DUKTIGHETSFÄLLAN
Jag har valt att enbart dela en beskärd del av mitt liv i offentlighetens ljus på bloggen. Förutom att träna, umgås med bloggvänner och spendera tid i naturen så lever jag i så många fler roller i verkligheten. Jag är även flickvän, dotter, arbetskamrat, kompis, lägenhetsägare och så vidare... och nu måste jag skriva lite mer personligt idag känner jag (Om du bara vill läsa om träning, svett och endorfiner kan du sluta läsa här).
Jag är nog en så kallad "duktig flicka" som mer eller mindre alltid gjort bra ifrån mig. Från dagis, skola till jobb. Jag försöker vara glad, snäll, omtänksam, tillmötesgående och tänka på alla andra. Jag vill ligga steget före, komma håg födelsedagar, göra det lilla extra, alltid ha fint och välstädat hemma, se bra ut, ha koll på läget, veta vad folk pratar om oavsett om det gäller nya träningsformer, politik eller sport, köpa rätt saker, laga god mat med bra ingredienser, leva upp till alla förväntningar och helst överträffa dem. Listan är lång och sakerna att göra aldrig sinande.
Jag är social på arbetet och har fullt kundfokus hela dagarna, mejlar både privat och i tjänsten, har daglig kontakt med familjen, ringer alla vänner så ofta som möjligt, sms:ar konstant om saker som är på gång och har alltid twitter och facebook uppkopplade i min telefon som alltid är med. Jag vill även blogga, lära mig nåt nytt, fotografera, springa intervaller, inreda, pyssla, fika, träna, mangla lakan, umgås, mysa, baka hembakt, träna stenhårt och hinna med återhämtning. Det spelar ingen roll att det bara är roliga saker på listan när det blir för mycket.
...och sen. Om det finns lite tid över så vore det bra om jag kunde jobba ideellt, engagera mig i nåt projekt för svältande barn eller fridlysta djur eller något. Men eftersom den tiden aldrig finns så har jag ständigt dåligt samvete över det istället.
Jag försöker mitt i allt detta bara vara grundligt lycklig, ta hand om mig själv, njuta och vardagslyxa.
Även om jag hoppas så tror jag inte att jag är ensam om det här. Det är inte roligt att känna att man aldrig hinner med och att det alltid finns mer att göra. Varifrån de här kraven/måsten/borden kommer egentligen vet jag inte. En del är rent ut sagt löjliga, andra rotade i samhället och miljön vi lever i men de flesta kommer nog från mig själv och borde snarare kallas overkliga önskningar som jag inte ens borde försöka uppfylla.
Alla stressar vi över olika saker. Vi kan alltid göra en egen prioriterinsordning utifrån vårt eget liv och hur det ser ut just nu. I vårt samhälle behövs det verkligen. Vi kan inte vara på topp inom alla områden samtidigt. Det går inte. Det finns ingen som kan göra det. Vi har alla bara 24 timmar per dygn. Man ska komma ihåg att det finns inga stålmän eller stålkvinnor. Vi prioriterar bara olika.
Vi reagerar även alla olika på stress. Jag har alltid känt mig stresstålig och stark. Jag har haft dålig förståelse över att folk verkligen kan bli sjuka av stress. I vanlig ordning har jag tänkt att "det händer andra - det händer inte mig". Nu har jag fått varningssignaler från kroppen som en reaktion av långvarigt stress och ska försöka vara mer rädd om min egen hälsa. Det är viktigt att lyssna på kroppens signaler och att acceptera att alla är olika och inte jämföra sig med andra.
För ibland när jag känner mig stressad och på bristningsgränsen så tänker jag på dem som förutom allt ovanstående som jag stressas av dessutom har ett helt hus att sköta om, en trädgård som ska visas upp, bilar och så det svåraste av allt: barn med allt vad de innebär. Då skäms jag över att jag reagerar som jag gör som bara har mig själv att ta hand om egentligen. Jag skäms även i andra situationer som i att misslyckas, att inte vara perfekt, bli arg och jag mår aldrig så dåligt som när jag gör folk besvikna och när jag säger nej. Jag avskyr att känna mig svag. Det blir en ond cirkel.
Och det är inte lätt att komma ur den här "duktighetsfällan" tänker jag. Ett litet steg är i alla fall att släppa masken. Att bekänna att idag är det inte så jävla fint. Idag är det inte ok. Nu tar jag en liten time-out. Så det är så jag tänker med det här.
