VASALOPPET, NEDRÄKNINGEN
8 dagar till Vasaloppet.
Det närmar sig med stormsteg. Oundvikligt och stort. Strämmande och häftigt. Kittlande och hissnande.
Förra året: Vasaloppet var en rolig upplevelse. Känslan av att göra det omöjliga. En riktig utmaning. Ett leende på läpparna under hela vägen. Jag kände mig stark och höll ett jämnt tempo. (Försöker minnas nervositeten innan...)
I år: Jag har faktiskt tränat 20 mil mindre. Det innebär att jag åkt c:a 2/3 av fjolårets träningsmil. Saknar den speciella "första-gången-känslan". Har haft en liten önskan om att slå fjolårets tid om förutsättningarna för dagen stämmer men den förhoppningen krymper för varje dag nu. Lusten att "tävla" krymper hela tiden (inte bara avseende skidåkningen) och jag blir bara mer och mer en glad motionär.
Om jag försöker tänka positivt så har jag ändå haft en hel säsong extra skidträning jämfört med fjolåret, och kompletterat med löpträning. Möjligen har jag haft mer kvalitet på en del av passen i år än förra året. Något mer utspridda pass istället för komprimerad träning under skidhelger. Dock avsaknad av långpass (hoppas ändra på det i helgen - sista chansen).
Jag har mycket tankar i huvudet nu om dagarna. Det är många på jobbet som frågar om uppladdning, skidmil och om det kommande Vasaloppet. Jag funderar, analyserar. Ibland gräver jag ner mig och ibland känner jag mig hoppfull. En bra metod för mig är att tänka på de som tränat ännu färre mil, de som aldrig åkt förrut, de som väger dubbelt så mycket som mig och att om "de" kan åka så kan jag också... Annars är det vanligt att fokusera på alla som tränat mycket mer, åker mycket snabbare och står flera startled längre fram. Men Vasaloppet är inte bara en nio mil lång utmaning utan även en folkfest och jag vill gärna att loppet ska bli glädjefyllt även det här året.
Det närmar sig med stormsteg. Oundvikligt och stort. Strämmande och häftigt. Kittlande och hissnande.
Förra året: Vasaloppet var en rolig upplevelse. Känslan av att göra det omöjliga. En riktig utmaning. Ett leende på läpparna under hela vägen. Jag kände mig stark och höll ett jämnt tempo. (Försöker minnas nervositeten innan...)
I år: Jag har faktiskt tränat 20 mil mindre. Det innebär att jag åkt c:a 2/3 av fjolårets träningsmil. Saknar den speciella "första-gången-känslan". Har haft en liten önskan om att slå fjolårets tid om förutsättningarna för dagen stämmer men den förhoppningen krymper för varje dag nu. Lusten att "tävla" krymper hela tiden (inte bara avseende skidåkningen) och jag blir bara mer och mer en glad motionär.
Om jag försöker tänka positivt så har jag ändå haft en hel säsong extra skidträning jämfört med fjolåret, och kompletterat med löpträning. Möjligen har jag haft mer kvalitet på en del av passen i år än förra året. Något mer utspridda pass istället för komprimerad träning under skidhelger. Dock avsaknad av långpass (hoppas ändra på det i helgen - sista chansen).
Jag har mycket tankar i huvudet nu om dagarna. Det är många på jobbet som frågar om uppladdning, skidmil och om det kommande Vasaloppet. Jag funderar, analyserar. Ibland gräver jag ner mig och ibland känner jag mig hoppfull. En bra metod för mig är att tänka på de som tränat ännu färre mil, de som aldrig åkt förrut, de som väger dubbelt så mycket som mig och att om "de" kan åka så kan jag också... Annars är det vanligt att fokusera på alla som tränat mycket mer, åker mycket snabbare och står flera startled längre fram. Men Vasaloppet är inte bara en nio mil lång utmaning utan även en folkfest och jag vill gärna att loppet ska bli glädjefyllt även det här året.
Kommentarer
Postat av: Anki
Njut av stunden och ha en underbar dag i solen(förhoppningsvis) så tror jag du får en jättehärlig upplevelse även i år!
Trackback
