, lära mig nåt nytt, fotografera, springa intervaller, inreda, pyssla, fika, träna, mangla lakan, umgås, mysa, baka hembakt, träna stenhårt och hinna med återhämtning. Det spelar ingen roll att det bara är roliga saker på listan när det blir för mycket.

...och sen. Om det finns lite tid över så vore det bra om jag kunde jobba ideellt, engagera mig i nåt projekt för svältande barn eller fridlysta djur eller något. Men eftersom den tiden aldrig finns så har jag ständigt dåligt samvete över det istället.

Jag försöker mitt i allt detta bara vara grundligt lycklig, ta hand om mig själv, njuta och vardagslyxa.

Även om jag hoppas så tror jag inte att jag är ensam om det här. Det är inte roligt att känna att man aldrig hinner med och att det alltid finns mer att göra. Varifrån de här kraven/måsten/borden kommer egentligen vet jag inte. En del är rent ut sagt löjliga, andra rotade i samhället och miljön vi lever i men de flesta kommer nog från mig själv och borde snarare kallas overkliga önskningar som jag inte ens borde försöka uppfylla.

Alla stressar vi över olika saker. Vi kan alltid göra en egen prioriterinsordning utifrån vårt eget liv och hur det ser ut just nu. I vårt samhälle behövs det verkligen. Vi kan inte vara på topp inom alla områden samtidigt. Det går inte. Det finns ingen som kan göra det. Vi har alla bara 24 timmar per dygn. Man ska komma ihåg att det finns inga stålmän eller stålkvinnor. Vi prioriterar bara olika.

Vi reagerar även alla olika på stress. Jag har alltid känt mig stresstålig och stark. Jag har haft dålig förståelse över att folk verkligen kan bli sjuka av stress. I vanlig ordning har jag tänkt att "det händer andra - det händer inte mig". Nu har jag fått varningssignaler från kroppen som en reaktion av långvarigt stress och ska försöka vara mer rädd om min egen hälsa. Det är viktigt att lyssna på kroppens signaler och att acceptera att alla är olika och inte jämföra sig med andra.

För ibland när jag känner mig stressad och på bristningsgränsen så tänker jag på dem som förutom allt ovanstående som jag stressas av dessutom har ett helt hus att sköta om, en trädgård som ska visas upp, bilar och så det svåraste av allt: barn med allt vad de innebär. Då skäms jag över att jag reagerar som jag gör som bara har mig själv att ta hand om egentligen. Jag skäms även i andra situationer som i att misslyckas, att inte vara perfekt, bli arg och jag mår aldrig så dåligt som när jag gör folk besvikna och när jag säger nej. Jag avskyr att känna mig svag. Det blir en ond cirkel.

Och det är inte lätt att komma ur den här "duktighetsfällan" tänker jag. Ett litet steg är i alla fall att släppa masken. Att bekänna att idag är det inte så jävla fint. Idag är det inte ok. Nu tar jag en liten time-out. Så det är så jag tänker med det här.

Det sista jag vill är att utstråla något slags "tyck-synd-om-mig". Jag är övertygad om att livet går upp och ner och att man inte kan känna lycka varje dag. Jag vill inte bidra till att folk tror att jag lever i en låtsasvärld där solen alltid skiner och träningskläderna alltid är nytvättade och jag alltid är topp.

Jag är bara människa och just nu mår jag inte så bra. Jag hoppas att jag duger ändå...




HERE WE GO AGAIN

Ok. Löpning alltså. Igen. Jo. Jag tror det blir bra. Idag spinger jag... ingenting. Men om åtta månader är det dags att prestera igen.

Marathontankarna är långt borta och ett betydligt mer överkomligt mål, men ändå tillräckligt långt för en utmaning blir 21 km - ett halvmarathon i Göteborg. Mest för att platserna nästintill var fullbokade när jag klickade iväg min anmälan och bara en kort stund efteråt var loppet helt fulltecknat. Lopphysteri. Jag säger då det.

På grund av sjukdom och massa tråkiga tankar i huvudet just nu känner jag mig varken motiverad eller riktigt medveten om detta men det ska bli kul att planera och göra ett schema och en plan för hur jag ska lyckas. Bra att ha en morot längre fram. En löpare är i mina ögon sund och hälsosam. Det är min målbild för framtiden. Och så vill jag bli stark. Men det ska jag fundera vidare på och konkretisera längre fram.




MÖRBULTAD

Mörbultad är bara förnamnet av hur jag känner mig just nu.

