TJEJVASAN, DEL 1: UPPRESAN
Jag önskar att jag kunde förmedla den underbara känslan som jag haft sedan igår! Jag går omkring som i ett lyckorus och ler fånigt och är så äckligt nöjd med mig själv! Jag mår helt fantastiskt, trots lite stelhet som bara känns så rätt.
Men i fredagskväll var det svårt att tro att det skulle sluta så här.
Hela tjejvasa-resan startade fredag runt 12:30. Jag gick tidigare från jobbet, packade ner det sista, stod i solen med packningen en stund och njöt och peppade mig själv. Nu väntade några timmar tågresa via Sala, Borlänge för att möta upp Göteborgstjejerna i Mora och hämta ut nummerlappar och lämna in skidorna på vallning. Det som skulle visa sig bli en mardrömsresa för ett redan nervöst kontrollfreak.
Står i solen och njuter, lyckligt ovetandes
Redan innan första bytet var tåget nämligen försenat och vi passagerare fick ingen som helst information. Jag räknade själv lätt ut att jag (plus ett relativt stort gäng tjejer ytterligare med skidfodral) skulle missa anslutningståget i Sala. Alla resenärer trängs i en liten väntsal och det rings på alla håll. Jag ringde mamma för att få back-up och hjälp med att kontakta SJ och kolla upp alternativ. När och om går nästa tåg och när kommer jag nu att vara framme. Hon och jag får samma svar att de (trots allt hjälpsamma) SJ-trafikinformations-anställda: Det går ett till tåg från Sala till Borlänge. En timmes väntan i en trång väntsal. Vi kommer att åka med ett annat tåg från Borlänge 20:12 och vara framme i Mora kl 21:40. Det innebär att jag blir drygt TVÅ TIMMAR sen. Tjugo minuter på mig att hämta nummerlapp och lämna i skidor. Gå misste om pepp med tjejerna, mingla i Vasalopps-tältet, handla i Stadiumtältet (energi-produkter och ett nytt pannband var planerat samt prova en jacka som bara fanns här i hela Sverige).
Jag kommunicerar med tjejerna som redan är på plats och de stöttar lovar att göra allt för att underlätta för mig. De lyckas få ut min nummerlapp och vi får tydligen en present från Axa, en fin mössa. Jag är uppgiven över att missa sådana småsaker som jag sett fram emot.
Nu väntar ytterligare en timmes väntan i Borlänge på nästa tåg. Desperationen växer bland resenärerna och vi är ett gäng som är inställda på att dela på en stortaxi till Mora för 2 800 kr. Det skulle innebära 400 kr/person och att vi tjänar in en timme i resväg. Men Borlänge taxi har lovat för mycket, det stora taxin kommer aldrig. Ett gäng som inte skulle åka ända fram till Mora försvinner iväg i en vanlig taxi och kvar står jag och en annan tjej som också ska åka tjejvasan. Vi är båda uppgivna och velar fram och tillbaka hur vi ska göra. Vi diskuterar alternativet att hyra en bil och köra upp själva.
Mitt batteri på mobilen är på gränsen till helt tomt och visar ett litet rött streck. Paniken växer inom mig. Jag känner mig så hjälplös och jag tänker att jag skulle göra vad som helst för att vara på plats (som jag skulle vara den tiden enligt biljetten). Jag ringer det tredje samtalet till SJ och förklarar med darrande röst att vi måste få komma upp till Mora enligt tidtabellen. Tyvärr, svarar telefonrösten, de kunde inte fixa buss eller taxi, deras händer var bundna eftersom det skulle gå ytterligare ett tåg. Vi lägger på.
Det är precis då som skylten över Avgående tåg, ÄNDRAR avgångstiden YTTERLIGARE på vårt tåg - 12 minuter senare! Jag höll på att explodera och insikten om att jag nu OMÖJLIGT (alla ställen stängde kl 22) skulle hinna få mina skidor vallade kändes överväldigande. Det är A och O med bra vallade skidor och jag hade varit inställd på att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Nu kände jag all min träning, min blogg, mitt engagemang, ALLT var förstört när jag inte fick vallade skidor. Jag kunde lika gärna åka hem igen...