Det sista jag vill är att utstråla något slags "tyck-synd-om-mig". Jag är övertygad om att livet går upp och ner och att man inte kan känna lycka varje dag. Jag vill inte bidra till att folk tror att jag lever i en låtsasvärld där solen alltid skiner och träningskläderna alltid är nytvättade och jag alltid är topp.
Jag är bara människa och just nu mår jag inte så bra. Jag hoppas att jag duger ändå...
Känner igen mig själv i ditt inlägg även om jag fortfarande har lyckats hålla allt på rätt sida av gränsen.
Självklart duger du som du är och jag tror att inse att det har gått för långt är en otrolig prestation. Det är otroligt svårt att kunna erkänna det för sig själv och faktiskt ge sig själv tiden till att låta det bli bra igen. Det är garanterat vi själva som har för höga krav på oss för det mesta. Andra skulle nog nöja sig med betydligt mindre än vi själva.
Ta hand om dig själv och vi vill faktiskt inte bara läsa det positiva. Det blir mer nära och mer mänskligt när allt inte är bra jämt! Även om jag själv också är dålig på det..:(
Tror att det är många som du! Jag tror att det man gör fel är att man läser och hör om allt som alla gör, sedan lägger man ihop allt det som ca 1000personer gör till en enda person (sig själv) och tyckeratt det är konstigt att man inte hinner med när "alla" andra gör det! Bara det att "alla" är inte en utan flera personer! Du duger. Basta!
Men du... Du är ju bäst, hur du än gör. Spelar ingen roll om det är perfekt eller ej. Det är bra att erkänna för sig själv att det inte funkar.
Stor eloge till dig. Stort mod att erkänna.
KRAM
Detta är beviset på varför jag läser din blogg år efter år. Du är så jäkla bra på att beskriva känslor vilket jag tycker svårt i textform.
Jag var igår tävlingsledare för klubbens stora tävling för fjärde året i rad, har en 4 månaders baby, vill träna, ha det snyggt hemma, vara en bra sambo osv osv. Som tur är har jag oxå med åren blivit så bra på att känna/märka när jag behöver varva ner och återhämta mig och faktiskt bryta rutinerna och "skita i allt". Ta hand om mig själv och mina närmaste. Sen börjar det oftast om och jag ångar på i 110. Detta verkar funka på mig men som många andra säger här ovan. Du är bäst på att vara du. Ta hand om dig.
Men kära Annika! Åh, du är så modig och stark och klok på alla sätt. Du är verkligen ingen "låtsasmänniska" som bara skriver om solsken och endorfiner. Det är ointressant, overkligt, oriktigt. Ingen har det så. Jag är ändå så glad att du skrivit denna text och jag tror det är viktigt för andra och förhoppningsvis för dig själv. Nu ska du bara ta hand om dig själv och skita i alla duktighetsgrejer! Skit i det där hembakta brödet, käka korv med bröd till middag, låt dammtussarna växa och DU ÄR SKITBRA, Glöm inte det !!!
Det är nog många som känner igen sig i detta. Ibland får man ju ont i magen av att inte kylen är fylld med eko-mat, frysen med hembakt, träningsdagboken proppfull och det sociala nätet välunderhållet. Men det gör faktiskt ingenting. Ingen kan och orkar allting hela tiden. Man får liksom välja ut punktinsatser i tillvaron (prioritera var det...) och inse att väljer jag nu att göra detta kanske jag inte samtidigt kan göra det och det också.
Jag tror detta drabbar oss unga kvinnor (även oss utan barn) jätteofta... och som sagt, du är skitbra, du ÄR inte dina prestationer. Du är du och du är bäst! KRAM!
Anki, Karin, Helena, Ola, Jonna:
TACK för era fina fina kommentarer! Ni är goda vänner. Det värmer i hjärtat!
Jag känner igen mig en hel del i det du skriver. Men ju äldre jag blir desto bättre har jag blivit på att bara ignorera den där duktighetsgrejen.
Jag tror Karin har rätt i att vi ofta lägger på tusen människors olika egenskaper, intressen och göromål och känner att man själv måste leva upp till allt. Skitdumt.
Du är grym Annika! Och jag vill int enbart läsa om glitter och rosa moln. Det är inte på riktigt för mig och jag vill läsa sådant som är på riktigt. Så tack för att du delade med dig och stor kram!