Men det har ingenting med träning eller träningsvärk att göra egentligen. Även om det känns som att jag manglat ryggen med tunga vikter... Jag har de senaste månaderna gått på akupunktur för att behandla min elaka migrän.

Jag gillar rent generellt inte att prata om min migrän och försöker ofta undvika att berätta för folk i min närhet att jag haft migrän igen. Det är jobbigt när folk "tycker synd" om en och det blir liksom jobbigt för mig att göra vänner, kollegor, familj oroliga för min skull. Nog för att det är skitjobbigt och trist med anfallen men jag överlever ju. Jag vill inte att "sjukdomen" ska vara en del av mig och jag vill inte vara "sjuk" men nu är det så och jag ska göra allt jag kan för att bli frisk så nu skriver jag om det här ändå.

Hur som helst. En bloggläsare tipsade mig för länge sedan om att behandla nacken för att komma åt besvären men eftersom jag aldrig haft några besvär av nacken har jag tidigare tänkt att det inte skulle hjälpa mig. Men nu har jag alltså gått på akupunktur avverkat massa punkter över hela kroppen och slutligen landat i att de senaste veckorna behandla nacke, rygg och hals. Det känns verkligen som att det kryper i hela kroppen, det sträcker, pirrar, domnar, hoppar, värker, strålar och händer grejer minst sagt när jag har nålarna i mig nu. Han som sticker nålarna i mig tror helhjärtat att jag ska bli bra. 

Själv håller jag verkligen alla tummar jag har att det här ska ge något resultat i förbättring eller i allra allra bästa fall mota bort migränen helt. Ja, herregud vad jag hoppas.


VECKANS SNACKIS

Jag gillar inte att vara sist på bollen men jag kan inte låta bli att kommentera Landet Brunsås som i säsongens första program avhandlade köttindustrin i Sverige och vår syn på kött till vardags.

Jag älskar mat. Jag älskar kött. Och ja, jag känner mig träffad av programmet.

Inte för att jag alltför ofta handlar fläskfilé till lockpriser eller är något fan av korv egentligen men jag känner igen mig när jag vilsen i affären står och försöker göra "rätt" men inte vet hur man gör.

Jag behöver dessutom bli påmind om miljöaspekten och jag gillar tanken på att kött är en helglyx och utmaningen att laga mer vegetariskt till vardags. Dessutom älskar jag redan närproducerat och vilt och kanse kan man drivas i den här frågan av en rent egoistisk känsla av att göra gott också.

Kolla på programmet här.



Men jag vet fortfarande inte om det är "bra" att äta naturkött från Sydamerika och om de djuren har haft ett drägligt liv. Jag kan dock tänka mig att transporten inte är så bra för miljön...


HÖSTINSPIRATION

Igår flyttade Pärlan hem igen. Hon har varit ute på äventyr med Lina i sommar och bland annat tävlat i Ironman. Det var nog roligt för min lilla cykel att få testa en sådan utmaning eftersom det mest troligt aldrig kommer hända med mig på sadeln.

Det börjar bli höst nu och när cykeln är hemma så blir jag är sugen på att cykla. Fast mest sugen är jag nog på MTB. Konstigt det där hur det smittar. Tankar på skog, lera och regn får mig även att le över härlig höstlöpning.

Gymmet lockar med över 100 gruppträningspass i veckan på höstschemat men tyvärr inte en enda nyhet. Jag saknar crossfit, kettlebell eller någon annan typ av utmanande styrketräning. Höstens stora happening är dock att gymmet expanderar och öppnar helt nya lokaler med nya möjligheter till styrketräning med öppettider från tidiga morgonen till sena natten. Det ska bli spännande att se hur det blir.



VAR ÄR ANNIKA?

Oj, vad tiden rinner ifrån mig. Var tog alla de här dagarna vägen egentligen? Det har hunnit bli måndag två varv till och nu så är det till och med torsdag.

Jag har ingen riktigt bra förklaring. Som vanligt så har jag ätit gott och tränat en del. Dessutom så har jag närvarat på Luleåkalaset, dansat och varit vaken alldeles för länge i alldeles för många dagar. Vardagen blev fortsatt semester med Frida på besök. Livet har i allmänt varit väldigt fulltecknat. En förkylning, en flytt och väldigt mycket tankar på annat än blogg och träning i mitt huvud.

Gårdagens millopp blev det inget med alls. Nu vill jag sluta hosta, börja träna på allvar och sikta mot nya utmaningar. Jag hoppas få återkomma å det snaraste med ett piggare och roligare inlägg.



Jag har inte lagt handskarna på hyllan än. Däremot blivit sugen på mer fight.

TÄVLA?