Efter att med hjälp av en uppmärksam man hittat ett uttag så att jag kunde ladda min mobil försökte jag samla tankarna och tänka positivt. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Det kunde ha varit värre... Jag gjorde t.o.m. ett desperat försök i att ringa en ex-pojkvän med valla-kunskap som jag visste var på väg mot Dalarna. Tyvärr var de redan förbi och på väg mot Sälen vilket tyvärr var för långt ifrån. Men jag fick lite lugnande ord om att valla-gubbarna är vakna hela natten och att han var säker på att jag kunde flörta in mig för lite vallning även om jag anlände sent. Dock kände jag mig besvärad av att låta mitt sällskap stå i Mora och vänta på mig. De fick fixa allt själva och de skulle så klart inte vara sugna på att åka runt hela Mora, mitt i natten, i letan efter ett vallaställe till mig. Speciellt när en av tjejerna hade vallningsfria skidor själv och dessutom var tvungna att kliva upp tidigare på tävlingsdagen för min skull som skulle starta tidigare.
Så kom äntligen tåget. Usch, tårarna rann och jag tyckte så synd om mig själv. Jag kände mig mer och mer säker på att detta skulle utlösa ett migränanfall och hela kroppen var tokspänd. Vilken uppladdning.
Tjugo minuter i tio står bästa tjejerna i vallningstältet och ringer till mig när de får ett någotsånär positivt besked om att de kanske kan ta emot mina skidor efter tio. Men inget löfte... Jag blir hämtad på stationen när tåget anlände strax efter 22 (efter att ha stannat en såsådär 100 grr för mötande tåg också) och vi kör med gasen i botten upp till Vasaloppstältet.
Jag springer ur bilen med skidpaketet under armen och hinner in i sista sekund och möts av glada skojande människor i vallastället. En kille bakom vallningsbordet skojar med mig och säger att klockan är över tio så jag inte får lämna i skidorna - men jag tycker INTE att det är roligt och förmår mig inte ens att le... känner mig helt nollställd och chockad. När jag betalt för min behandling och erhållit kvitto på de inlämnade skidorna så skakar hela jag och jag kan krama om mitt gäng...
Så otroligt lättad!
Inlämning av skidorna, ett skakigt kort
Men i fredagskväll var det svårt att tro att det skulle sluta så här.
Hela tjejvasa-resan startade fredag runt 12:30. Jag gick tidigare från jobbet, packade ner det sista, stod i solen med packningen en stund och njöt och peppade mig själv. Nu väntade några timmar tågresa via Sala, Borlänge för att möta upp Göteborgstjejerna i Mora och hämta ut nummerlappar och lämna in skidorna på vallning. Det som skulle visa sig bli en mardrömsresa för ett redan nervöst kontrollfreak.
Står i solen och njuter, lyckligt ovetandes
Redan innan första bytet var tåget nämligen försenat och vi passagerare fick ingen som helst information. Jag räknade själv lätt ut att jag (plus ett relativt stort gäng tjejer ytterligare med skidfodral) skulle missa anslutningståget i Sala. Alla resenärer trängs i en liten väntsal och det rings på alla håll. Jag ringde mamma för att få back-up och hjälp med att kontakta SJ och kolla upp alternativ. När och om går nästa tåg och när kommer jag nu att vara framme. Hon och jag får samma svar att de (trots allt hjälpsamma) SJ-trafikinformations-anställda: Det går ett till tåg från Sala till Borlänge. En timmes väntan i en trång väntsal. Vi kommer att åka med ett annat tåg från Borlänge 20:12 och vara framme i Mora kl 21:40. Det innebär att jag blir drygt TVÅ TIMMAR sen. Tjugo minuter på mig att hämta nummerlapp och lämna i skidor. Gå misste om pepp med tjejerna, mingla i Vasalopps-tältet, handla i Stadiumtältet (energi-produkter och ett nytt pannband var planerat samt prova en jacka som bara fanns här i hela Sverige).
Jag kommunicerar med tjejerna som redan är på plats och de stöttar lovar att göra allt för att underlätta för mig. De lyckas få ut min nummerlapp och vi får tydligen en present från Axa, en fin mössa. Jag är uppgiven över att missa sådana småsaker som jag sett fram emot.