Skönt att se ett livstecken från dig, även om inte läget är på topp. Du är alltså en prestationsprinsessa... Det finns många av oss här ute;) Något jag har upptäckt är att det blir bättre ju äldre man blir, man får en rätt bra distans till saker och ting...
Jag är inte heller intresserad av att läsa om en rosaskimrande vardag, fy vad tråkigt! Nä, äkta ska det vara även om livet är åt helvete emellanåt:-D
Sköt om dig!
Jag är exakt likadan. Exakt. Jag känner igen mig i vartenda ord. (Har bloggat om det ibland). Jag har ingen bra lösning egentligen. För mig hänger hela duktighetsfällan ihop med en prestationsfälla också. Eller kanske snarare en effektivitetsfälla. Jag kan inte göra ingenting. Jag tror inte man kan göra om sin personlighet men man kan bli den bästa versionen av sig själv. Ibland lyckas jag bättre ibland sämre. Jag vet många tjejer som är som du och jag. Vi borde samla ihop oss och åka till en stuga mitt i ingenstans och prata om livet och om hur vi ska sluta vara så himla duktiga!
Boktips: Duktighetsfällan. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172321512
Bokens hemsida: http://duktighet.se/
Jag tror att många känner igen sig i det du skriver. Tyvärr. Det är sorgligt. Och jag är inget undantag.
Andrea, Linda, Erika, LL:
Tack för era ord :) Jag blir glad för respons och det är trots allt skönt att veta att man inte är ensam. Jag tycker också att jag blivit äldre och klokare men det hjälper inte alltid. Det är kanske skillnad på att veta och att verkligen göra...
Erika: Beklämmande att boken är slutsåld. Och stugidéen nappar jag på alla gånger :)
Åh, jag känner igen mig allt för väl i det du skriver. Fram tills för några år sedan hade jag också en otroligt hög stresströskel. Fram till en dag, då livet kraschlandade.
Jag är fortfarande fröken duktig, även om jag dagligen jobbar på att inte vara det. Och jag, som alltid klarat av hur mycket stress som helst, är idag väldigt känslig för det. Jobbigt på ett sätt, men samtidigt väldigt bra då det tidigt får mig att se när jag är på väg att stressa för mycket.
Var rädd om dig Annika! Ingen är perfekt! Det är bara fröken duktig i oss som tror att alla andra är det...
Jag känner igen mig som så många andra. Jag tänker på det ibland och diskuterar det då och då med en vän som är likadan. Vi brukar säga åt varandra när det börjar gå lite överstyr. Då får man en tankeställare och kan bromsa sig lite...
Vilket jättefint inlägg, trots det jobbiga innehållet. Jag tror på handling i det här läget. Testa att köpa bröd, inte baka. Strunta i att höra av dig till allt och alla hela tiden om du känner att det bara leder till social stress. Träna BARA om du vill, inte för att du borde. Strunta i precis alla "måsten" och inse att de inte på något sätt är måsten utan att livet fortsätter även om de inte blir uträttade. Du kommer inte heller att bli mindre "omtyckt" eller värderas lägre - tvärtom kommer du att uppfattas som mänsklig, vilket ju är något väldigt positivt. Gör som Jonna säger: ät korv med bröd till middag. Var lite dekadent och upptäck att livet fortsätter på precis samma sätt ändå.
Du är en helt fantastisk person och jag har aldrig fått intrycket av att allt bara är rosaskimrande och perfekt. Du är precis precis lika bra när du mår sämre som när du mår bra. Och tillåt dig själv att vara låg och tråkig och inte ditt bästa jag. Det är helt ok.
Stor kram till dig!
Som så många andra säger, försök att utesluta så många stressmoment som möjligt i vardagen. Det hjälper, tro mig. Jag fick panikångest på midsommarafton efter ett år fullt av stress som liknar det du nämner: vara en bra vän, den bästa flickvännen, en bra dotter, insatt i världen, äta "rätt", träna massa, läsa "alla" bloggar och samtidigt prestera bra på jobbet, resa, se till att vara den gladaste personen...ja listan kan göras lång. Min räddning blev en kbt-terapeut på vårdcentralen, henne går jag fortfarande hos och jag lär mig otroligt mycket!