En liten tanke har legat och grott ett tag. Löpningen rullar på och det har känts riktigt roligt och stundtals lätt. Kanske en löptävling skulle vara på sin plats? Nu tänker jag inte på långa sträckor eller något som sliter för hårt på kroppen, benen och benhinnorna (som varit exemplariska sedan jag köpte inläggen). Jag är motiverad att träna snällt men bra och ta det försiktigt med ökningarna så att alla delar av mig hänger med.

milen då. 10 kilometer? Jag har sprungit sträckan på "tävling" två gånger tidigare. Tjejmilen och Lidingö tjejlopp. Då lyckades jag springa på 60 minuter blankt och nu tänker jag att det vore så himla kul om jag kunde få ett reslutat under timmen. 50-någonting istället. Det låter mycket snabbare. Undrar om jag har det i mig nu? Ibland är det jobbigt att bara springa 5 km i sträck och nångång där emellan känns det som att jag visst kan.

Redan om en månad finns det ett lokalt lopp. Frågan är om jag vill och om jag vågar...



Skärmdump


ONE OF THOSE DAYS...

Det här är en sådan här dag när jag läser igenom gamla blogginlägg och glädjs över allt fint och roligt jag gjort. Allt gott jag ätit och alla ställen jag besökt. Alla träningspass jag kämpat mig igenom och de utmaningar jag besegrat.

Alla dagar är inte bra dagar. Livet går upp och ner. Motivationen kommer och går. Saker förändras. Det gäller att å ena sidan tillåta sig själv att ha svackor och å andra sidan inse att det är jag själv som styr. Det finns massor med fina ordspråk om hur jag själv har makten över mina tankar, mitt agerande och mitt liv. Det blir vad jag gör det till. Den enda jag kan ändra på är mig själv och mitt eget synsätt.

Idag är det regn ute, kallt inne och jag har ett dystert sinne. Jag tror åtminstone att det är lite lättare att hantera de gråa dagarna med all sol och glädje som jag har i bagaget...


FUNDERINGAR

Att tävla eller inte tävla. Eller att åtminstone ha ett mål. Det är frågan.

Marathonsatsningen gick åt skogen och jag har fått ännu större respekt för distansen och även för löpning generellt som sport eftersom den är så pass skadedrabbad.

Just nu går träningen allmänt sett riktigt bra och jag känner mig driven mer eller mindre varje dag. Dock är det alltid roligt att ha ett mål. Något att sporras lite extra av.

Nackdelen är ju att jag inte gillar själva tävlingsmomentet - fast jag är ändå lite sugen på någon typ av utmaning. Annars så skulle jag kunna ha ett tidsmål för mig själv. Springa milen på X antal minuter. Klara att springa X antal kilometer. Eller så blir det något lopp ändå. Jag funderar på halvmara (kanske mer rimligt) eller Tjurruset (som påminde om loppet per post här i veckan) eller något helt annat... det behöver ju inte vara löpning.

Jag får inte glömma bort en viktig del i det hela. Jag känner glädje och lust inför löpningen. Jag vet att jag sagt det förr men det är verkligen häftigt.

INFÖR MARATHON

Även om jag inte ska springa själv så ska jag vara på plats och heja på alla duktiga duktiga löpare.

Speciellt min kära sambo ska få extra mycket hejarop och langning (utifall att han vill ha det). Eftersom jag aldrig varit på plats det är svårt att veta var jag (och mina föräldrar) ska stå längs banan för att se så mycket som möjligt. Jag funderar även på om det finns någon dunderkur med energi eller vätska som är guld värt sista kilometrarna?

Letar också efter mysig restaurang med bra mat i Vasastan, gärna nära Hagagatan för att fira (förhoppningsvis) marathonlöparen och mor (en dag för tidigt).

Om någon har några tips om ovanstående tar jag tacksamt emot dessa!

TÄVLINGAR I NORR

Förutom skidtävlingarna som gått av stapeln i vinter så bjuder Luleå på ett par andra lopp för den intresserade:

Löpning:

Luleå stadsmara 21 maj (flera olika distanser 10,1 21,1 6,5 terräng osv) 

Vårruset 30 maj (5 km)

Blodomloppet 7 juni (5 eller 10 km)

Hamnmilen 17 aug (10 km)

Simning:

Luleå Midnight swim 1-2 juli (1 500 m eller 3 000 m mitt i ljusa natten)


Fast jag är ju inte mycket för det där med att tävla för tävlandets skull. Även om det är bra att ha som mål. Jag tycker främst att det är kul att
det anordnas saker härikring och att det vore bra att stötta och delta för arrangörernas skull.