Nu väntar ytterligare en timmes väntan i Borlänge på nästa tåg. Desperationen växer bland resenärerna och vi är ett gäng som är inställda på att dela på en stortaxi till Mora för 2 800 kr. Det skulle innebära 400 kr/person och att vi tjänar in en timme i resväg. Men Borlänge taxi har lovat för mycket, det stora taxin kommer aldrig. Ett gäng som inte skulle åka ända fram till Mora försvinner iväg i en vanlig taxi och kvar står jag och en annan tjej som också ska åka tjejvasan. Vi är båda uppgivna och velar fram och tillbaka hur vi ska göra. Vi diskuterar alternativet att hyra en bil och köra upp själva.
Mitt batteri på mobilen är på gränsen till helt tomt och visar ett litet rött streck. Paniken växer inom mig. Jag känner mig så hjälplös och jag tänker att jag skulle göra vad som helst för att vara på plats (som jag skulle vara den tiden enligt biljetten). Jag ringer det tredje samtalet till SJ och förklarar med darrande röst att vi måste få komma upp till Mora enligt tidtabellen. Tyvärr, svarar telefonrösten, de kunde inte fixa buss eller taxi, deras händer var bundna eftersom det skulle gå ytterligare ett tåg. Vi lägger på.
Det är precis då som skylten över Avgående tåg, ÄNDRAR avgångstiden YTTERLIGARE på vårt tåg - 12 minuter senare! Jag höll på att explodera och insikten om att jag nu OMÖJLIGT (alla ställen stängde kl 22) skulle hinna få mina skidor vallade kändes överväldigande. Det är A och O med bra vallade skidor och jag hade varit inställd på att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Nu kände jag all min träning, min blogg, mitt engagemang, ALLT var förstört när jag inte fick vallade skidor. Jag kunde lika gärna åka hem igen...
Efter att med hjälp av en uppmärksam man hittat ett uttag så att jag kunde ladda min mobil försökte jag samla tankarna och tänka positivt. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Det kunde ha varit värre... Jag gjorde t.o.m. ett desperat försök i att ringa en ex-pojkvän med valla-kunskap som jag visste var på väg mot Dalarna. Tyvärr var de redan förbi och på väg mot Sälen vilket tyvärr var för långt ifrån. Men jag fick lite lugnande ord om att valla-gubbarna är vakna hela natten och att han var säker på att jag kunde flörta in mig för lite vallning även om jag anlände sent. Dock kände jag mig besvärad av att låta mitt sällskap stå i Mora och vänta på mig. De fick fixa allt själva och de skulle så klart inte vara sugna på att åka runt hela Mora, mitt i natten, i letan efter ett vallaställe till mig. Speciellt när en av tjejerna hade vallningsfria skidor själv och dessutom var tvungna att kliva upp tidigare på tävlingsdagen för min skull som skulle starta tidigare.
Så kom äntligen tåget. Usch, tårarna rann och jag tyckte så synd om mig själv. Jag kände mig mer och mer säker på att detta skulle utlösa ett migränanfall och hela kroppen var tokspänd. Vilken uppladdning.
Tjugo minuter i tio står bästa tjejerna i vallningstältet och ringer till mig när de får ett någotsånär positivt besked om att de kanske kan ta emot mina skidor efter tio. Men inget löfte... Jag blir hämtad på stationen när tåget anlände strax efter 22 (efter att ha stannat en såsådär 100 grr för mötande tåg också) och vi kör med gasen i botten upp till Vasaloppstältet.
Jag springer ur bilen med skidpaketet under armen och hinner in i sista sekund och möts av glada skojande människor i vallastället. En kille bakom vallningsbordet skojar med mig och säger att klockan är över tio så jag inte får lämna i skidorna - men jag tycker INTE att det är roligt och förmår mig inte ens att le... känner mig helt nollställd och chockad. När jag betalt för min behandling och erhållit kvitto på de inlämnade skidorna så skakar hela jag och jag kan krama om mitt gäng...
Så otroligt lättad!
Inlämning av skidorna, ett skakigt kort
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tur att du inledde inlägget med att du är i ett lyckorus, ananrs hade jag allt blivit orolig. Vilken mardrömsstart du fick, fy fasiken vilken otur :( Väntar spänt på resten av delarna!! Själv sitter jag nervöst just nu o kollar min killes åkprofil. Börjar dock lugna mig lite då han nyss passerade Eldris vilket innebär ju att det inte alls är långt kvar. Efter att han fick bryta förra året så får inte det hända i år. Han borde dock vara i mål om en halvtimme eller så. Lär sitta klistrad vid datorn tills dess.
Postat av: Malin
Mitt namn föll visst bort.
Trackback
