DAG SEX: EXTRADAG I KEBNEKAISE
Vandring, 9 tim.
12 km och c:a 1 500 höjdmeter. Den här dagen var på förhand vigd för en topptur till Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Men om turen verkligen skulle bli av berodde på många punkter. Väderförhållandena var tvungna att vara idealiska och du själv måste vara på topp för att orka och klara av dagens utmaningar.
Vädret visade sig bli perfekt och mina fötter mådde tipp topp. Min enda oro var att övervinna eller ge efter för min höjdrädsla. För att ta sig upp den på den östra leden måste man dels vandra över en glaciär och dels klara av lättare klättring. Eftersom jag råkat ut för svindel tidigare och känt hur benen viker sig och varit med om den fruktansvärda känslan när kroppen inte lyder så var jag livrädd att jag skulle råka ut för något dylikt under turen.
Kvällen innan försökte jag jobba med mig själv, mitt psyke och peppade mig själv med alla härliga saker som jag klarat av under året som gått. Jag försökte plocka fram smarta tips som jag läst i "Bli en vinnare" och tänka mer KBT och på hur jag skulle lyckas - inte misslyckas.
På morgonen var jag nervös och stressad över att fixa packningen och matsäck på 45 minuter när matsalen var underbemannad och vi inte fick varmt vatten till termosarna, brödet, äggen och när jag halkade i trappen som ledde till vårt sovrum och dunsade nerför 5-6 trappsteg så var gråten nära.
När vi väl började vandringen uppför, som guiderna beskrivit noga med kraftig stigning och högt tempo så släppte en del av nervositeten. Jag klarade det ju, relativt enkelt. Svetten rann när solen stekte oss på våra röda matchande ryggsäckar men benen var pigga och det kändes enbart roligt att faktiskt göra det jag gjorde. Vi gick i flera timmar, uppför uppför, med en stav som stöd och den avlastade en stor del. Endast korta stopp, fem minuters vattenpåfyllning. Vi var tvungna att gå effektivt för att krafterna skulle räcka hela dagen.
Det var en tuff dag utifrån den psykiska anspänningen och det var smart att guiderna hade försökt förbereda oss på att toppen bara var ett delmål. Vi var tvungna att ta oss ner också.
Det här var första dagen som jag upplevde att jag blev trött, det inträffade när vi hade drygt en timmes vandring nedför kvar och det var riktigt jobbigt att gå fort utför över stora blanka stenar och försöka hålla koll på var man satte fötterna och spänna hela den utmattade kroppen.
Sammanfattningsvis så är jag jättestolt och nöjd över att jag lyckades bestiga Sveriges högsta punkt men det var inte själva toppen som var fantastisk utan hela upplevelsen.
Vandring över Björlings glaciär
Vandring över morän
En av sprickorna i glaciären
På väg uppför glaciären sista biten
Toppen är nära...
På toppen fick man gå upp fyra åt gången
12 km och c:a 1 500 höjdmeter. Den här dagen var på förhand vigd för en topptur till Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Men om turen verkligen skulle bli av berodde på många punkter. Väderförhållandena var tvungna att vara idealiska och du själv måste vara på topp för att orka och klara av dagens utmaningar.
Vädret visade sig bli perfekt och mina fötter mådde tipp topp. Min enda oro var att övervinna eller ge efter för min höjdrädsla. För att ta sig upp den på den östra leden måste man dels vandra över en glaciär och dels klara av lättare klättring. Eftersom jag råkat ut för svindel tidigare och känt hur benen viker sig och varit med om den fruktansvärda känslan när kroppen inte lyder så var jag livrädd att jag skulle råka ut för något dylikt under turen.
Kvällen innan försökte jag jobba med mig själv, mitt psyke och peppade mig själv med alla härliga saker som jag klarat av under året som gått. Jag försökte plocka fram smarta tips som jag läst i "Bli en vinnare" och tänka mer KBT och på hur jag skulle lyckas - inte misslyckas.
På morgonen var jag nervös och stressad över att fixa packningen och matsäck på 45 minuter när matsalen var underbemannad och vi inte fick varmt vatten till termosarna, brödet, äggen och när jag halkade i trappen som ledde till vårt sovrum och dunsade nerför 5-6 trappsteg så var gråten nära.
När vi väl började vandringen uppför, som guiderna beskrivit noga med kraftig stigning och högt tempo så släppte en del av nervositeten. Jag klarade det ju, relativt enkelt. Svetten rann när solen stekte oss på våra röda matchande ryggsäckar men benen var pigga och det kändes enbart roligt att faktiskt göra det jag gjorde. Vi gick i flera timmar, uppför uppför, med en stav som stöd och den avlastade en stor del. Endast korta stopp, fem minuters vattenpåfyllning. Vi var tvungna att gå effektivt för att krafterna skulle räcka hela dagen.
Det var en tuff dag utifrån den psykiska anspänningen och det var smart att guiderna hade försökt förbereda oss på att toppen bara var ett delmål. Vi var tvungna att ta oss ner också.
Det här var första dagen som jag upplevde att jag blev trött, det inträffade när vi hade drygt en timmes vandring nedför kvar och det var riktigt jobbigt att gå fort utför över stora blanka stenar och försöka hålla koll på var man satte fötterna och spänna hela den utmattade kroppen.
Sammanfattningsvis så är jag jättestolt och nöjd över att jag lyckades bestiga Sveriges högsta punkt men det var inte själva toppen som var fantastisk utan hela upplevelsen.
Vandring över Björlings glaciär
Vandring över morän
En av sprickorna i glaciären
På väg uppför glaciären sista biten
Toppen är nära...
På toppen fick man gå upp fyra åt gången
Kommentarer
Postat av: Annelie
Du är ju kanonduktig! Det finns väl inget du inte klarar av när du väl har bestämt dig för nåt.
You GO girl!=)
Kram kram.
Trackback