Jag skulle gärna se att det fanns någon motionsrunda på cykel för att få se omgivningarna på ett trevligt sätt också.

REGLER ÄR TILL FÖR ATT FÖLJAS?

Nu i vår börjar jag bli riktigt sugen på att cykla racer igen. Vägarna har varit bara ett bra tag och det återstår bara att göra en check av pärlan, smörja och pumpa. Och komma över alla hjärnspöken om hur farligt det är, hur snabbt det går och hur hårt det skulle vara att ramla på asfalt.

Något jag fick lära mig tidigt när jag köpte cykeln inför tjejvättern för två år sedan var att cyklister (rent generellt) har en klar bild om hur man ska se ut som cyklist och att dessa verkar väldigt vedertagna i kretsen.

Erik Wickströms blogg hittade jag några av dessa sammanställda:

- Cykelben ska vara rakade, kvinnliga som manliga

- Cykeln ska vara välvårdad och alltid tvättas efter en tur i dåligt väder

– Strumporna ska vara låglästade

- Det är fullständigt förbjudet att cykla med långa byxor och kortärmat. Korta byxor och långärmat är fullt tillåtet.


- Att cykla med en tröja utan armar (typ linne) är verkligen inte OK

- Du ska ha med dig en extra slang och pump, men detta ska ligga i fickan och inte sitta på cykeln

- Juniorränder (kedjeavtryck på benen) är ytterst pinsamt

- Glasögonen ska sitta utanför hjälmremmarna

- Fikapausen är helig, men är endast tillåten vid turer på längre än 3 timmar. Kaffe och kolfiber är de två svarta gulden

- Om det sitter två vattenflaskor i ställen får de aldrig vara olika

Jag, som oerfaren cyklist, tycker att vissa av dessa förhållningsregler är lite för mycket.

Bland annat så cyklar jag gärna med linne för att få en finare solbränna och för att cykeltröjor inte är det snyggaste jag vet. Jag har bara två flaskor som är likadana och de flaskorna är rätt fula men jag förstår idéen och kanske ska införskaffa två snygga likadana framöver. -Tvätta cykeln? Och nu när det finns snygga kompressionssstrumpor skulle jag gärna ha knästrumpor istället för ett par låga. Och sist men inte minst så vill jag ha fikapaus på alla mina rundor, oavsett längd på passet.


LÖPARTANKAR

Nu går veckorna fortare än någonsin. Trots att jag egentligen inte vill inse det så börjar jag ju ändå förstå att det inte kommer bli något Stockholm Marathon för mig. Tiden har tagit beslutet åt mig. Det är helt enkelt omöjligt (för mig) att bli en marathonlöpare på bara sex veckor. Dessutom är jag fortfarande inte i springskick.

Det är jäkligt surt och jag känner mig ganska tom när jag tänker på det. Liksom förnekar det för mig själv.

Men å andra sidan så är jag jätteglad att jag kämpat hela hösten och vintern och börjat tycka att det här med att springa är kul. Det är en riktigt stor vinst i sig.

Det viktigaste för mig nu är att bli frisk i benet och fortsätta utmana mig på den dagliga träningen, intervaller och långpass. Hela året är fyllt av tävlingar och när jag känner mig i form så ska jag anmäla mig till lämpligt lopp... Ett marathon ska jag klara av någon gång också. Det bara är så.

Efter att ha resonerat med bra vänner så inser jag att det bara är dumt att riskera några värre skador eller ännu mer långdragna problem genom att utsätta kroppen för 42 kilometer om jag inte tränat kroppen för det. Dessutom är ju mer än halva tjusningen med ett lopp själva förberedelsena och känslan av att ha gjort allt man kan innan.


...ingen start i år. Tror jag.

22954

Tack vare Petras inlägg om att hon fått startbeviset till Stockholm Marathon gissade jag att de delat ut startnumren. Och ja. 22954 är jag. Mitt nummer. Till marathon. Till 42 195 meter.


LÖPNINGEN

Nu går jag in i fjärde veckan utan löpträning och med ett ont ben.

Jag är måttligt trött på att känna hugget i underbenet och vill inte vara dum nog att springa fastän det inte känns bra. Det är ledsamt och tråkigt att inte få träna det jag vill.

Jag funderar på Stockholm Marathon och min uppladdning och hur rimligt det är att hoppas att det ska kunna gå ändå. Det är inte värt att äventyra hälsan och kroppen och eventuellt pressa sig till ytterligare skador för att springa just ett speciellt datum. Det kommer fler lopp och fler möjligheter att utmana sig själv. 