Mitt tips är att koppla ner: sluta läsa bloggar en månad, sluta läsa tidningar (alla olika tidningar), nyheter nås man av ändå. Som många säger, ät korv och makaroner och träna när DU känner för det, inte när du "borde". Dina vänner kommer inte att överge dig om du inte hör av dig varje vecka, umgås med dem som ger dig riktig glädje och trygghet. Skit i den jävla "peppen" vi lätt klistrar på oss själva! Var du och absolut ingen annan, var på ditt sätt och inte på någon annans sätt. Prata med dem du håller närmast och försök att njuta av att vara lite busig och "oduktig". Kryssa av i almanackan de dagar du gjort något som du absolut inte skulle ha gjort igår, om det så bara är att äta korv med bröd eller ha wifi avstängt på telefonen osv.
Det kommer bli skitbra! Lycka till!
Fina, fina Annika! Bryt ihop och kom igen. Men kom igen lagom mycket, på din nivå!
Stooooraaaa bamseeeekramaaaaaar
Jag tar med boken till stugan! :)
Åh! Vilket bra inlägg! :) Jag förstår definitivt vad du menar. Det blev en ganska stor vändning jag började jobba heltid. Helt plötsligt fick jag mycket mindre fritid och försökte kompensera genom att vara uppe sent. Men det resulterade bara i mindre sömn och en mindre glad Dessi. Nu har jag fått större insikt i att jag inte kan ha samma stora fritid som förut och går och lägger mig i tid så jag får sova mer vilket gör att jag blir mycket mer glad och avslappnad om dagarna. Sen har man ju helgerna på sig att hitta på det där man verkligen vill göra :)
Kram!
Gud vilket bra inlägg, och bra med folk som sätter ord på det för att jag tror vi är rätt många där ute som kan känna igen oss i något, eller allt, av det du skriver! Jag bloggande om lite liknande igår, något som i mitt fall ledde till överträning och massa andra problem. Ha det gott!
Jag tror du gjorde helt rätt i att sätta ord på alla känslorna. Det är då du själv också blir mer medveten om det och kan börja göra något åt saken. Öva på att släppa alla kraven, gör det i 5 min först, sedan en kvart, till slut en hel dag.
Många kramar till dig, världens finaste Annika!!
Bra skrivet. Fastnade extra mycket för några ord du skrev. " tänka på alla andra". Jag ändrade mitt liv till det bättre genom att bara höra av mig och umgås med några få av alla mina "vänner". Många av de vänner jag hade kostade mera energi än vad de gav mig. Nu har jag några få men jättebra vänner.
Fy fan vilket bra inlägg - TACK. Jag känner igen mig i många delar och anser att fler nog skulle behöva släppa sin mask ibland...starkt. Skickar en stor kram som räcker hela dagen! <3
Åh tack allihopa! :)
Jag blir uppriktigt rörd av alla fina kommentarer och även om det är skönt att vi är många likadana så är det också sorgligt att vi ska behöva tänka och känna så här.
Massa kramar till er alla! <3
Åh! Jag känner OCKSÅ igen mig... mycket mycket bra skrivet! Du duger FÖRSTÅS alldeles utmärkt som du ÄR - du är perfekt och bäst på att vara just du! Och som du också skriver, ingen (ingen!) är supermänniska... vi prioriterar bara olika! För min del går det vissa dagar bättre att prioritera "göra ingenting" än andra... det ÄR svårt att släppa kontrollen/ändra sin personlighet/invanda mönster. Men HEJA!
Hej! Först, jag är glad att jag hittat hit! Otroligt fint, blottande inlägg och jag känner igen mig massvis, men jag har blivit bättre på att släppa kontrollen. För mig har det handlat om en stenhård planering av ALLT för att allt ska hinnas med och bli så top notch som möjligt, jobb, plugg, träning, parmiddagar, tjejkvällar, familjesammankomster och allt annat. Fanns inte mycket utrymme för spontanitet och flexibilitet så att säga, och så fort nån plan gick i stöpet höll jag på att bli galen eftersom ju det gärna ledde till att andra planer också raserades. Korthuseffekten liksom.
Men nu skiter jag i det. Alltså, jag älskar fortfarande att planera och ha mycket på gång men jag gör det mycker mer löst och ledigt. Det har hjälpt mig MASSVIS att tänka att kontrollfreaks som jag faktiskt är typ de tråkigaste människorna som finns! Vem vill hänga med nån som bara försöker vara duktig och perfekt jämt? Nä fy tusan, fram för mer mänskliga människor. Duktighetssyndromet suger, det är mycket roligare, ärligare och finare med folk som vågar outa sina sämre sidor och svagheter. Så som du gör med det här inlägget alltså. Så fint!
En bamsestyrkekram till dig!