Och på något vis känner jag att jag har fått en större vinst i och med att jag faktiskt börjat gilla löpträningen. Vad är då ett lopp (vilket som helst) att sträva emot egentligen?

Jag har ännu inte avskrivit det helt - men börjat förbereda mig på tanken.





OPEPP

Jag har blivit helt knäckt av det här med benet och att jag inte kan springa. Herregud jag som inte ens gillar att springa (?) har någonstans längs vägen ändrat uppfattning totalt och uppskattar den träningen massor. Jag har i alla fall börjat knapra pronaxen nu och hoppas att det ska hjälpa. Fort.

Den här veckan har jag knappt gjort något vettigt alls. Gymbesöket i onsdags var helt omotiverat och igår hade jag ingen lust på skidorna och stannade hemma. Dagens morgonpass hoppade jag också över för det kändes så himla menlöst att föreställa sig en morgonträning (som annars kan vara så häftig) på en crosstrainer eller en cykel...

Depp, depp och opepp. Tur att det är fredag och att helgen bjuder på finbesök från söder. Jag ser fram emot att skingra tankarna, tjejmysa och äta god mat.

NU KÖR VI IGEN

Tusen tack för alla fina och värmande kommentarer, både före, under och efter Vasaloppet.

Oförskämt pigg är jag i kroppen efter loppet. Lite stel i benen på måndagen men inte ont någonstans. Det är fantastiskt tycker jag.

Jag var faktiskt springsugen redan dagen efter men nu har vi totalvilat i två dagar och försökt komma tillbaka till normala portioner och mindre kolhydrater och onyttigheter.

Idag är träningsväskan packad och jag ser fram emot att få fokusera på löpningen. Det känns riktigt bra att ha ett roligt, häftgt och stort mål framför mig direkt när det här är avklarat. (Om ett par månader när loppet närmar sig lär jag förmodligen inte vara lika glad) 


Dagen innan loppet visualiserade jag målet...

BLICKAR BAKÅT

I fyra dagar har jag mer eller mindre legat med migrän. Det var inte den uppladdningen jag hade planerat för denna vecka. Men bara huvudvärken och yrseln försvinner nu så är jag nöjd.

06:00 rullar bilen söderut mot Dalarna...

Förberedelserna är gjorda. Träningspassen avklarade. Både de i solsken och slitpassen i minus 20, snöyra och mörker.

Jag har gjort vad jag har kunnat och nu tar jag med mig den samlade erfarenheten, milen i benen och skidåkningen i kroppen och åker mot mitt mål i Mora... på söndag smäller det.
















VASALOPPET, NEDRÄKNINGEN

8 dagar till Vasaloppet.

Det närmar sig med stormsteg. Oundvikligt och stort. Strämmande och häftigt. Kittlande och hissnande.

Förra året:
Vasaloppet var en rolig upplevelse. Känslan av att göra det omöjliga. En riktig utmaning. Ett leende på läpparna under hela vägen. Jag kände mig stark och höll ett jämnt tempo. (Försöker minnas nervositeten innan...)

I år:
Jag har faktiskt tränat 20 mil mindre. Det innebär att jag åkt c:a 2/3 av fjolårets träningsmil. Saknar den speciella "första-gången-känslan". Har haft en liten önskan om att slå fjolårets tid om förutsättningarna för dagen stämmer men den förhoppningen krymper för varje dag nu. Lusten att "tävla" krymper hela tiden (inte bara avseende skidåkningen) och jag blir bara mer och mer en glad motionär.

Om jag försöker tänka positivt så har jag ändå haft en hel säsong extra skidträning jämfört med fjolåret, och kompletterat med löpträning. Möjligen har jag haft mer kvalitet på en del av passen i år än förra året. Något mer utspridda pass istället för komprimerad träning under skidhelger. Dock avsaknad av långpass (hoppas ändra på det i helgen - sista chansen).

Jag har mycket tankar i huvudet nu om dagarna. Det är många på jobbet som frågar om uppladdning, skidmil och om det kommande Vasaloppet. Jag funderar, analyserar. Ibland gräver jag ner mig och ibland känner jag mig hoppfull. En bra metod för mig är att tänka på de som tränat ännu färre mil, de som aldrig åkt förrut, de som väger dubbelt så mycket som mig och att om "de" kan åka så kan jag också... Annars är det vanligt att fokusera på alla som tränat mycket mer, åker mycket snabbare och står flera startled längre fram. Men Vasaloppet är inte bara en nio mil lång utmaning utan även en folkfest och jag vill gärna att loppet ska bli glädjefyllt även det här året.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0